måndag 26 september 2011

Stenbäckesläkten



Jag fortsätter botaniserandet bland gamla foton. Jag kan bli helt uppslukad av bilderna. De skapar tankar om glädje och sorg, liv och död om tider som fanns innan jag fanns och de som ska komma när jag inte längre finns. Av de människor som finns på de foton jag har publicerat här, finns ingen längre i livet.

Nästan alla på bilderna är mina släktingar på min morfars sida. Jag tror att det är den grenen av släkten, som jag känner mig mest identifierad med. Det beror i första hand på två omständigheter. Först och främst är det nog det faktum att min morfar, efter hans mors död, köpte torpet Stenbäcken, där hans förfäder bott sedan sekelskiftet 17-1800. Därigenom har jag, mina syskon och ett par kusiner kommit att tillbringa vår barndom och även som vuxna där, och torpet finns fortfarande i släktens ägo. En annan omständighet är att morfar och mormor bodde i samma hus som jag och mina föräldrar och syskon under hela vår uppväxt. Vi kom att stå varandra nära och morfar berättade mycket om livet i den lilla torpstugan i skogen. Den stugan fanns inte kvar när jag föddes, men morfar och pappa byggde en ny liten stuga, som fick bli vårt älskade fritidsställe och en plats att återvända till, när jag senare flyttade från hembygden. För mig har det varit en trygghet att känna förankringen i att ha en liten plätt på jorden, där jag känner mina rötter.

Den första bilden är tagen på Stenbäcken, troligen någon gång runt 1930. Det är min morfars föräldrar, Vilhelm Andersson All (Ville på Stenbäcken) och hans hustru Anna-Stina, som var barnfödd på torpet, och som var tolv år äldre än sin make. Det sitter i gräset framför syrénbuskarna med sina två yngsta barn, dottern Agda och sonen Axel. Barnen är Agdas tre söner och Axels lilla dotter. Det finns fortfarande syrener i torpet, har funnits så länge jag minns, och jag vill tro att det är rester av de ursprungliga.



De två andra bilderna är inte tagna på Stenbäcken, men personerna hör dit. Min mamma har skrivit på kortets baksida att det är taget vid firandet av äldste brodern Algots 40-årsdag. På bilden ovan syns tre svägerskor, t.v. min mormor Selma, alltså gift med min morfar Edvin, i mitten Emilia, gift med födelsedagsbarnet Algot, och deras lilla dotter och till höger Alice, gift med yngste sonen Axel, och deras dotter Eva.

Nedan ser vi hela gänget samlat i gröngräset. Året är 1933. Det betyder att min mamma Dagmar, som sitter längst fram, är tretton år. Föremålet för firandet, Algot, halvligger längst till vänster. De ser ut att ha trevligt. Algot och Emilia bodde i Borås. Det betydde att bröderna Edvin och Axel med familjer, måste ha rest med tåget från Kinna, vilket alltid var lite spännande enligt min mammas utsago.



Det är inte alls så länge sedan de här människorna levde och verkade. I alla fall inte ur mitt perspektiv. Jag är född 1942, inte ens tio år efter att fotografen ställt upp kameran och förevigat dem i en skogsbacke utanför Borås.

1 kommentar:

messan sa...

Härligt att du botaniserar bland gamla foton, de är verkligen talande.
Kram