torsdag 29 september 2011

Sommarens sista...?

Jag går omkring i trädgården och ser hur den börjar lägga sig till ro. Det mesta är i vissnande stadier. Jag tänker att det är är nog det sista för i år. som t.ex. det här röda smultronet, för karten och blomman bredvid hinner väl inte mogna?



De här penséerna slängde jag ur balkonglådorna för två månader sedan. De såg redan då alltför vissna och ledsna ut. De fick landa i grässlänten, med tanken att de kanske fröar av sig och blir små minipenséer nästa år. Nu blommar de för fullt igen, men de sista för det här året är de alla gånger.



Detta är definitivt sommarens sista ros i min trädgård....



.... och så många blomflugor finns det inte kvar....



..... och en enda rödklöverblomma, som nu antagit en döende blekrosa färg...



.... men svampar av olika slag finns det gott om. De har till och med etablerat sig på trädgårdsmöblerna denna regniga sommar. Det hoppas jag verkligen är sista gången för all framtid!

tisdag 27 september 2011

Åh, vilket härligt väder!



Vi åkte ut till stugan för att greja lite i trädgården. Det är äntligen strålande väder! Så där underbart, som det kan vara på hösten, högklar luft, en klarblå sjö, som speglar de färgranna löven, för att inte tala om dofterna. De mättade dofterna av mull, multnande löv - helt oemotståndligt.

Det kändes som en nödvändighet att ge sig ut i skogen, det är ju hög tid för trattisarna. Jag har inte varit ute och letat förut i år. Det har regnat och regnat och så har jag ju så mycket gula kantareller i frysen. Men nu var det dags! Och vilket överdåd! Jag har fem ställen, som jag brukar söka av, men idag blev det bara tre. Då var konsumkassen full och tung, och jag hade ändå bara tagit de största. Jag trodde nog att kassen vägde ca fem kg och jag blev lite smått förvånad när den bara vägde tre, men det var fullt tillräckligt att kånka hem.

Jag hann inte rensa allt, vi måste tillbaka till stan, men vi åker ut i morgon igen och då ska vi stanna över helgen. SMHI har lovat fint väder och jag litar på dem den här gången.

Nu är det snart dags för körövning. Tänk så kul man kan ha det!

måndag 26 september 2011

Stenbäckesläkten



Jag fortsätter botaniserandet bland gamla foton. Jag kan bli helt uppslukad av bilderna. De skapar tankar om glädje och sorg, liv och död om tider som fanns innan jag fanns och de som ska komma när jag inte längre finns. Av de människor som finns på de foton jag har publicerat här, finns ingen längre i livet.

Nästan alla på bilderna är mina släktingar på min morfars sida. Jag tror att det är den grenen av släkten, som jag känner mig mest identifierad med. Det beror i första hand på två omständigheter. Först och främst är det nog det faktum att min morfar, efter hans mors död, köpte torpet Stenbäcken, där hans förfäder bott sedan sekelskiftet 17-1800. Därigenom har jag, mina syskon och ett par kusiner kommit att tillbringa vår barndom och även som vuxna där, och torpet finns fortfarande i släktens ägo. En annan omständighet är att morfar och mormor bodde i samma hus som jag och mina föräldrar och syskon under hela vår uppväxt. Vi kom att stå varandra nära och morfar berättade mycket om livet i den lilla torpstugan i skogen. Den stugan fanns inte kvar när jag föddes, men morfar och pappa byggde en ny liten stuga, som fick bli vårt älskade fritidsställe och en plats att återvända till, när jag senare flyttade från hembygden. För mig har det varit en trygghet att känna förankringen i att ha en liten plätt på jorden, där jag känner mina rötter.

Den första bilden är tagen på Stenbäcken, troligen någon gång runt 1930. Det är min morfars föräldrar, Vilhelm Andersson All (Ville på Stenbäcken) och hans hustru Anna-Stina, som var barnfödd på torpet, och som var tolv år äldre än sin make. Det sitter i gräset framför syrénbuskarna med sina två yngsta barn, dottern Agda och sonen Axel. Barnen är Agdas tre söner och Axels lilla dotter. Det finns fortfarande syrener i torpet, har funnits så länge jag minns, och jag vill tro att det är rester av de ursprungliga.



De två andra bilderna är inte tagna på Stenbäcken, men personerna hör dit. Min mamma har skrivit på kortets baksida att det är taget vid firandet av äldste brodern Algots 40-årsdag. På bilden ovan syns tre svägerskor, t.v. min mormor Selma, alltså gift med min morfar Edvin, i mitten Emilia, gift med födelsedagsbarnet Algot, och deras lilla dotter och till höger Alice, gift med yngste sonen Axel, och deras dotter Eva.

