fredag 28 november 2008

Väntan och längtan



När jag var barn fick jag lära mig att advent betyder väntan. Det stämde väldigt bra tyckte jag då och det tycker jag fortfarande. Nu för tiden översätter man advent med ankomst och det duger väl det också, men väntan och längtan efter julens fröjder var ju nästan bättre än själva julen. Stjärnan i fönstret fick absolut inte komma upp förrän tidigast fredagskvällen före första adventssöndagen. Och det skulle vara mörkt när man satte upp den så att man såg hur vackert den lyste. Likadant med julgranen - absolut inte förrän kvällen före julafton. Om denna längtan pratade vi - kompisen Anita och jag - när vi satt i bussen på hemväg från Stockholm och Globen. Vi konstaterade att det lyste elljusstakar och stjärnor i vart och vartannat fönster. Redan den 23 november! "Unga människor kan inte vänta och längta, allt ska ske på en gång nu för tiden", sa Anita, "dom sätter in julgranen före Lucia och sen har dom tröttnat på den och slänger ut den i mellandagarna!" Jag höll naturligtvis med, vi var helt eniga i denna uppfattning.

När jag kom hem, gick jag in på dotterns blogg för att se om hon varit med om något nytt. "Jag hängde upp stjärnan idag, jag kunde inte vänta!" skrev hon! Suck! Än en gång en bekräftelse på att tanternas iakttagelser av sin samtid stämmer!


P.S. Jag hängde upp stjärnan idag, fredag morgon. D.S.

måndag 24 november 2008

Fantastiskt!!!

Ja, vad ska man annars kalla den upplevelse jag var med om i lördags?! Det gick faktiskt inte att föreställa sig i förväg hur det skulle bli. Jag vet inte hur jag ska beskriva allt i ett blogginlägg. För det första var arenan något utöver det vanliga, minst sagt. Jag hade ju aldrig varit i Globen förut och när vi hade letat upp den läktare där vi skulle sitta och tog oss in genom dörren, trodde jag inte jag skulle våga klättra ner till vår bänk. Det kändes bara svindlande. Men jag vande mig. Det var ju en makalös sal att sjunga i. När vi övat hemma, Anita, Hannelore och jag, har vi sagt att vi måste mima på dom höga tonerna för vi kommer inte upp till höga g, helt omöjligt. Men tänk - redan på första repet klarade vi det! Tonerna bar, svävade på ett egendomligt sätt. Och så förstås massverkan, vi var tolvhundra sopraner! Sammanlagt ca tretusen i kören!

Vi övade hela eftermiddagen och kvällen på fredagen, var tillbaka på hotellet 23.30, stöp i säng, frukost kl. 7 på lördag morgon och sen iväg till Globen. Då var redan symfoniorkestern på plats, TV var där, några av solisterna, som skulle sjunga tillsammans med kören droppade också in. Och så Kjell Lönnå, förstås! Säga vad man vill - men maken till körledare får man leta efter! Vilken entusiasm, rutin, simultankapacitet - att dirigera fyrstämmig kör med tretusen sångare, solister och hel symfoniorkester det verkar ju nästan omöjligt! Men inte för Kjell Lönnå. Han hade hjälp vid några nummer och ersättaren var inte dålig han heller. Det var professor Gustaf Sjöqvist, som har sitt dagliga verk i Storkyrkan i Stockholm.

Solisterna som sjöng med kören var Jeanette Köhn, operasångerska, Anna Stadling, en ung flicka som var med i ett nummer, nämligen Pererik Moreus' Koppången med text av Py Bäckman och så en fantastisk operasångare Karl Magnus Fredriksson, med en makalös barytonröst. Tillsammans med honom sjöng vi både O helga natt och Ave Maria och ett par stycken till. Att få stå under taket i Globen och tillsammans med tretusen andra sångare braka på med "Folk, fall nu neder" det högsta vi förmådde, det är obeskrivbart!

