torsdag 29 oktober 2009

Strong farfar


Albin Vilhelm Andersson är en mycket idrottsintresserad person. Bästa sporten för hans del är ishockey. Men han vill också gärna veta vad hans farfar har för preferenser när det gäller sport. Därför har jag lovat, att nu när han är hemma igen, jag skall lägga in en bild på farfar, när denne tränar tyngdlyftning i sin ungdom. Albin, du får ursäkta att bilden blev lite suddig, men här är den i alla fall!

Höstlov

Nu är det höstlov och då kommer barnbarnen på besök.
Yngste sonsonen Albin Vilhelm Andersson från Sävsjö i Småland
slappar framför TV:n i stugan.

onsdag 28 oktober 2009

Berlin - avantgarde

Berlin är ju bekant för att runt förra sekelskiftet vara ett centrum för nyskapande i alla former - konst, filosofi, vetenskap osv. Det sägs att det nu efter murens fall, börjar en ny rörelse efter hundra år. Många författare söker sig till Berlin t.ex. Höjdpunkten för oss under vår berlinresa var utan tvekan Bauhaus archiv, ett museum, som namnet säger, visar verk och fotografier av och med grundarna av Bauhusrörelsen och dess epokgörande idéer under början av 1900-talet.

Bilden ovan visar den spektakulära byggnad, som muséet är inrymt i.


Muséets affischvägg


De här stolarna formgavs av Marcus Breuer i början av 1920-talet. Man kan förstå vilken revolution det var med detta nya formspråk och inte minst material.


En liten tebryggarkanna formgiven av Marianne Brandt 1924.

Under besöket på Bauhaus Archiv fick jag starka associationer till vår vandring på Skogskyrkogården i Stockholm tidigare i år. Gunnar Asplund, som var hjärnan bakom denna anläggning var starkt influerad av bauhausarkitekterna och deras funktionalism.




tisdag 27 oktober 2009

Berlin, Bamsestaden!

Så var vi då i Berlin igen för första gången på nästan tjugo år. Förra gången var påsken 1990 tillsammans med goda vännerna Lasse och Gugge. (Dvs maken hade varit där redan 1956, men det är en annan historia). Det var bara ett halvår efter att muren rivits. Nu var staden helt annorlunda. Vi bodde även denna gång i närheten av Alexanderplatz, som nu kryllade av folk, då var det nästan öde. Alla östberlinare verkade då dra till väst. Mycket hade återuppbyggts i öst, men det fanns fortfarande gott om ödetomter och byggarbetsplatser.

Vi hade bara två hela dagar på oss och valde att ströva till fots första dagen. Min rubrik för detta inlägg har en dubbel betydelse, dels är björnen staden Berlins symbol, dels är staden väldigt stor till ytan med många breda boulevarder som verkar helt ändlösa. Tala om ömma ben och fötter fram på eftermiddagen!

Vi startade med att besöka Nicolaiviertel, ett litet kvarter intill Berlins äldsta kyrka, Nicolaikyrkan nära floden Spree. Här fanns ett monument över den markgreve som sägs ha tagit björnen som symbol för Berlin någon gång på 1200-talet. I det rosa huset på bilden inrymdes ett litet museum för en familj Knoblauch, som på sent 1600-tal grundlade en köpmansrörelse inom framför allt byggbranschen. Flera medlemmar i familjen hade också varit engagerade i stadens utveckling, som borgmästare och andra funktioner. Museet var litet och intimt och sköttes av frivilliga krafter så vitt man kunde förstå. Jag gillar sådana här små muséer, som också visar hur folk har levt. Boenderummen här var inredda i Biedermeierstil. Riktigt vackert.

Eftersom vi är lite musei- och utställningsfreaks hann vi med ytterligare ett intressant ställe denna dag. Det var det relativt nyanlagda DDR-museet, som beskriver ett historiskt skeende, som förhoppningsvis inte återkommer, men som är viktigt att bevara för eftervärlden. Utställningen beskriver vardagslivet i DDR med föremål, bilder, filmer och texter från alla möjliga områden. Jag kan inte åter ge allt detta, men vill starkt uppmana alla som har chans att besöka stället.