Nedan ser vi hela gänget samlat i gröngräset. Året är 1933. Det betyder att min mamma Dagmar, som sitter längst fram, är tretton år. Föremålet för firandet, Algot, halvligger längst till vänster. De ser ut att ha trevligt. Algot och Emilia bodde i Borås. Det betydde att bröderna Edvin och Axel med familjer, måste ha rest med tåget från Kinna, vilket alltid var lite spännande enligt min mammas utsago.



Det är inte alls så länge sedan de här människorna levde och verkade. I alla fall inte ur mitt perspektiv. Jag är född 1942, inte ens tio år efter att fotografen ställt upp kameran och förevigat dem i en skogsbacke utanför Borås.

tisdag 20 september 2011

Skolköket



Vilka prydliga flickor! Det är min mammas skolköksklass. Ett gäng tjejer i 14-15-årsåldern som fick gå i skolkök som fortsättningsskola efter sin sexåriga folkskola. Min mamma Dagmar är den långa mörka flickan som står som fjärde från vänster bakom lärarinnan, som jag tror hette Elin Jonsson. Hon var en barsk dam som, när jag gick i småskola, fortfarande undervisade de stora flickorna (inga pojkar på den tiden) i matlagningens sköna konst.

Jag tror inte det skiljde sig så mycket från mammas tid, när jag själv under andra året i realskolan fick gå till skolköket. Både mamma och jag var utrustade med snibbar och förkläden, som vi sytt i slöjden något år tidigare, liksom de virkade grytlapparna som hängde i bomullsband knutna runt midjan. Några pojkar såg vi fortfarande inte till och fortfarande bara kvinnliga lärare. Min lärare var ganska ung, men sträng var hon också minsann!

Det var med blandade känslor jag gick till skolköket det där året. Jag gillade inte vår lärare. Hon kunde vara lite småelak, när man inte fixade allt det praktiska. Det gick an, men det värsta var att hon gjorde skillnad på oss. Vår lärare var aktiv i "Ungsvenskarna", dåvarande högerpartiets ungdomsförbund. Hon gick in för att värva nya medlemmar bland sina elever. Det var de s.k. "fina" flickorna som utsågs. Några av oss var arbetarbarn och vi var inte aktuella för hennes värvningsförsök. De skolor, som följde på folkskolan - realskola och gymnasium - var fortfarande klassamhällets utbildningar. Det var 50-tal och arbetarrörelsen hade den politiska makten, men vi var fortfarande få arbetarbarn som fortsatte till högre utbildning. Vår skolkökslärarinna markerade detta med att placera mig och mina likar längst ner vid bordet. Själv satt hon vid bordsändan med sina favoriter närmast sig.

Men jag började upptäcka hur roligt det var att laga mat och baka. Vi fick göra nya rätter, som mamma aldrig lagade. Jag fick upp ögon och smaksinne för nya råvaror, som började komma och jag demonstrerade mina nya kunskaper hemma. Jag har fortfarande kvar min lärobok och jag började samla recept från tidningar, som jag skrev av i min pärm och sedan fortsatte skriva ner i anteckningsböcker mer svarta pärmar. Jag lagar faktiskt fortfarande en del rätter från den tiden.

När mina egna barn gick i skolan hade mycket förändrats. Nu fick även pojkarna ha hemkunskap och nu har jag också en son, som arbetar som lärare på restaurang- och livsmedelslinje på gymnasiet. Och jag är glad att jag övervann min motvilja mot min elaka lärare och tog till mig de kunskaper hon trots allt förmedlade.

måndag 19 september 2011

Rötter


Nu när hösten är kommen har jag börjat studera mina anor igen. En del av detta är att gå igenom gamla fotografier. Så hittade jag härom dagen i min ärvda chiffonjé ovanstående foto. Till fotot fanns ett papper bifogat. Det var skrivet med mammas vackra handstil. Så här stod det:

"HÅLAN, torp under Lundsbol.

Här bodde Johannes Olofsson, född 4/4 1800, död 25/11 1863, och hustrun Maria Andersdotter, född 5/3 1806, död 14/4 1866? De hade minst sex barn, däribland dottern Edela, född 29/11 1836, död 1915.
Edela Johannesdotter gifte sig 27/12 1872 med torparen Carl Eriksson på Andorslid under Örby Bosgård, född 1835, död 1918. De hade sönerna Johan, född 19/2 1874, död 1918 och Edvard född 19/2 1874, död 15/8 1874."