11.30 började generalrepetitionen och då dök resten av solisterna upp, Sven-Bertil Taube, Victoria Tolstoy och Sofia Karlsson. Det var rätt intressant att höra hur skraltigt det gick. Ja, inte för Victoria Tolstoy. Hon kom direkt från tåget, gravid i åttonde månaden, och rev av sina låtar utan ett uns av tvekan. Men Sven-Bertil var riktigt osäker, glömde text ett par gånger, kom i otakt med orkestern, fick ta om osv. och även Sofia Karlsson bröt av och ändrade flera gånger. Det var förunderligt att höra Taube när det sen blev allvar. Då visade han vilken rutin han har. Han sjöng bl.a. Jul, jul, strålande jul, inte med bravur utan som den vissångare och skådespelare han är - varmt och innerligt.
Efter genrepet skulle Kjell Lönnå tacka oss alla, men han kom inte så långt innan rörelsen tog över, rösten bröts och han klev ner från dirigentpulten utan att fullfölja vad han tänkt säga. Han har bestämt sig för att detta skulle bli hans sista konsert av det här slaget. Hur det blir i fortsättningen vet vi inte än.



Kl. 16.00 började konserten. Vi hade utrustats med någon slags blå schalar som vi skulle hänga över vår i övrigt helsvarta klädsel. Vi tyckte att vi såg rätt dystra ut, men när strålkastarna slogs på fick denna enkla kostymering en gnistrande blå färg som med masseffekten såg alldeles strålande ut. Eftersom det skulle bli TV-inspelning var det lite uppvärmning av publiken och andra arrangemang innan vi kom igång på riktigt. Men sen.... Jag har nog lite svårt att beskriva detta. Min känsla var en blandning av rörelse, stolthet, glädje, samhörighet - jag kan inte räkna upp allt. Jag är ju en person som gillar att vara del av ett kollektiv och ett härligare kollektiv än detta är svårt att tänka sig. Det vi som kör och orkester, utan solister, fick mest applåder för, var nog det som vi oroat oss mest för nämligen Hallelujakören ur Händels Messias. Som sopran får man verkligen sätta sina röstresurser på prov. Och alla dessa sextondelar upp och ned så man blir nästan yr i huvudet. Men det gick strålande!!! Lyckokänslan efter det numret var enorm.

Nu kan ni titta på detta i TV två söndagar i december, den 14:e och 21:a. Få se om ni hittar eran Skogsviola på sopranläktaren, första avdelningen närmast till vänster om mittläktaren, tredje raden. Och om ni inte hittar henne så vet ni i alla fall att hon sitter där och bidrar med en tretusendedel till er tittar- och lyssnarupplevelse.

Vad som hände på hotellet efter allt detta berättar jag inte om, men jag kan säga att det var rätt uppsluppet!

torsdag 20 november 2008

Globen nästa!


I morgon bitti kl 7.00 bär det iväg - till Globen! Det ska bli jättespännande att få vara en pytteliten del i detta körkollektiv. Körer från hela landet samlas till en julkonsert tillsammans med symfoniorkester och fina solister som t.ex. Sven-Bertil Taube, Viktoria Tolstoy, Sofia Karlsson och ännu fler. Allt under ledning av Kjell Lönnå. Det lär bli 2-3000 i kören. Vi sopraner lär få stå högst upp i Globen. Jag är så glad att jag hoppade med i en kör i våras så jag får vara med om detta. Därför kommer jag inte att skriva något på min blogg på några dagar, men jag kommer att rapportera. Jag lovar!

onsdag 19 november 2008

En fantastisk berättare

Igår kväll var jag på Kulturhuset i Borås och lyssnade till en föreläsning av dokumentärfilmaren Tom Ahland. Det blev en underbar kväll, som skulle kunnat vara hur länge som helst. Egentligen vill inte Tom Ahland kalla sig filmare utan ser sig i första hand som journalist som vill berätta andra människors historier. Han håller aldrig i kameran, det gör hans gode vän och medarbetare sen 40 år tillbaka, Björn Henriksson. Tom säger att det han själv är bra på är att bära utrustning och ställa frågor. Och ställer frågor gör han och folk berättar och det blir fantastiska filmer.

