Det finns en form av idrott, som jag är väldigt förtjust i och som jag bara måste se på i TV, så tant jag är! Det är när man sätter ett par träslanor, numera plastdito på fötterna och förflyttar sig på snö. Någon större utövare av sporten har jag aldrig varit, annat än som måttlig motion, och varianten där man sitter i en korg och åker upp till en bergstopp, för att sedan ta sig ner för sagda berg, har jag aldrig prövat. Men nu sitter jag och glor på skidtävlingar i TV var och varannan helg. Och minnena tränger sig på, som alltid nu för tiden. Vi pratar om hur det var förr. På träskidornas tid, på tjärvallans tid, på knickerstiden och på assarkondomernas tid. Jag minns när jag köpte mina första plastskidor med tillhörande skor. Då hade maken och pojkarna haft sådana fartvidunder i flera år och jag blev alltid efter i spåret, fast sönerna inte var så gamla då. Men med mina nya Fischer susade jag fram som aldrig förr. Det var faktiskt ett härligt nöje.
Maken var en riktig hejare i spåren. Vi bodde i Boden de första åren av vårt äktenskap och han tränade och deltog i skidtävlingar för synskadade. 1967 åkte han Vasaloppet. Det arrangerades inget öppet spår på den tiden, men man hade lyckats få tillstånd att köra loppet dagen före den ordinarie tävlingen och på samma villkor som det "riktiga" Vasaloppet. Det hela uppmärksammades faktiskt av pressen, och tro det eller ej - maken vann! På den utmärkta tiden 7 timmar och tjugo minuter - märk väl att det var på träskidans tid.
Jag minns den där lördagen som det varit i går. Jag var höggravid med vårt första barn. Solen strålade i Boden, liksom den gjorde över vasaloppsåkarna. Jag åkte också skidor den dagen. Gunilla, hustru till makens ledsagare, och jag gav oss ut i Paglaterrängen. Ett rätt kuperat spår, som jag minns det och i en utförslöpa fick jag övervikt med min stora mage och föll pladask framstupa. Lite rädd blev jag, men Gunilla blev nog räddare. Men det var en robust kille jag hade i magen och han stannade snällt kvar ett par månader till. Men det var färdigåkt för min del för den säsongen.
Men för maken blev det fler tävlingar under de närmaste åren. För det mesta fick jag stanna hemma sedan barnen kommit, men någon gång var jag med. Dock aldrig i Norge, där han var flera gånger och körde bl.a. det berömda Ridderrennet. I lådorna hittade jag flera diplom, mest från Norge. Det ska finnas ett Vasaloppsdiplom också någonstans, men jag kunde inte hitta det. Men tre stiliga bevis på deltagande i tävlingar i Norge fanns där, varav ett med bilder och autografer av dåtidens norska skidkändisar.
Och tänk - jag har också ett diplom! Det hade jag faktiskt glömt.
Nu har skidorna lämnat vårt förråd. De finns numera hos ätteläggen i Småland, som har raskare ben och mer snö än vi. Och vi ägnar oss åt att njuta av skidåkning i TV.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar