onsdag 28 december 2011

Julen är över...


...men ändå inte! Den ska ju vara ända till påska, sägs det.

Jag tänkte hur som helst uppdatera bloggen lite. Jag upptäckte att jag för första gången sedan jag startade det här skrivandet, inte redogjort för något om julstök och allt som föregår julen. Jag tänker inte bli alltför långrandig idag heller. Bara konstatera att vi haft en riktig myspysjul i stugan, maken, dottern och jag. Bastat varje dag, fint väder vid julaftonens promenad, god mat, ett långt parti rummy, Karl Bertil Jonsson på TV:n och så mat igen. De enda bilder jag tagit under julen var just några på maten. Så här såg vårt traditionella julbord ut i år. Till vänster, dukningen....



... och här kommer det kalla: tre sorters sill (vanlig inlagd, sherry- och currysill), löjrom med tillbehör, ägg med räkor, gravad röding, varmrökt lax, hovmästarsås, rökt renstek med pepparrotsgrädde, julskinka, senap, vitkålssallad och cheddarost...



...och så det småvarma, rödkål, revben, Janssons, köttbullar och prinskorv.

Fattas det något? Inte för oss i alla fall!

Det är dock inte slut på festandet. Nu åker vi till sönerna i Småland. Det brukar bli en del god mat där också. Och på nyårsaftonen hos kära bror och svägerska, brukar det inte heller gå av för hackor. Sen var det väl slut!? Icke sa Nicke! På trettondagsafton ställer vi själva till med en liten bjudning och det ska väl bli något gott då också.

Men troligen inget mer blogginlägg innan dess! Har full sjå med att äta!!

måndag 19 december 2011

Att tävla på skidor


Det finns en form av idrott, som jag är väldigt förtjust i och som jag bara måste se på i TV, så tant jag är! Det är när man sätter ett par träslanor, numera plastdito på fötterna och förflyttar sig på snö. Någon större utövare av sporten har jag aldrig varit, annat än som måttlig motion, och varianten där man sitter i en korg och åker upp till en bergstopp, för att sedan ta sig ner för sagda berg, har jag aldrig prövat. Men nu sitter jag och glor på skidtävlingar i TV var och varannan helg. Och minnena tränger sig på, som alltid nu för tiden. Vi pratar om hur det var förr. På träskidornas tid, på tjärvallans tid, på knickerstiden och på assarkondomernas tid. Jag minns när jag köpte mina första plastskidor med tillhörande skor. Då hade maken och pojkarna haft sådana fartvidunder i flera år och jag blev alltid efter i spåret, fast sönerna inte var så gamla då. Men med mina nya Fischer susade jag fram som aldrig förr. Det var faktiskt ett härligt nöje.

Maken var en riktig hejare i spåren. Vi bodde i Boden de första åren av vårt äktenskap och han tränade och deltog i skidtävlingar för synskadade. 1967 åkte han Vasaloppet. Det arrangerades inget öppet spår på den tiden, men man hade lyckats få tillstånd att köra loppet dagen före den ordinarie tävlingen och på samma villkor som det "riktiga" Vasaloppet. Det hela uppmärksammades faktiskt av pressen, och tro det eller ej - maken vann! På den utmärkta tiden 7 timmar och tjugo minuter - märk väl att det var på träskidans tid.

Jag minns den där lördagen som det varit i går. Jag var höggravid med vårt första barn. Solen strålade i Boden, liksom den gjorde över vasaloppsåkarna. Jag åkte också skidor den dagen. Gunilla, hustru till makens ledsagare, och jag gav oss ut i Paglaterrängen. Ett rätt kuperat spår, som jag minns det och i en utförslöpa fick jag övervikt med min stora mage och föll pladask framstupa. Lite rädd blev jag, men Gunilla blev nog räddare. Men det var en robust kille jag hade i magen och han stannade snällt kvar ett par månader till. Men det var färdigåkt för min del för den säsongen.



Men för maken blev det fler tävlingar under de närmaste åren. För det mesta fick jag stanna hemma sedan barnen kommit, men någon gång var jag med. Dock aldrig i Norge, där han var flera gånger och körde bl.a. det berömda Ridderrennet. I lådorna hittade jag flera diplom, mest från Norge. Det ska finnas ett Vasaloppsdiplom också någonstans, men jag kunde inte hitta det. Men tre stiliga bevis på deltagande i tävlingar i Norge fanns där, varav ett med bilder och autografer av dåtidens norska skidkändisar.




Och tänk - jag har också ett diplom! Det hade jag faktiskt glömt.



Nu har skidorna lämnat vårt förråd. De finns numera hos ätteläggen i Småland, som har raskare ben och mer snö än vi. Och vi ägnar oss åt att njuta av skidåkning i TV.

tisdag 13 december 2011

Vinter i Borås


Det damp ner en broschyr i brevinkastet. En vacker vintrig bild från Borås, förmodligen tagen förra vintern, eftersom vi inte sett så mycket snö hittills i år.

Men det regnar desto mer, precis som man kan förvänta sig i Borås, Sveriges regnrikaste stad. Flera gånger har maken och jag sagt till varandra: "Så skönt att inte all den här nederbörden kommer i form av snö!"

Förmodligen tycker inte alla i Sjuhäradsbygden att det är så roligt med regnet heller. Just nu hör jag på radion att Ätran håller på att svämma över alla bräddar och Viskan ligger inte långt efter särskilt ju närmare havet de kommer.

Men tekniska förvaltningen höjer beredskapen och vädjar till "vårt gemensamma ansvar". Visa av skadan efter två snörika vintrar med ganska mycket kritik förbereder de nu invånarna och hoppas att det ska gå bättre i år. Och säga vad man vill om snön, men vackert är det i alla fall!

torsdag 8 december 2011

...och sedan for vi till Linköping

Några dagar efter att vi kommit hem från Stockholm, tog vi en ny tur, denna gång till Linköping. Det var dags att hälsa på makens syster och svåger, Nora och Arne, som bott i denna vackra stad i många år nu. Själv har jag också en del av hjärtat i Linköping efter att ha studerat där vid universitetet i ett år - folkhögskollärarutbildningen, en påbyggnad på tidigare akademisk utbildning. Det är tjugo år sedan denna vinter och jag ser tillbaka på det året med glädje. Att få sätta sig på skolbänken det år man fyller femtio och fixa det - dessutom bra, om jag får säga det själv - det är en oerhörd stimulans och kick för självförtroendet.

Allt nog, jag bodde hos Nora och Arne det läsåret i deras villa i Lambohov. Nu bor de mera centralt och vi har alltid trevligt när vi hälsar på. Numera tar vi ofta bussen dit, i alla fall under vinterhalvåret. God mat får vi också, Nora har en gång arbetat som kokerska, så hon kan sina saker.

Jag har en annan anknytning till Linköping. Sommaren 1983 gick jag en vävkurs på Lunnevads Folkhögskola ett par mil utanför stan. Då besökte vi Hemslöjden för att köpa garner och bli inspirerade. Nu har det blivit tradition att Nora och jag tittar in på hemslöjden - särskilt nu före jul - och ibland köpa någon liten grej. Tyvärr blir det allt dyrare år efter år, vilket är förståeligt. Men mitt gamla hantverkarhjärta klappar alltid lite extra för vackert konsthantverk.

När vi gick ifrån Hemslöjden passerade vi en ny pub, som vi inte sett förut. Den heter The Horse and Hound och såg väldigt trevlig ut. Vi letade upp svågrarna på ett annat ställe, där de satt med varsin öl, och vi berättade om den nya puben. Sagt och gjort, vi måste prova stället. Det var lite före öppningsdags, så vi fick hänga på låset några minuter. The Horse and Hound visade sig vara ett riktigt mysigt ställe i äkta engelsk stil och gott öl hade de förstås.