Igår berättade han om sig själv och sitt jobb. Ödmjuk inför de människor han bjuder in i sina filmer. Han åker alltid till jobbet kollektivt och träffar ofta människor på bussen, tunnelbanan, bland uteliggare och kåkfarare. Men också om s.k. kändisar, ja t.o.m har han skildrat kungen och hovet. "Men", säger han, "jag söker helst människor som inte bara vandrat rakt fram i livet, utan som är lite naggade och trasiga i kanterna. Därför skildrar jag Nacka Skoglund istället för Gunnar Nordahl, Cornelis istället för Olle Adolphson och Monica Z istället för Lill-Babs."
Alla har en historia att berätta, det finns hur mycket material som helst. Och många vill berätta, men långt ifrån alla får chansen. Är det månne ett naturligt mänskligt behov att delge omgivningen sina tankar och erfarenheter? Är vi alla någonstans inom oss något av exhibitionister? Min bloggande son skrev något om detta i en kommentar härom dagen. Vi gillar att blogga för att vi vill visa oss och spegla oss.

tisdag 18 november 2008

Dagens gäster







Fanny och Maja hälsade på idag. Så här ser det ut när man bjuder dom på bullar och muffins!

torsdag 13 november 2008

Dassnostalgi



För ett tag sedan skrev jag några rader om kretsloppet. Nu har vi varit i stugan i helgen och då aktualiserades tankarna igen. För ca ett år sedan skaffade vi en mulltoa. Fint värre, smular sönder skiten, lätt att tömma, fint och rent och varmt om rumpan. Men tänk att jag saknar ibland vårt gamla utedass! Kanske inte så mycket nu när det börjar bli kallt, men i somras gick jag faktiskt och satte mig där flera gånger med dörren öppen ut mot blomdoft och fågelsång. Något enklare och mer miljövänligt sätt att återvinna mänskliga avfallsprodukter kan man väl inte tänka sig. När skiten brännt färdigt i tunnan vänds det ner i komposten och berikar den med nyttiga ämnen för det som ska växa i jorden. Visst, avfallet från mulltoan går ju också till komposten. Men den kostar ju lite mer i energi, eldriven som den är.


Nej, jag vill inte vara av med mulltoan. Det är skönt att inte behöva frysa när man ska uträtta sina behov. Och framför allt är det maken väl unt att slippa slita med tunnorna. Men visst har utedasset sitt nostalgivärde. Den som bäst beskrivit detta är Sandro Key - Åberg i dikten "En bukolisk sång" hämtad ur samlingen "Till naturen". Om mina läsare skulle ha lust att hämta andan ett tag i datavärlden hets, så vill jag gärna bjuda på denna läsupplevelse. Var så goda!


En bukolisk sång

Jag är ett gammalt utedass där ingen har skitit på länge.
Jag minns de sista och höstliga besökarna,
svampplockaren i basker och med smörgåspaketet i fickan,
andtruten och överraskad av lössläppt och strilande behov,
den gamla kvinnan med sina torra och tunna små skitar
och sin enda utdragna, jämrande och klena lilla fis.


O, aldrig mera en dundrande mök eller en eldig fjärt,
aldrig en mustig och stinn smygare ur digra och väderstinna rövar,
bara den magra vinden kring mitt människotomma
och väderpinade hål.

Du ser mig söndervärkt och övervuxen av syrener
i det gamla hallonsnåret,
skitgammal och murken,
en butter gammal rucklare, avdankad och misantropisk.

Det är helvetes trist att leva sitt liv
önskad och nyttjad av ingen,
vrakad och överflödig som en halvgammal pensionär.

O, jag minns min barndom, min ständigt befolkade barndom,
mina doftande bräder och rosenhyade tegelpannor.
Jag var en frisk och munter krabat
bland Smålands rakvuxna enar,
kär för människor och för talgoxens nytra barn!

Käre, du skulle ha sett mig då, i min starka ungdom!
Röd och med putsade rutor stod jag högrest och vacker som du,
med trävitt lysande furu i sitsen
och i de barnvänliga trappstegen
som gav krystningarna kraft och stolgången det rätta påskjutet.

Och kärleken, människoleken, den minns jag!
Friska och härliga knull av starka och livfulla människor!

Jag minns den blå karlen med uppslagna och lysande ögon,
hur han drev pigan med rosiga ron in mot väggen med hårda stötar!
Det knakade i mina lemmar när de ruskade om varandra,
när de rumsterade om i salig och rykande vånda.

