fredag 31 oktober 2008

Vildanden och livslögnen

Igår kväll såg vi en uppsättning av Ibsens Vildanden på Borås stadsteaters stora scen. Det var väl inte den bästa av föreställningar, bitvis lite seg och väl teatralisk, men pjäsens budskap är onekligen intressant. Ska man acceptera att folk lever på en livslögn eller ska man visa dem på sanningen? Och vad är sanning? Och vem kan ta sig rätten att visa andra vad som är sanning? I synnerhet som "sanningssägaren" själv lever på en livslögn - som alla andra?!



Ibsen var ju samtida med Strindberg och båda tycks ha grubblat på det eviga manliga problemet att en man aldrig kan vara hundraprocentigt säker på att han verkligen är far till det barn han tror sig vara far till. Och om han börjar tvivla på sitt faderskap så förskjuter han det barn som han hela tiden har sagt sig älska över allt på jorden. Det sägs att nyfödda barn skall vara mest lik fadern, för att denne lik lejonhannen skall känna igen sin egen avkomma och inte ha ihjäl den! Som väl är behöver ju inte vi kvinnor tvivla på den saken, därtill är verkligheten alltför påtaglig.



Därmed inte sagt att inte kvinnor också kan leva på livslögner, men jag har faktiskt svårt att föreställa mig att vi skulle visa upp så primitiva reaktioner som Hjalmar Ekdahl i Vildanden visar prov på. Våra livslögner ser nog lite annorlunda ut, men det kan jag återkomma till en annan gång. Förresten skrevs ju den här pjäsen för över hundra år sen. Världen och manligheten kanske har gått framåt sen dess - eller?



För övrigt var det hyfsat bra skådespelarpresationer. Bäst var enligt mitt tycke Lars-Erik Berenett i rollen som gamle Ekdahl.

onsdag 29 oktober 2008

Namnsdag


Idag är det den 29:e oktober. Då passar det att förklara min bloggsignatur. Jag heter nämligen Viola som tredjenamn och det är min namnsdag idag. Jag heter Viola efter min mamma som hade det namnet som andra namn. Men det är en dag till. Det var nämligen min pappas födelsedag. Därför var vi förr tre i familjen som hade anledning att fira denna dag. Nu är både mamma och pappa borta sen länge. Pappa skulle fyllt 96 idag om han levat, men han lämnade sorgligt nog jordelivet redan när han var 68. Till nyår blir det 28 år sedan. Därför är numera 29 oktober mest en vemodets dag.


Jag hittade ingen viol bland mina bilder. Det får blir en blå primula istället. Ur estetisk synpunkt var det pappas älsklingsfärg, men symboliskt var han en varmt röd människa.

tisdag 28 oktober 2008

Jag vann igen!

Jag tror att jag har min turvecka för tillfället. Igår kom ett paket nerdimpandes i brevlådan. Det kändes som en bok och avsändaren var ett förlag i Västerås. "Vad har du nu beställt?" muttrar maken misstänksamt. "Absolut ingenting" säger jag, "i alla fall ingenting som jag kommer ihåg!" Inte heller kommer jag ihåg alla tävlingar som jag skickar in på internet. Men om man vill utsätta sig för överraskningar kan man med fördel leta efter div. sajter där man utan någon som helst kostnad kan delta i lotterier och frågetävlingar och annat skoj. För min del glömmer jag snabbt vad jag skickat in och desto roligare när det kommer ett litet paket.

Den bästa vinst jag fått är nog trots allt maken riktigt nöjd med. Det hände för ett par år sen att han bad mig skicka in ett korsord i ett reklamblad. Naturligtvis hade jag glömt bort detta när jag efter flera månader fick ett grattiskort från Norge. Jodå, jag hade vunnit en högtryckstvätt, precis vad maken behövde!

Den här gången var det vinst i Ica-Kurirens frågetävling årtalet. Jag vann dokumentärthrillern "Kvinnorna på 10:e våningen" av Karin Alfredsson. Vad jag kan utläsa på baksidestexten verkar det vara en läsvärd bok. Kanske återkommer jag med en recension så småningom.

måndag 27 oktober 2008

Gratulerar!



På tal om relationer - våra goda vänner har efter många års samboende äntligen manifesterat sin kärlek genom att ingå partnerskap. Härligt och roligt tycker vi och gratulerar och önskar lycka till. För att förstärka detta försökte jag hitta ett grattiskort på några av de vykortssajter som det vimlar av på nätet. Tror ni det gick?! Nänä! Det var lögn i h-e att hitta ett kort som passade att skicka till två mogna män, nej inte till två män över huvud taget, om inte en av dem hade valt att klä sig i vit klänning och slöja. Och det var det ingen som gjorde. Jag vet inte om det handlar om fördomar hos vykortstecknarna, men hur som helst är dom efter sin tid!
Jag skickade en ros från Sävshult istället.

