Så jag låter!

När jag fyllde 65 fick jag pengar till en digitalkamera av familjen. Eftersom jag tycker det är vansinnigt tråkigt att läsa bruksanvisningar har jag än inte orkat med att sätta mig in i alla funktioner som finns inbyggda i kameran. Bl.a. kan man filma korta snuttar med den. Nu råkade det sig så att äldste sonen med familj hälsade på i stugan. Naturligtvis fixade han till en liten filmsnutt utan att läsa någon bruksanvisning. Jag blir alltid lite förskräckt av att höra hur jag låter när jag inte är beredd på att bli inspelad. Jag tänker både på mitt röstläge och min dialekt (som f.ö. blivit mer utpräglad igen sedan vi flyttade tillbaka till 7-häradsbygden). Jag är fullt medveten om att jag har en genomträngande röst som blir allt gällare ju mer engagerad jag blir. Det är på gott och ont. Vissa i min omgivning blir väldigt irriterade, men jag har också träffat en hel del, företrädesvis äldre, som tycker att jag har en klar och tydlig röst. Tyvärr är det inte mycket att göra åt. Vissa saker är väldigt svåra att ändra på. Det är lättare att anpassa dialekten, men den tycker jag numera mest är trivsam.

Igår gjorde jag ett försök att lägga in inspelningen här på bloggen, för att avslöja hur jag låter för de eventuella bloggläsare som inte redan vet. Det lyckades inte igår, kanske för att jag hade druckit lite vin och schabblat med datorn. Om det inte går nu heller har jag inget att skylla på förutom min egen dåliga fattningsförmåga eller möjligen datorprogrammets begränsning.

Nej! Det gick inte. Jag tror det beror på programmet. Det här inlägget blir rätt meningslöst utan illustrationen, men jag publicerar det ändå.