Men sällast minns jag ändå de nattliga besöken
med stulen eller förstulen älskog,
då jag för onda ögon dolde
viskningarna som brann med underligt sken,
och hjärtana som hamrade bladguld över den korta och svindlande stunden!

O, min ungdom, hur den förflöt i vällust och glädje,
löven som spelte och den oändliga sommaren
som stampade molnhög bland bergen.

Vad finns att säga om mannaåren?
Jag hade en uppgift, jag var till gagn och nytta.
Jag kommer ihåg sommarkvällarnas grundliga och njutningsrika besök
då själen flydde i vinden som svalan i hissnande kast
och livet kändes nära och starkt.
De klara ropen från trädgårdslanden
- nu går jag, kommer du?
- ja, jag kommer, kommer …
- kan inte vänta, skynda dig!
- Men jag kommer ju, kommer ju …
och sedan samskitandets inåtvända och tankfulla gemenskap
medan blickarna formulerade de första konstupplevelserna
inför oljetrycken och de häftstiftade helsidesillustrationerna ur Allers.

Tumvantshuttrandet i januarikylan med den låga solen i ögonen,
snabbskitandet med snön knarrande under fotsulorna,
den varma och ångande strålen som sjöng mot hårdfrusna spillningen,
de valna fingrarna som knycklade till papperet
rivet ur Åhlén & Holms postorderkataloger.

Jag var en tillflykt för den, som vänd mot drömmarna sökte sig undan
och för den skrämda och i människojakten hetsade själen.

Jag minns pojken i sin lågvuxna himmel av skimrande kvinnohull,
som tryckte sin lilla och bultande ståkuk mot mitt blanknötta trä,
medan den barnsliga vällusten honungsgul vällde fram ur strupen.

Ja, jag minns mitt liv innan vattenclosettens
och jordbruksnedläggelsens tid,
rikt på öden och mänsklig värme
där jag gjorde mitt i de mänskliga behövens tjänst,
en gång när människorna drack svalka ur skymningens skopa
i de milda kvällarnas gammeldom.

Nu står jag ensam och vresig i den magra glesbygdens ödegård,
för alltid akterseglad i nedlortningens,
miljöförstörelsens och det hygieniska ursinnets tidevarv.
Främling, tänk väl om mig,
jag var dock människans vän och trofast under Sveriges himmel.

Intet nytt under solen



Det sägs ju att historien upprepar sig och har man levt några år har man ju också hunnit erfara detta. I denna finanskrisens tid återvänder jag till Vilhelm Moberg och det han skrev 1932. Då var det väl också finansiell oro vill jag minnas. Vilhelm funderade över industrialismens konsekvenser. Han ansåg att människan inte lyckats särskilt väl med sin utveckling, utan endast lyckats göra sitt liv alltmer komplicerat.


"Fast", skriver han, "det finns ju ljusblå optimister, som tror, att en enda generation skall lyckas utföra, vad de hundra föregående misslyckats med!"


Helst skulle jag vilja citera hela stycket, men jag nöjer mig med ytterligare något. Mina läsare som inte har mött texten tidigare och som vill läsa hela rekommenderar jag att gå till biblioteket och låna boken: Berättelser ur min levnad.


Här kommer ytterligare citat, som jag tycker allt för väl stämmer på vår tid.


"Maskinen var enbart av godo så länge den nöjde sig med att tillmötesgå de rent elementära behoven. Så länge lättade den svårigheter för människan och gjorde hennes dagar och nätter drägligare. Så började den i stället torna upp svårigheter för henne genom att producera sådant, som är henne helt ovidkommande. Maskinen började frambringa behoven i stället för att tillfredsställa dem. Därmed började också innerst inne den världskris, som vi nu genomlever. Uppfinningar gjordes som inte alls angår oss. Men det låg i industriidkarnas intresse att inbilla oss, att vi inte kunde umbära deras produkter.------


Allteftersom de konstlade behoven ökats i antal, har också olusten och vantrivseln ökats hos de moderna människorna. Man sliter ut sig i förtid för att skaffa det, som man mycket väl kan undvara.-----Industrialismen har sålunda till sist blivit mer en olycka än en lycka för mänskligheten."