Kretsloppet


I helgen har det hänt lite av varje som anknyter till de ämnen jag har angett för min blogg. Det har varit både natur och miljö, relationer och kanske lite filosofi också. Jag börjar med miljön.

Något av det mest tillfredsställande jag kan ägna mig åt är att syssla med sådant som kan ge mig känslan att vara en del av det naturliga kretsloppet. En del av detta är att anlägga kompost. Det är visserligen i första hand makens skötebarn, men jag bidrar till innehållet också. Visserligen lite vemodigt att allt vissnar ner och dör, men genom komposten vet jag att jag får tillbaka när jag i vår sprider ut den fina myllan i land och rabatter. Dessutom har jag lämnat mina egna överflödsprodukter där ocskå, men det ska jag skriva mer om en annan gång.

Själv skulle jag vilja bli en kompost när jag dör. Något finare än att återuppstå som en späd planta, som sen växer och blir ny kompost osv i all oändlighet, är väl svårt att tänka sig.


Sådana här filosofiska tankar om födelse och död fick sin påspädning också i helgen när vi var och betittade det senaste tillskottet i släkten, lille Måns Olof Andreas, 4 veckor. Något ljuvligare än ett nästan nyfött barn kan man väl knappast tänka sig. Att blicka in i dess mörka djupa blick, som utstrålar höjden av visdom! Man undrar vad den här lille redan varit med om eftersom han ser så klok ut!


Själv är jag nu äldst i släkten och min systerdotter envisas med att kalla mig och min syster för urmödrarna. Det låter som ett epitet som förpliktigar men jag är inte riktigt säker på vad det innebär. Men riktigt färdig för komposten känner jag mig inte än, trots att den ser riktigt bekväm ut. (se ovan)

torsdag 23 oktober 2008

För mycket och för lite skämmer allt

Det verkar vara väldigt mycket inne att vara nyttig och se om sin kropp så att man får vara frisk tills man dör. Detta är lovvärt och själv har jag fått en puff när jag gått i artrosskola ett par veckor. Där har jag bl.a. fått veta att det är bara nyttigt för mina värkande knän att gå ut och gå varje dag. Det handlar bara om att stå ut och ju mer man går desto bättre blir det (till en viss gräns förstås).
Så därför har jag nu ambitiöst börjat att gå minst en halvtimme varje dag. Därtill påhejad av maken, som alltid har flängt omkring betydligt mer än sin bekväma hustru. Och jag måste erkänna - det är inte så dumt, jag mår faktiskt rätt bra av det!

Men det finns faktiskt en annan sida av saken - det finns dom som tränar för mycket!!! Ja, ja, det är ingen risk vad det gäller undertecknad. Men jag tycker synd om dessa som fastnar i träningsnarkomanin. Detta hörde jag i veckan i radioprogrammet "Kropp och själ". Det finns faktiskt folk som föröder sitt liv genom att träna för mycket. Det skapas så mycket endorfiner (=knark) i kroppen så när de här personerna måste trappa ner sin träning på grund av t.ex. att dom ådragit sig skador, fått familjeproblem osv, dom får så svåra abstinenssymptom att dom måste genomgå avvänjningsbehandling!

Det händer att en del sådana här hårdtränande personer har hittat en födkrok genom att i spalterna ge råd åt oss andra försoffade individer hur vi ska bli bättre människor. Det finns en sådan här i stan också. Han råkar bo i huset bredvid oss. Han är så känd att han har en sponsrad bil som det står hans namn på. Därför kan man lätt studera hans parkeringsvanor. Han parkerar nämligen sin bil på trottoaren så nära ingången han kan. Nu har fastighetskontoret ritat dit en ruta, så nu står han där lagligt också. Man kan ju undra om han är så övertränad att han inte orkar gå några steg från parkeringsplatsen tvärs över gatan.

Nej, för min del äter jag gott och lufsar på i min egen takt medan höstlöven singlar runt mig. Det är inte så dumt!

Överraskning

Ibland blir man glatt överraskad. För ett par dagar sedan fick jag en avi i brevlådan. Jag hade en försändelse från Sveriges Radio att hämta i Lundgrens tobakshandel. Jag hade absolut ingen aning om vad det kunde vara. Visserligen är jag begiven på att skicka in svar på tävlingar, men jag kunde inte erinra mig att jag skickat något på senaste tiden, varken till Naturmorgon, Meny eller Melodikrysset.
Nu har jag hämtat paketet och jag har vunnit igen!!!! Det var Meny! Jag hade glömt att jag för ett par veckor sedan svarat "Alf Henriksson" i tävlingen "Mat i litteraturen". Närminnet börjar uppenbarligen svikta.
Vad jag vann? Jodå, första pris, en fin kartbok över alla Sveriges landskap med ställen där man kan handla lokalt odlade och tillverkade matprodukter! Så nu är det bara att resa Sverige runt och smaka och äta.
Förresten tror jag att jag ska lägga till ordet "matglad" i min profil!