En detalj som beskriver folks oppositionslusta och list, kan jag dock inte undanhålla mina läsare. Vid den östtyska östersjökusten uppstod tidigt en nakenbadarkultur, vilket är välkänt. DDR-regimen ville förbjuda detta, men folket gjorde motstånd och hittade ett bra argument som passade den kommunistiska ideologin. Nakenbaden personifierar det absolut klasslösa samhället! Utan kläder är vi alla lika - så gott som!! Med detta argument fick man fortsätta att bada nakna och nudistkulturen växte och utvecklades.

Efter denna mastiga upplevelse, kändes det nödvändigt att komma till hotellet för eftermiddagsvila innan middagen. På hemvägen kunde vi också konstatera att Pinocchio finns inte bara i Borås. Den här varianten kunde till och med cykla!





onsdag 21 oktober 2009

Nu far vi!

I morgon bitti sticker maken och jag till Berlin på en liten kort semesterextra. Därför blir det inget skrivet på ett par dagar. Men jag återkommer.
Auf wiedersehen så länge!

måndag 19 oktober 2009

Hur ska det gå?!

Nu på morgonen, när jag fortfarande ligger skönt i min säng, får jag höra två verkligt oroande nyheter:

1. Multiresistenta bakterier sprider sig med blixtens hastighet över jorden. Värst blir det inom sjukvården. Vår numera långt gångna, kvalificerade sjukvård hotas allvarligt. Den livsviktiga verksamheten på våra sjukhus med allt från höftledsoperationer till by-pass, kan förvandlas till något livsfarligt!

2. Fattigdomen sprider sig nu även i Västeuropa. Röda Korset har börjat dela ut matpaket till fattiga, vilket är något nytt för vår del av världen. På fråga från studioreportern, om inte regeringarna har ansvar för att folk inte ska svälta, svarar Röda Korsets representant att, "javisst, regeringarna har lagt ut mycket pengar på att rädda banker och företag, men invånarna har åsidosatts!" Röda Korset ska nu se över situationen även i Sverige, eftersom man befarar att vi också kommer att drabbas av denna fattigdom, om vi inte redan är där.



Och vad gör vår regering då? Tänker fortfarande sänka skatter för högavlönade!

söndag 18 oktober 2009

Apropå långkok

Vi har haft ett par sköna dagar i stugan. Maken exellerade i ett nytt långkok - beuf bourginon eller burgundisk köttgryta - en klassisk fransk husmanskost. Lite nostalgi blev det eftersom vi var i Bourgogne ifjol för nästan ett år sedan. Detta var ett verkligt långkok eftersom maken lät grytan mogna sakta i ugnen. Det blev jättegott efter bastun, som nu blir skönt avsvalkande i det 5-gradiga vattnet. Vi nändes inte tulla på vinerna som vi köpt på bourgogneresan - dom ska lagras ytterligare ett par år. Men en Rioja smakade inte så dumt den heller.

I morse tog vi en skön promenad i det vackra frostiga höstvädret. Så här fint steg solen upp över Svalhult och väl hemma var det lika ljuvligt vackert vid vår egen Sävshultssjö!


onsdag 14 oktober 2009

Ett familjefoto

Jag har skaffat en scanner till min dator, vilket jag inte haft tidigare. För att pröva apparaten scannade jag in ovanstående foto. När jag ändå gjort detta, tänkte jag att jag skulle skriva några rader om familjen på bilden.
Familjen som låtit sig avporträtteras är Johanna Gren och hennes fem barn. Jag har tidigare skrivit om Johanna under rubrik "Urmoder 2" och även om hennes yngsta dotter Selma, min mormor - "Urmoder 5".
När jag var barn, tyckte jag mycket om att titta på det här fotot. Jag tyckte mormor och hennes systrar var så stiliga i sina vackra klänningar och frisyrer. Min mormorsmor Johanna var bara i 50-årsåldern, men jag tyckte förstås att hon såg jättegammal ut. Men sönerna, särskilt Ivar till vänster var ju riktiga charmörer såg det ut som.
Den av syskonen Gren, som jag kände bäst, var Anna, den äldsta av döttrarna. Hon förblev ogift och bodde som gammal hos min moster och hennes familj. Mormor berättade att hon hade haft en olycklig kärlekshistoria i sin ungdom och efter det ville hon aldrig träffa någon man mer. Moster Anna var djupt religiös, men var inte trygg i sin tro. Hon var uppfostrad i den stränga "svartrockskyrkan" som regerade i min hembygd och hon var nog mer rädd för helvetet än hon var glad vid tanken på paradiset.