Det här är väl "gammaldags" tankar. Idag är det väl svårt att tänka sig att vi skulle leva som före industrialismen. Men byt ut det ordet mot kapitalismen, så blir dessa tankar plötsligt radikala.

tisdag 11 november 2008

Ett telefonsamtal med mig själv

Dagens bloggtitel fick jag av en trailer i radions P1 där någon uttalade sig som så: "Bloggen är som ett telefonsamtal till sig själv och att man gör det offentligt".
Jag har till och från under de senaste veckorna talat med mig själv och kommit fram till att jag, trots att jag i politisk mening betraktar mig som socialist, faktiskt också är konservativ och även liberal i ganska många avseenden. För tillfället är det den konservativa sidan som dominerar, efter att jag skrivit om urmödrarna och efter att ha läst lite i Vilhelm Mobergs bok, "Berättelser ur min levnad". Så här skrev Vilhelm redan 1932:
Man må omplanteras hur många gånger som helst, djupare sett utplånar man inte sitt ursprungsmärke. Man har oavslitliga rottrådar kvar i den jord, där man först vuxit. Åtminstone när hela barndomen förflyter på en enda fläck. En blodsbandets samhörighet, en känslans solidaritet med detta folk lever kvar i mig.----- jag äger dem såsom man äger sina närmaste, vilka man under alla omständigheter betraktar med varsam blick. De hör oupplösligt samman med ett skede i livet. Det är mitt folk. ----- Omvänt är jag till stor del deras. De har gett mig bestående intryck. Jag ser ännu i viss mån på tingen med deras ögon. Min barndoms omgivning visar sig alltmer som bestämmande för min inställning till sociala och mänskliga problem. Här har broddens år haft sin djupaste betydelse för mig.
Detta låter ju väldigt konservativt, för att inte säga gammaldags. Men jag tycker att det stämmer på mig. Det har inte med politik att göra. Men det kan vara ett exempel på att en "gammaldags" inställning av det här slaget kan ha lett till att jag som vuxen tagit ställning politiskt i socialistisk riktning. För mig var det textilarbetarmiljön och därmed sammanhängande föreningskultur som likt Mobergs uppväxt i bonde- och torparmiljö, blev "bestämmande för min
inställning till sociala och mänskliga problem".
Det finns så mycket tänkvärt i det här stycket av Vilhelm Moberg att det räcker till många telefonsamtal till mig själv. Jag återkommer om detta, troligen redan i nästa inlägg.

måndag 10 november 2008

Urmoder 2


Uppmuntrad av två av mina bloggkompisar fortsätter jag nu med min serie "Urmödrar". Idag ska jag presentera min mormorsmor, Johanna Gren. På bilden, som är tagen i Hilma Lundboms ateljé i Kinna, är hon några år över 50.

När fotot togs hade Johanna dittills gjort en lång och delvis mödosam resa genom livet och då hunnit bli ganska välbeställd. Men starten var inte den gynnsammanste man kunde tänka sig. Hon föddes 1855 som s.k. oäkta barn. Om modern vet jag inte mer än att hon hette Sara. Vart hon tog vägen vet jag inte. Johanna fick växa upp hos sina morföräldrar. Som ogift hette hon Andersdotter efter sin morfar. Denne var kyrkvaktmästare och försångare i Torestorps kyrka.

När Johanna var 20 år gifte hon sig med knekten Elias Andreasson Gren och bosatte sig på torpet Weken i Haby. Hon fick med honom nio barn. Början av äktenskapet blev tragiskt. De fyra första barnen, alla flickor, dog i späd ålder. Ingen av dem levde så länge att hon hade två samtidigt. Den som blev äldst, Elemina Josefina, blev tre år. 1883 föddes förste sonen, Johan, och han överlevde barnaåren och blev till slut mycket gammal. Jag minns honom väl från min barndom.