onsdag 22 oktober 2008

Den vår de svage kallar höst

Jag har en ambivalent inställning till hösten. Å ena sidan tycker jag det är ganska skönt när hösten kommer. Den är så kravlös. Man behöver inte gå och vänta på det fina vädret så man kan åka och bada och sola. Om vädret skulle råka bli fint så är det en positiv överraskning, om det regnar och blåser kan man lugnt trösta sig med en filt och en god bok och man behöver inte ha dåligt samvete för en trädgård som väntar eller en motionsrunda som inte blir av.

Å andra sidan blir det ju så mörkt!! Om man som jag hör till den stundtals depressiva sorten så blir det rätt jobbigt när mörkret kommer.

I år har jag bestämt mig för att försöka hålla mig till den positiva sidan av hösten och tänka på citatet av Karlfeldt ovan. För att underlätta denna ambition har jag tagit några vackra höstbilder från stugans horisont.


Så här såg det ut i slutet av september

tisdag 21 oktober 2008

Människa eller djur?

Igår kväll hängde jag vid TV:n och såg tre intressanta program. Först var det Vetenskapens värld. Det handlade om den berömde amerikanske myrforskaren (ja, myror inte myrar) Ed Wilson. Han hade på 70-talet fått en massa skäll för att han dragit slutsatsen av sina forskningsresultat från myrornas värld att vi människor också styrs av våra gener och att vi i våra beteenden liknar djuren. På 70-talet hade jag säkert också sällat mig till den skällande skaran och egentligen tycker jag fortfarande att miljön är en starkare påverkansfaktor. Men hela programmet utmynnade i en intressant fråga. Den ställdes av programledaren till biologen Bengt-Olle Bengtsson: "Vad betyder det för dig att vara något mitt emellan människa och djur?" Det kunde B-O inte svara på utan frågan skickades vidare till tittarna. Jag grunnar på frågan.



Sedan tittade jag på programmet Doktor Åsa. Det handlade om kärlek. Hur vi väljer partner t.ex. Det visar sig att vi styrs av våra feromoner, som i sin tur fungerar så att vi luktar oss till den ideala hannen eller honan. Kan det bli mer djuriskt? Å andra sidan handlade programmet också om livslång kärlek. Då visar det sig att det inte räcker med dofter, nej här kommer ömsesidig respekt och tolerans och att stå ut med varandra i vardagen och andra viktiga sociala och känslomässiga faktorer in. Rätt mänskligt eller hur?



Kvällen avslutades med kulturprogrammet Kobra. Det handlade bl.a. om varför vi i Sverige inte gillar tyskar. Jag vet inte om det är mänskligt eller djuriskt. Men det intressanta var inslaget om hur vi människor väljer att handskas med sanningen och hur detta påverkar samhällslivet. Vi tenderar att behandla fakta som vi tar del av som sanning i första hand när vi gillar dessa fakta och vad vi känner för den som förmedlar dem. Om vi presenteras fakta som vi ogillar väljer vi att inte betrakta dem som sanning.

Jaha, vad säger man? En sak vet jag och det är att våra gamla hundar inte verkade kunna dribbla bort sanningen. Ärligare varelser fick man leta efter.
Och jag står fast vid att fåglar är väldigt mänskliga

måndag 20 oktober 2008

Fåglar och människor

Jag tror att fåglar är de varelser i naturen som är mest lik människor. De är lika svåra eller lätta att begripa sig på och de har ett socialt liv som i mångt och mycket liknar vårt. Jag upphör aldrig av att fascineras av deras energi och födgenialitet. På individnivå kan man t.ex. se hur en del lever i livslånga parförhållanden, medan andra åter flaxar omkring och kråmar sig för än den ena, än den andra (mest hannar förstås). En del hjälps åt att ta hand om sina ungar, medan vissa fågelgubbar verkar lägga all energi på att få den lilla damen dit han vill och när hon sen ligger där på sina ägg så sticker han sin väg och ansluter sig till herrklubben.

Ibland blir det finanskris även i fågelvärlden. När fröautomaten börjar sina och det blir ont om tillgångar utbryter oron och dom som inte får tillgång till samhällets resurser blir satta i det s.k. utanförskapet.

En annan sak som finns hos fåglar liksom hos människor är språket. Det är ett fasligt kommunicerande dagarna i ända. Fast dom har en bit kvar till bloggen förstås - eller kanske inte, en del av dom har ju verklig eternavigation.

Jag, en bloggare

Så har jag då äntligen kommit igång. Det har tagit lite tid och inte vet jag om det blir så mycket av det hela. Detta är bara ett inlägg för att se om det funkar.