Moster Anna hade nog fått ta mycket ansvar i sin tidiga ungdom, äldst av flickorna som hon var. Det präglade hennes liv och den humor, som hon faktiskt hade, gav hon inte alltför ofta uttryck åt. Men genom att min moster och hennes familj tog hand om henne på äldre dagar, fick hon till slut leva ett normalt familjeliv.
De övriga syskonen kom jag inte så nära. Ivar har jag inget minne alls av, han dog när jag var mycket liten. Johan, den äldste, kommer jag däremot ihåg. Han brukade komma cyklande och hälsa på mormor. Han hade en liten gård inte långt från föräldrahemmet. Johan var gift, men hade inga egna barn. De tog en fosterdotter, som mamma hade kontakt med hela livet, trots att dottern flyttade upp till södra Norrland. Systern Emma bodde också nära hemmet, var gift och hade två söner. Vi brukade cykla med mormor och hälsa på både henne och Johan några gånger.

Bilden blev liten, men dubbelklicka på den så blir den förstorad.



måndag 12 oktober 2009

Långkok

I lördags lagade maken osso bucco. För den som inte redan vet kan jag berätta att det är en italiensk husmanskosträtt. Man småkokar länge skivor av kalvlägg (fast vi hade lammskivor den här gången). Tillsammans med kalvläggen har man bitar av morot, rotselleri, gul och vitlök och kryddor som får sjuda i vitt vin och buljong tills köttet lossnar från benen. På slutet lägger man i skalade hela tomater, som får koka sönder och till slut klipper man över färsk persilja.

När vi njöt av denna goda rätt tillsammans med en flaska rött italienskt, pratade vi om långkokets fördelar och konstaterade att köttet blir så fantastiskt smakrikt vid långkok. Vi erinrade oss barndomens mat och hade samma minne - vi åt nästan aldrig stekt kött. Möjligen fläskkotletter på söndagen. Och även dessa skulle vara brässerade så att benen lossnade. Det var kalops och frikasséer och pepparrotskött och fläsklägg. T o m söndagssteken lagades i gryta och östes med buljong. Maken, som är uppvuxen i Lappland, minns knappt att han någon gång åt stekt renkött. När renarna slaktades såldes stekarna och själv behöll man framdelsköttet som kokades eller torkades. Fläskfilé åt jag inte förrän jag blev vuxen och själv handlade min mat. När pappa styckade julgrisen skar han aldrig ut filén, den fick följa med kotletten.

Nu för tiden ska ju matlagningen gå så fort. Jag tror att dagens unga familjer inte anser sig ha tid med långkok. Men tänk, egentligen är långkok faktiskt på sitt sätt snabbmat. När man väl fått grytan på spisen, sköter den sig själv och man får gott om tid att ägna sig åt andra sysslor eller bara slappa. Om man sen är klok och gör en stor gryta, så blir det många portioner snabbmat i frysen. Det är bara att ta fram och micra.

Om andan faller på, tror jag att jag ska göra en visa till långkokets lov!

Vilken rikedom!


Vi har varit ute i stugan och grejat lite i helgen. Bl.a. har maken kört in den torra fina veden och staplat i vedboden. Jag känner mig alltid så rik när vedboden är full inför vintern. Det är samma känsla som när man fyllt frysen eller lagrat burkar i skafferiet. Det senare händer inte så ofta nu för tiden, det var när man hade stor trädgård med fruktträd och bärbuskar.
Men veden är det dock något särskilt med. Det är väl tryggheten med att veta att vi inte behöver frysa och att man inte är helt beroende av elförsörjningen om det skulle blir höststormar och blötsnö.
Och så doftar det ju så gott!

torsdag 8 oktober 2009

Systrar, kamrater

Vi åkte till Linköping och hälsade på släkten i förra veckan. I samband med detta tog vi en dag en tur till Norrköping och besökte Arbetets museum. Ett jättefint och intressant museum som är väl värt ett besök och rekommenderas å det varmaste. När vi gått igenom utställningarna och hamnat i kaféet, föll mina ögon på det pampiga standaret nedan.



Det tillverkades för Sveriges första kvinnliga arbetareförening - motsvarighet till dagens fackföreningar - som bildades den 19 januari 1905. Initiativtagare och föreningens första ordförande var Anna Särström, som arbetade som bomullsväverska på Tuppens fabriker.