Elias Gren tog avsked från knekttjänsten och flyttade med familjen till ett annat torp i Haby där makarna började bedriva handel. De hade också rättigheter till "kringföringshandel", dvs de fick resa som gårdfarihandlare. De flyttade ytterligare en gång innan de till slut hamnade på gården Hagakärr i Haratången. Då hade Johanna fått ytterligare en son och två döttrar. Den enda av barnen som föddes på Hagakärr var den yngsta, Selma Teresia, min mormor.

När Selma var tre år dog Elias och Johanna fick ensam klara jordbruk, hushåll, barn handelsbod och gårdfarihandel. Johan, den äldste var då 13 år och han fick arbeta både i handelsboden och med jordbruket. Allt eftersom barnen blev äldre fick de förstås hjälpa till mer och mer. Men Johanna måste ha varit en mycket stark och driftig kvinna. Rörelsen växte och hon fick så småningom som änka, mandat att rösta i val, innan allmän rösträtt var genomförd.

När Johanna blev gammal och gården och handelsboden hade övertagits av sonen Ivar, flyttade hon hem till Selma och hennes familj. Min mamma har berättat mycket om sin mormor, som hon kom mycket nära. Hon måste ha varit en god berättare, precis som min mamma, för jag har hört många historier från och om henne. Men detta får eventuellt bli ett senare blogginlägg för att inte göra det alltför långt idag.

*En liten notering: fotografen Hilma Lundbom, som tagit fotot på Johanna, var en av Sveriges första kvinnliga fotografer och var syster till Hjalmar Lundbom, som blev chef för LKAB i Kiruna. Ytterligare ett intressant kvinnoöde.

söndag 9 november 2008

Fåglar och ekorrar


Fågelmatningen är i full gång. Tomten invaderas av småfåglar, mest mesar och nötväckor. Min favorit är f.n. tofsmesen, en liten framfusig, uppkäftig gynnare som verkar helt orädd både inför mig och andra varelser som är många gånger större. Till min glädje har också ett par talltitor dykt upp. Dom höll sig borta hela förra vintern så jag är lycklig att få se dem igen.

Jag är helt fascinerad av dessa små varelser, kan sitta och glo på dom genom köksfönstret hur länge som helst.

I år har vi skaffat en stor fröautomat som rymmer 9,5 liter. Detta för att vi ska kunna spara bensin och inte behöva åka ut till stugan enbart för att fylla på fågelborden. Nu hör det till saken att det finns andra individer än fåglar som är intresserade av solrosfrön och annat godis. Jag tänker närmast på ekorrarna. Jag accepterar att de äter av bröd och ostkanter och annat som jag lägger ut på fågelbordet, men jag gillar inte att dom snattar av solrosfröna, som är tänkta för mina små älsklingar. Ekorren skiter högaktningsfullt i detta. Att hänga automaten på en lång arm ut från stolpen och hoppas på att ekorren skulle halka på plåttaket och inte nå de begärliga fröna, visade sig vara en fågäng idé. Lösningen tills vidare är att spika fast en upp- och nervänd hängränna på den bärande armen. Det var det enda som fanns till hands för tillfället. Om inte detta funkar får det bli en helt stålskodd stolpe. Kriget fortsätter!

torsdag 6 november 2008

Ockuperad!

För första gången sedan jag skaffade dator med internetuppkoppling - 14 år - har jag råkat ut för dataintrång! Det var verkligen besvärligt! Jag var tvungen att köpa en support för 660:- kronor, men det var nödvändigt för att kunna fortsätta bl.a. detta bloggande. Någon käck person har kommit på att det istället för att smitta datorn med virus, lönar sig bättre att skicka ut virusvarning och hävda att man måste ladda ner ett program för att bli av med detta förmenta virus. Jag ville inte ladda ner programmet, men det hjälpte inte. Då blockerades istället varje sajt som jag försökte koppla upp mig på. Den snälle killen, Anders, som hjälpte mig, förklarade att detta nu är vanligare än vanlig virussmitta för detta kan ju dom här bovarna tjäna pengar på!
Uppenbarligen kan man inte känna sig trygg det allra minsta i denna värld!