Dagen därpå fick jag en ny nostalgikick av hantverk. Vi beökte julmarknad på Brunneby gård. Där fanns allt som jag kände igen från mitt förflutna som marknadsknalle. Mycket textil förstås, men också träslöjd, smide, smycken och mat, mat, mat. För att inte tala om tomtar i alla de former. Brunneby gård är annars känt för sitt musteri. Har tillverkas äppelmust, saft och cider och man saluför också produkter från närliggande matproducenter. Här handlade jag också lite. Kameran var med, men det blev inte så många bilder, det var så vansinnigt mycket folk. Men jag fick i alla fall en bild på denne tjusige herre som sparkade sin manuella träsvarv. Stilig hatt hade hans också!



När vi kom hem tog jag denna bild på det jag köpte. En burk honung, ett rullat paket hemkärnat smör (ska tas fram till vört- och farmorsbrödet på julafton) och ett par röda änglar att hänga i öronen. Jag köpte också en påse närproducerade ekologiska chips, men de var redan uppätna, när jag tog bilden.



På lördagen var det dags för hemresa, men innan dess hann vi med att hälsa på en av Noras och Arnes söner, som bor strax utanför stan, och hans rara fru. De bjöd oss på lunch, trattkantarellsoppa, gott bröd, fikonmarmelad och ostar. Det smakade mums inför hemresan!
Det är härligt att ha en stor släkt så man får göra lite utflykter ibland. Tack Nora och Arne, Thomas och Ulla-Stina för ett par härliga dagar!

onsdag 7 december 2011

Vi reste till Stockholm...

...för ett par veckor sedan. Anledningen var i första hand att maken blivit inbjuden till SRF-seniorernas adventsfest på restaurang Faros på Söder. Och så har vi ju dottern i Stockholm sedan tolv år tillbaka och man får ju inte försumma alla tillfällen till umgänge.

Vi kom till Stockholm på måndagseftermiddagen och åkte direkt till Sara. Det var ganska sent och vi orkade inte laga mat så vi hämtade färdiglagat på den fina fiskaffären i Fruängens Centrum. Deras hemlagade paella var riktigt god och innehöll rikligt med räkor.

På tisdagen skulle adventsmiddagen på SRF gå av stapeln, men innan dess hann vi med att titta upp till gamla goda vännen, Gullvi, på Gärdet. Vi har varit vänner sedan 70-talet, då vi arbetade ihop i Kalmar. Gamla goda arbetskamrater till maken träffade vi också på kvällen på Restaurang Faros på Sofiagatan. Mat och underhållning, trevligt sällskap och kvällen gick fort.

Onsdagen var vikt för umgänge med Sara. Som den konstintresserade familj vi är, brukar det alltid bli en utställning någonstans. Denna gång tog vi färjan över till Djurgården och Liljevalchs, som visade en utställning om Helvetet. Vi såg den med lite blandade känslor. Efteråt råkade jag lyssna på ett samtal i SVT:s morgonsoffa om denna utställning. Det var Jessica Gedin och en musikrecensent, som jag glömt namnet på. De var överens om att helvetet (liksom himlen - min anm.) är skapat av människan och att det verkliga helvetet finns här på jorden i historien och nutiden.
Och, som Jessica Gedin sa, "Det vi är mest rädda för är meningslösheten".

Ja det var en rätt ruggig utställning, men intressant. Man får ju inte fotografera, så jag köpte ett par vykort och scannade, men de blev inte bra. Jag publicerar dem i alla fall.



På kvällen lagade Sara en riktig lyxmåltid till oss. Först en förrätt med matjesill och diverse grönsaker och någon sås, som jag glömt, men gott var det. Öl att dricka förstås och sedan blev det varmrätt, helstekt oxfilé med diverse tillbehör och rött vin. Kaffe, cognac och god choklad till efterrätt. Det blev ett par bilder på Sara i matlagningstagen och det dukade bordet.




På torsdagen var det slut på stockholmsvistelsen. Men vi hann med en träff och ett par timmars mysigt samtal över ett glas öl med gode vännen Janne, innan vi tog tåget hem till Borås igen