För mig sätter en sådan här bild och de knapphändiga personuppgifterna, igång fantasin. Vilka var de här människorna egentligen? Hur såg de ut? Hur levde de sina liv? man kan ana att det var ganska så strävsamt. Men mer...? Jag vet hur jag är släkt med dem.

Johannes Olofsson och hans hustru Maria var min farfars morföräldrar. Om min farfar har jag tidigare skrivit i bloggen. Både min farfar Johan och min farfars far Carl Eriksson dog 1918 i spanska sjukan. De ligger begravna ganska när varandra på Örby kyrkogård, medan farfars mor, Edela, som dog tre år tidigare, är begravd ett stycke därifrån.

För några år sedan hade jag anledning att rensa bland mina böcker. Jag hittade då en gammal postilla, som pappa tagit hand om när farmor hade dött. Den har legat i lådorna och jag hade glömt bort den. I på försättsbladet stod präntat "Till Edela Johannisdotter vid konfirmationen". Jag var tveksam om vilken Edela det handlade. Min morfars mormor bar också detta namn. Men årtal och annat stämde bättre med min farfars mor. Jag gav boken till min kusin Anette, som har samma släktrelation till Edela som jag. Anette är kyrkomusiker och den enda i min släkt som är kyrkligt engagerad.

Nu tänker jag på Edela, som kom mig närmare, när jag fann fotot på den lilla stugan, som var hennes barndomshem. Visst är det spännande att söka sina rötter!

söndag 18 september 2011

Arbetets njutning


Finns det något mer stämningshöjande än en brasa i öppna spisen? Den sprakar och lyser och spridervärme och inbjuder till tankar och reflektioner. Vi har inte haft någon brasa i vår öppna spis sedan i våras. Men nu tog vi oss för att rensa ut all aska och maken tog sig upp på taket och sotade skorstenen. Och efter att stora grovdammsugaren gjort sitt och jag hittat ett undermedel att göra rent glasluckorna med, kunde vi inte motstå att tända en brasa. Maken har sett till att vi har vedboden full med torr fin ved, som ska räcka ett bra tag. Det är en rikedom - torr ved!

Naturmorgon i P1 handlade just denna morgon om konsten att göra upp eld. Och nog är det en konst att bevara. Ett mänskligt livsvillkor....

Vi företog oss ytterligare ett livsviktigt jobb i helgen. Vi rensade avlopp. Tråkigare jobb än att sota, men nödvändigt. Maken skötte det mesta av detta, som väl var. Och visst är det skönt när diskvattnet rinner undan som det ska och inte står och bubblar i slasken en lång stund innan det försvinner.

Jag känner mig så tillfreds efter ett väl förrättat värv och bastun och efterföljande måltid blir än mer njutbara.

Nu är vi tillbaka i stan. Här behöver vi inte sota och inte rensa avlopp heller, om vi inte vill. Det blir inte så mycket kroppsarbete i en lägenhet. Så tack och lov för stugan. Den håller oss igång och så har vi ju brasan att filosofera över!

måndag 12 september 2011

Sinnenas park


Kärleksörten ovan har jag fotograferat vid dagens morgonpromenad i Sinnenas Park. Jo, det finns en sådan i Borås. Denna morgon efter den första natten i lägenheten efter flytten från stugan, ställde vi våra steg dit. Parken ligger vid Alingsåsvägen och det var väldigt länge sedan vi gick där på våra promenader.



Som framgår av tavlan, har det funnits en park på platsen redan på 40-talet och den restaurerades i slutet på 90-talet. Vi besökte parken, när den var nyanlagd efter att ha fått tips genom SRF:s (Synskadades Riksförbund) lokalavdelning om att den skulle vara särskilt lämpad bl.a. för synskadade. Nu hade den vuxit upp betydligt och var mycket lummigare, en liten oas att njuta av.

Men omedelbart, när vi närmade oss avdelningen med kryddväxter, upptäckte maken en förändring till det sämre för hans del. Ja, även för min. När vi var där första gången, hade kryddorna planterats i höga bänkar, så man skulle slippa att böja sig, och skyltarna var försedda med texter även på punktskrift. Nu växte plantorna i vanliga rabatter och skyltarna nere vid marken syntes knappast, än mindre kunde man läsa med känseln - ingen punktskrift där inte! Lite synd på den fina intentionen, men doftade gjorde det ju förstås, även om det mesta nu börjat vissna ner.



Entrén till parken är verkligen inbjudande med den grönskande portalen...