Den snälle Anders, som förresten sitter uppe i Söderhamn, Hälsingland, och fixar till datorer åt sådana som jag, förklarade att det kan vara lite extra känsligt just med bloggande. Jag tänker fortsätta att blogga i alla fall, men vara ännu mer försiktig med vilka knappar jag klickar på i fortsättningen.
Detta har tagit på mina krafter så nu dröjer det ett tag innan ni får stifta bekantskap med nästa urmoder. Nu sticker maken och jag till stugan ett par dagar och glömmer allt vad datorer heter.

måndag 3 november 2008

Urmoder 1


Det finns några kvinnor i min bakgrund som jag beundrar och känner värme för. Några av dem har jag aldrig träffat eftersom jag inte hann födas innan de redan var borta. Men de finns på foto och jag kände en lust att presentera dem för mina läsare. De var inte bara mödrar. Det var starka kvinnor som levde ett hårt liv med mycket arbete och det var på dem som familjens överlevnad hängde.


Jag tänker presentera några av dem lite då och då och jag börjar med min morfars mor.


Hon hette Anna-Stina Lorentsdotter och föddes 1863 på torpet Stenbäcken i Örby. Hon var enda barnet, vilket torde ha varit ganska ovanligt på den tiden. Hon gifte sig så småningom med den tolv år yngre torparsonen Vilhelm Andersson All och fick med honom fem barn som levde till vuxen ålder. Den näst äldste av barnen var min morfar Edvin All.


Det jag har hört om Anna-Stina är att hon var en lång och ståtlig kvinna och det torde vara hennes gener som slagit igenom hos flera av hennes ättlingar i släkterna Stenbäcken och All. Hon levde hela sitt liv på Stenbäcken och torpet lär ha varit något av en samlingsplats för ungdomarna på torpen runt omkring. Min mamma har berättat att hennes farmor var lite kärv men samtidigt varmhjärtad och välkomnande. Stugan var liten och primitiv, egentligen bara ett rum och kök, men fick härbärgera den stora familjen. När min morfar var barn bodde också hans morföräldrar i stugan. Dessutom tog hon hand om flera andra barn när hennes egna blivit vuxna, bl.a. dottersonen Lars, vars mor flyttade till Malmö. Lars växte upp hos de gamla på Stenbäcken och blev bygden trogen.


Anna-Stina led av astma, men överlevde trots detta sin Ville med fyra år. Hon gick bort 1939, 76 år gammal.

På bilden som jag lagt in sitter hon med dottersonen Lars i knät framför syrenbersån på torpet

Så jag låter!

När jag fyllde 65 fick jag pengar till en digitalkamera av familjen. Eftersom jag tycker det är vansinnigt tråkigt att läsa bruksanvisningar har jag än inte orkat med att sätta mig in i alla funktioner som finns inbyggda i kameran. Bl.a. kan man filma korta snuttar med den. Nu råkade det sig så att äldste sonen med familj hälsade på i stugan. Naturligtvis fixade han till en liten filmsnutt utan att läsa någon bruksanvisning. Jag blir alltid lite förskräckt av att höra hur jag låter när jag inte är beredd på att bli inspelad. Jag tänker både på mitt röstläge och min dialekt (som f.ö. blivit mer utpräglad igen sedan vi flyttade tillbaka till 7-häradsbygden). Jag är fullt medveten om att jag har en genomträngande röst som blir allt gällare ju mer engagerad jag blir. Det är på gott och ont. Vissa i min omgivning blir väldigt irriterade, men jag har också träffat en hel del, företrädesvis äldre, som tycker att jag har en klar och tydlig röst. Tyvärr är det inte mycket att göra åt. Vissa saker är väldigt svåra att ändra på. Det är lättare att anpassa dialekten, men den tycker jag numera mest är trivsam.

Igår gjorde jag ett försök att lägga in inspelningen här på bloggen, för att avslöja hur jag låter för de eventuella bloggläsare som inte redan vet. Det lyckades inte igår, kanske för att jag hade druckit lite vin och schabblat med datorn. Om det inte går nu heller har jag inget att skylla på förutom min egen dåliga fattningsförmåga eller möjligen datorprogrammets begränsning.

Nej! Det gick inte. Jag tror det beror på programmet. Det här inlägget blir rätt meningslöst utan illustrationen, men jag publicerar det ändå.