tisdag 29 december 2009

Julefrid, TV och politik


Det blev en riktigt fridfull jul. Is och snö så det förslår. Bastubad och dopp i vaken nästan varje dag. God mat enligt traditionen och ett par snöiga promenader. Resten av tiden myspys framför brasan med julklappsböcker och en talbok, som vi inte hann läsa färdigt under malmöresan.


Och så TV. Inte så mycket faktiskt. På julafton blev det bara det obligatoriska Karl-Bertil Jonssons jul. Att höra Toiwo Pawlovs tordönsstämma utropa "Jag har närt en kommunist vid min barm!" är obetalbart. För mig påminner det om det politiska i julens budskap. "Att ta från de rika och ge till de fattiga", är fortfarande ett vänsterbudskap, som är svårt för borgerligheten att ta till sig. Det visar också på det onödiga i överkonsumtionen - ett nog så politiskt dilemma i klimatkrisens tidevarv.


På juldagen blev det lite mer TV. För min del börjar det med julottan, medan maken sussar sött. Jag har tagit det till vana att gå upp och lyssna till Var hälsad... och de andra julsångerna, tända ett ljus och dricka en kopp te. Jag gillar också att lyssna till texterna, både Jesajas profetia och evangeliet, som är underbara sagor eller myter, medan jag brukar vara mindre imponerad av prästernas utläggningar.


I det här fallet blev det faktiskt lite lustigt. Mannen ifråga var diakon, klädd som en präst i vit alba och med ett vackert band i guld och rött över bröstet. Han talade om den kris och kaos, som måste ha förevarit vid Jesu födelse och att det kanske var Guds mening att låta sig födas som människa under så kaotiska omständigheter, för att vi ska förstå att Gud hjälper oss i våra kriser även idag. Så pratade han att det kan vara svårt att upptäcka Gud, att vi hellre pratar om slumpen eller turen än om Guds ingripande, när saker och ting ordnar till sig igen. Därvid tar han upp fram ett förstoringsglas för att illustrera att vi måste titta noga för att förstå Guds under även i det allra ringaste. Mitt i allt detta, när diakonen står där med sitt förstoringsglas, dyker det upp en fluga och slår sig ner rakt på den vita klädseln. Där sitter den och visar sig tydligt i TV-rutan utan förstoringsglas. Det är inte utan att man undrar om det var slumpen eller.....?

På kvällen var det dags för en annan tradition; Astrids Lindgrens jul. En underbar sammanställning av julscener från olika filmer. Jag vet inte vilken jag tycker bäst om, men "Tabberaset i Katthult" tar nästan priset. Det handlar ju, som alla vet, om att Emil går till fattighuset med en korg julmat från sin mamma och den elaka Kommandoran behåller allt för sig själv. Men Emil finner på råd. Med Alfreds hjälp hämtar han alla hjonen och bjuder på kalas, medan föräldrarna är på ett annat kalas i Skorphult. Emil har ju samma idé som Karl-Bertil Jonsson. Maten är ju nämligen tänkt till kalas för släktingarna i Ingatorp. Emil yttrar bestämt att "i Ingatorp, där är di tjocke så det räcker, det är väl bättre att maten kommer där den gör nytte."

När vi sitter och tittar på detta yttrar maken: "Hade det varit i dagens läge, så hade väl hjonen varit tvungna att gå till Arbetsförmedlingen och söka jobb. Dom arbetar ju inte!" Nej, och den som inte arbetar skall heller inte äta. Och Huskors-Persson är väl Kommandoran i modern tappning.....?


tisdag 22 december 2009

Da'n före da'n...


.... före doppareda'n. Då packar vi kassarna med färdig och ofärdig mat, julgransgrejer, tomtar, varma kläder och begynnande julefrid i sinnet och drar till stugan. Två ovanliga saker sker denna jul. För det första verkar det som vi får en vit jul, för det andra och mindre trevligt är att Krumiluren jobbar hela julhelgen i Stockholm och visar sig inte hos oss förrän i mellandagarna. Det är första gången sedan maken och jag träffades 1963, som vi firar jul bara han och jag. Det går ingen nöd på oss, men lite konstigt känns det.