...och färgerna är bedövande vackra vid den här årstiden. Men det finns andra ställen i staden som lockar med färgprakt. På hemvägen gick vi förbi resecentrum med Krokshallsbergets praktfulla murgröna i fonden och de färgsprakande begoniorna i rabatten nedanför. Det är inte för inte, som en besökande landskapsarkitekt utnämnde Borås till "den gröna staden"


söndag 11 september 2011

Flyttningstid



Vi flyttade in till stan idag. Visst är det fortfarande grönt i trädgården. Men kvällarna börjar bli mörkare, växterna slokar efter allt regnande de senaste veckorna och björkarna gulnar och släpper sina blad.

Vi bestämde oss för ett par dagar sedan, när SMHI förvarnat regn och åska, att nu återställer vi tidningen och flyttar in till stan på söndag. Hösten har kommit på allvar, soptömningen upphör och stuggrannarna tvärs över sjön har släckt sina lampor för flera veckor sedan. Det börjar bli lite ödsligt. Vemodet breder ut sig.

Och visst, det är rätt skönt med bekvämligheten i stan också. Körövningarna börjar, biblioteket i kvarteret intill har flyttat tillbaka till sina nyrenoverade lokaler i Kulturhuset. Författaraftnar och teaterföreställningar är på gång. Och snart hoppas vi på nya vinprovningar.

Men jag klipper inte ner perennerna med sina fröställningar. De ska stå kvar till glädje för de små vännerna, småfåglarna. Och i oktober börjar jag åka ut och mata med solrosfrön också. Och än mognar tomaterna i växthuset.

måndag 5 september 2011

Mera Torgny

Sedan jag skrev mitt förra inlägg om Torgny Lindgren, har jag erinrat mig att jag sammanträffat med hans författarskap på ett mycket personligt plan en gång. Det hände i slutet av 1970-talet, när jag var aktiv socialdemokrat i Kalmar. Jag hade tagit initiativ till en sånggrupp i den S-förening jag tillhörde. Vi kallade oss för S-dur och brukade höja våra röster vid första maj och andra tilldragelser i arbetarrörelsen.

Ett år blev vi ombedda att göra ett program till socialdemokraternas i Kalmar län distriktskongress. Vi totade ihop ett program med sånger och dikter och jag läste bl.a. en dikt av Torgny Lindgren - "Den gemensamma bilden".

Programmet gick bra, vi fick mycket applåder och när jag nöjd och glad skulle kliva av scenen med mina kamrater och kastade en blick ut över publiken - vem får jag se, om inte Torgny! Jodå, Torgny var också aktiv sosse på den tiden och deltog i kongressen som ombud för Vimmerby arbetarkommun (tror jag, det är ganska länge sedan). Jag blev lite generad och vågade inte gå fram till honom och fråga vad han tyckte om mitt sätt att presentera hans dikt. Men här kommer den i alla fall. Den var publicerad i ett litet diktsamling, sammanställd av Jacob Palme, med namnet "Du, vars hjärta är hos vänstern". Och här kommer dikten med illustration:



DEN GEMENSAMMA BILDEN

Jag älskar dessa fotografier ur arbetarrörelsens historia.
Allvarliga karlar som skakar hand.
Styrelser uppställda kring den sittande ordföranden.
Demonstrationståg, avbildade på mitten
så att hälften är på väg mot oss och hälften bort från oss.
Grupper som nyss har fattat ett beslut
eller snart ska till.

I arbetarrörelsen har det alltid
varit många människor i bilderna.
Mötenas landskap är lummiga och varma.
Och som en bild av solidariteten ligger samma
gråton över alltsammans (billiga lådkameror, slarvig
fixering, kontaktkopiering)

Ofta håller de armarna om varandras axlar
och ser på oss leende eller nyfiket
precis som om det inte fanns någon kamera
eller någon tid mellan dem och oss.
Men många, de allra flesta naturligtvis, har
av olika skäl aldrig kommit med.

Alltså: nu ställer vi upp oss igen!
Vi tränger ihop oss så att alla
verkligen ska komma med.
Styrelsen längst fram i mitten.
Och så ler vi mot kameran: så här
ska ju framtiden se oss!
Utmärkt!
Nu!

Sen fort iväg igen! Ut i mörkrets mjuka landskap.
Till ljudisolerade kommunalrådsrum.
Till förtorkade kontorslandskap.
Till de dragiga barackerna.
Till den bildlösa anonymiteten.

Men: kvar finns. under det gråtonade skiktet,
den gemensamma bilden.