På bilden ovan ser vi den första styrelsen. Anna Särström är kvinnan i vitt, trea från vänster. Det var modigt gjort av kvinnor att bilda fackförening vid en tid när inte kvinnor ens hade rösträtt. Senare berättade hon att det var med bävan hon åtog sig ordförandeskapet, sedan hon övertalats av sina kamrater.

En del av materialet till utställningen om dessa kvinnor hade hämtats ur två böcker, som jag trodde skulle finnas i museibutiken. Men där gick jag bet. Jag försökte hitta dem på biblioteket
när jag kom hem, men inte heller där fanns de. Därför sänder jag en liten förfrågan till mina vänner inom arbetarrörelsen om någon vet var man kan få tag i

1. Ann-Marie Lindgren: Systrar, kamrater

2. Margareta Stål: Vår röda fana

onsdag 7 oktober 2009

Kärlek och politik

Igår upplevde jag en underbar kväll. Den började med körövning, trevligt som vanligt, men jag fick gå lite tidigare därifrån för att hinna till kulturhuset och kvällens föreläsning av KG Hammar.

Det var knôkafullt i stora salongen, vi fick klättra upp på balkongen för att få plats. Förväntansfullt sorl och när KG trädde in fick han frågan varför han trodde att så många hade kommit. "Kärlek" svarade han glatt.

Och en kärleksfull kväll blev det. När jag gick därifrån kändes det som om jag kunde ta hela världen i famn. KG Hammar började med att resonera om vad kärlek är och huruvida man kunde anse att kärlek och politik hör ihop. Han menade att vi begränsar oss i för små "rutor". Kärleken är ett område som hör känslorna till, politiken är en "förnuftsruta". Tror vi! Men hur många politiska beslut är förnuftiga? Styrs inte politiska beslut av känslor? Jovisst! Mycket mer än vi tror.

Så varför inte låta kärlekens "känsloförnuft" spilla över till politiken. Alla vill vi älska och bli älskade. Vi behöver inte begränsa oss de allra närmaste. Kärleken tar inte slut, den bara förmerar sig, den räcker hur långt och till hur många som helst, bara vi tillåter oss att älska.
KG ville se två "partners" till kärleken:

- Fred. Fred når man inte genom vapenmakt. Det vet vi. Ändå fortsätter vi med vapnen som om vi inte låtsas om att vi faktiskt vet. Fred får vi genom rättvisa ( en rättvis fördelning av jordens resurser t.ex.), trygghet, mänskliga rättigheter. Allt sådant som visar att vi bryr oss om varandra och som grundas i kärlek.

Skönhet. Inte den yttre, men den inre skönheten. Den vi får syn på när vi lär känna människor på djupet, den vi får syn på när vi vistas i naturen - när vi älskar. På det sättet kommer kärleken också in i miljöpolitiken. När vi inser att skönheten har ett egenvärde, när vi inte låter konsumismen råda och egoistiskt utnyttjar naturen för vår egen skull, utan för att naturen, människor har ett egenvärde. KG Hammars råd var att "titta efter en gång till". Bara jag själv kan bestämma mig för om jag vill visa respekt, tillit, kärlek till mina medmänniskor, till naturen. Om jag själv visar denna tillit blir jag bemött på samma sätt.


Det blir så platt, när jag ska försöka berätta om denna fantastiska föreläsning i ett kort blogginlägg. Det är också svårt att förmedla alla känslor som virvlade runt i mig under det jag lyssnade på KG Hammar. Men jag kommer alltid att bära med mig det ord han förmedlade från ärkebiskop Desmond Tutu i Sydafrika: oboto.

JAG BLIR MÄNNISKA, DÄRFÖR ATT DU FINNS.

tisdag 6 oktober 2009

Jag är inte bara arg!

Efter mina två senaste inlägg under etikett "politiken", har jag fått för mig att någon kanske kan tro att jag är en s.k. politikerföraktare. Det är jag nämligen inte alls - tvärtom. Jag är en stor beundrare av alla dessa politiker på olika nivåer, som sliter och engagerar sig för att utifrån sina ideal försöker förändra och förbättra tillvaron för sina medmänniskor. Jag delar ju inte åsikter med alla förstås, men demokratins villkor, som jag hyllar högt och rent, innebär ju att alla människor ska ha en ovillkorlig rätt att uttrycka dem.

