söndag 3 maj 2020

En ska inte räkna ut nåt....

En ska inte räkna ut nåt.......

... Så sa Raskens Ida, när hennes gubbe hade förfrusit sina fötter. Det ledde till kallbrand och Rasken gick bort alldeles för tidigt.

Detta blogginlägg började jag med för några månader sedan. Inte tänkte jag väl att jag skulle bli sittande i lägenheten med maken och inte kan lämna den för att gå till stan eller gå in i en affär, eller gå på teatern, för gör jag det kan jag blir jättesjuk och smitta ner andra människor i min omgivning. Så är det idag. Verkligheten är närmast ofattbar. Det gäller att gaska upp sig och se att så här kan livet också ställa till det för en.

En ska inte räkna ut nåt....

Jag hade föreställt mig en helt annan tillvaro, när vi hade bestämt att  maken och jag skulle får ett par år att njuta av livet, när vi hade gjort oss av med bilen och sålt stugan till dottern. Vi skulle ha råd att resa lite, gå på konserter och lite annat som en kunde göra när andan faller på utan att man behöver tänka om en har råd eller inte. Inga märkvärdigheter, men ändå.....

Men, en ska inte räkna ut nåt....

 Jag har funderat hit och dit om jag skulle skriva om detta i min blogg. Det tog emot, men samtidigt kändes det viktigt på något vis. Skulle jag dela med mig av mina nya erfarenheter?  Som alltid när jag kommer i bryderi tog jag och rådfrågade maken. "Det tycker jag att du ska göra" sa han.

Det började med att jag på något vis inte kände igen mig själv. Jag som alltid varit så fingerfärdig har nu blivit fumlig och långsam. Kunde inte förklara det. Jag kände mig nedstämd och sorgsen utan någon yttre anledning.

Mina familjemedlemmar märkte förstås att jag inte betedde mig som jag brukade. Förstås! Det går inte att dölja när en är så nära varandra.

Jag satt på bryggan och tänkte på allting och ingenting. Dottern kom och satte sig intill mig. Hon ville hjälpa mig att se sanningen i vitögat och föreslog en läkarundersökning. "Det kan ju vara demens och i så fall finns det ju bromsmediciner. Demens - det hade jag inte tänkt på. Möjligen depression.

Nu, för att göra en lång historia lite kortare, har jag fått en diagnos. Det visar sig efter undersökningar av olika slag, att jag bär på Parkinsons sjukdom.

Så nu har jag svaret på alla mina tillkortakommanden och jag har närmat mig en form av godkännande av min förändring.

Nu träffas jag av ett annat öde som jag delar med många av mina årskamrater. Jag är också 70 plus gott och väl. Vi sitter i karantän i vår lägenhet och kan inte annat. Det jag längtar efter mest för tillfället är att vi inte kan samla kören. Nu i vårtider ska man jubla och sjunga glada vårsånger. Ja, det finns ju så mycket, som en saknar, hela tillvaron  står ju på huvudet. Men sjunga kan jag fortfarande, tror jag.

Men - En ska inte räkna ut nåt.  Jag och Maken tar numera dagen som den kommer. Det blir ju lite enahanda, men det kan inte hjälpas och det finns saker att förströ sig med. Det känns konstigt att inte kunna krama om Dottern när hon kommer med matkassarna som hon handlat åt oss. Samtal får klaras av på telefon. Och vanligt telefonsamtal om allt och ingenting kan vi ju ha med kompisar och närstående. Och laga mat och baka upptar en hel del tid. En är ju lite saktfärdig nu för tiden.

Jag vet inte om jag kommer att bli flitigare med bloggen. Jag funderar i alla fall om jag har något att skriva om. Får väl i så fall reflektera över livet med nya utgångspunkter, som får komma spontant. För ni vet - "En ska inte räkna ut nåt.........