Jag tycker att politiker i allmänhet får orimligt mycket skäll. Därför blev jag riktigt glad, när jag lyssnade på TV-nyheterna i förrgår. En kvinna - som jag glömt namnet på - statsvetare och forskare hade undersökt huruvida politikerna uppfyller sina vallöften när de kommer i regeringsställning. Och hör och häpna - förra regeringen Persson förverkligade sina vallöften till nittio procent. Vad gäller nuvarande regeringen Reinfeldt nämndes inga siffror, men de sades vara på god väg.

Hur förklarade då denna forskare att väljarna ganska samfällt påstår att löften svikes? Hon hade två förklaringar. Den ena var att väljarna faktiskt inte lyssnar ordentligt och reflekterar över vad vallöftena innebär, utan omtolkar eller glömmer bort vad som sagts. Den andra förklaringen var att vi enskilda medborgare tenderar att inskränka oss till vår egen lilla privata värld och har svårt att acceptera att alla vallöften inte självklart kan gälla bara mig!

Detta innebär inte att jag slutar påpeka galenskaper i den högsta ledningen - regeringens belut. Men jag hoppas att jag tillsammans med många andra kan ändra på sakernas tillstånd vid nästa val!

Tillbaka i stan....

...och då börjar de dagliga morgonpromenaderna. Det är ganska skönt med en regelbundenhet i denna sysselsättning. När vi är i stugan är vi ju ute hela tiden, det är trädgårdspyssel, bär- och svampplockning osv. Men behovet av regelbundna promenader infinner sig inte på samma sätt. I stan däremot får man ett oemotståndligt behov av frisk luft.
Idag fick jag vandra iväg ensam för maken hoppar in och jobbar i veckan (regeringen torde vara nöjd med en 74-åring som sliter ihop lite till de högavlönades skattebidrag!) Men jag gick ut för att njuta av hösten, +4 grader och nästan klart, sval hög luft precis som det ska vara. Jag styrde kosan till Stadsparken för att få lite höstbilder.....
.... och visst fick jag höstbilder, men än är det inte slut!
Hängpelargonerna blommar fortfarande vacker på broräcket över Viskan vid badhuset och....

.... detta är definitivt INTE sommarens sista ros.


Men, varför åstadkommer någon sådana här skamfläckar bland näckrosorna i Viskan?!


lördag 3 oktober 2009

Varför säger dom inte hela sanningen?

Jag är så trött på den här regeringen. Dom mörkar ju hela tiden! Idag är det finansministern Borg som är föremål för min irritation. I samband med presentationen av budgetpropositionen deklarerade han att "nu höjer vi studiemedeln". Jaha, trehundra i månaden skulle studenterna få. VI, sa han. Då tror man ju att regeringen var beredd att skjuta till statsmedel för denna lilla höjning. Men vad Borg inte sa var att regeringen inte alls skulle ta pengar ur statskassan till denna utgift. Nej, dom som får stå för kostnaderna är studenter som börjat betala av sina studiemedel. Den avgiften ska höjas i motsvarande grad.
Jag har ett exempel på hur orättvist detta kan slå. En mig närstående person har denna höst påbörjat sin andra högskoleutbildning. Hon ska nu studera på heltid i 3½ år. Hon har tidigare studerat på universitet i ett antal år och har bara två terminer kvar som hon kan ta ut studiemedel. Hon väljer därför att samtidigt med studierna arbeta så mycket hon kan, vilket i dagsläget är 70% av en heltid. Hon hade räknat med att få uppskov med avbetalningarna på sitt gamla studiemedel så länge hon studerar, men si det gick icke! Eftersom hon arbetar måste hon fortsätta att betala f.n. 1300 kr i månaden.
Nu skulle kanske finansministern invända att hon ju får jobbskatteavdrag. Javisst! I detta fall handlar det om 250 kronor i månaden.
Så här går det, när dom som har det mest knapert får finansiera de högavlönades skatteavdrag. Detta är inte något unikt exempel. Det är en av många konsekvenser för lågavlönade, pensionärer, studenter och sjukskrivna m.fl. som drabbas av regeringens bidragspolitik. Man kallar det skatteavdrag, men det är inte någonting annat än ett bidrag till de redan ekonomiskt gynnade i samhället.