Därför, kära bloggläsare, blir det inget skrivet på några dagar, så jag önskar alla en riktigt god jul med allt vad därtill hör!
PS. Efter att jag skrev ovanstående tog vi en tur på stan och jag passade på att föreviga årets isskulptur, en björnhona med unge, som tack och lov inte regnat bort i år. Tyvärr hade jag lite bråttom och hann inte vända på bilden, kunde inte räkna ut hur jag skulle göra, när den redan var publicerad. Ni får väl vrida på huvudena istället! God Jul än en gång!

tisdag 15 december 2009

Lusseafta


Så var då luciafirandet över för den här gången. Vi lyssnade till luciasångerna i TV, när vi besökte våra vänner i Malmö. Som vår tradition bjuder, åkte vi dit för att umgås och göra godis till julen.
Väl hemma igen tog jag en titt i mitt album och hittade denna bild från det som vara allra roligast i lussefirandet, när jag var barn. Det hände på kvällen den 12 december och var nog en äldre sed än luciafirandet. För oss barn var det spännande att klä ut sig till lussegubbe och trava runt i husen, förställa rösten och hoppas på lite julgodis i påsen man hade med sig. Ibland hände att även någon vuxen gick lussegubbe och det var ju extra spännande.
Detta var en västsvensk sed, som jag tror numera är utdöd. Jag har i alla fall inte hört talas om några lussegubbar på många år. Seden hade ingenting med Lucia att göra egentligen. Det var nog mera mörkrets makter som var ute och stökade, men som försvann vid ljuset på luciamorgonen.
Bilden är tagen från det, som jag tror, sista tillfället jag själv gick lussegubbe. Jag började bli för stor. Enligt vad jag skrivit skulle det vara 1955 och då var jag fyllda tretton år. Jag är inte klädd i den traditionella maskeringen med strumpa över ansiktet. Jag föreställer något slags clown verkar det som. Min syster, Långa skuggan, är den som står med huvudet på sned och de andra är våra grannbarn.
Oj, vad det här känns länge sedan!

fredag 11 december 2009

En bästis

Tjejen som sitter och blickar ut genom de stora fönstren är en av mina allra bästa vänner. Hon heter Gudrun, precis som min köttsliga syster. Vi som står henne nära kallar henne Gugge och hon är också som en syster.
Miljön som jag fotograferat henne i, kan man se som symbolisk för Gugge. Hon sitter i läsesalen i den nyaste delen av Malmö stadsbibliotek. Rummet är mycket högre än vad som syns på bilden. Det representerar bildning och kultur, fantasi, skönhet och skapande, alltsammans begrepp som är väl tillämpliga på min vän.
Vi träffades när vi båda arbetade på Ädelfors Folkhögskola. Gugge var barnledig när jag började arbeta där, så det dröjde nog ett halvår innan vi sprang på varandra i kopieringsrummet en dag. Vi hade hört talas om varandra genom äldre släktingar som kände varann och när vi sågs där, sa vi båda spontant "Det måste vara du!" Sedan dess har vi varit vänner och vänskapen har växt sig allt starkare. Vi har haft så mycket roligt ihop, både på arbete och fritid, men vänskapen har framför allt stärkts av att vi också haft mycket arbetsamma och sorgliga saker att gå igenom. Om det ska jag berätta senare, men idag väljer jag att skriva om en riktigt rolig sak vi gjort tillsammans.
En dag när vi satt i matsalen på skolan kom vi att tala om våra hemliga drömmar. Jag hade då i några år hållit på att sy och sticka, inte bara till mig själv utan till vänner och släktingar och vi hade flyttat in i ett stort hus, där det fanns utrymme för ateljé. "Jag skulle vilja sy upp ett lager skjortor och åka på marknader och sälja" sa jag. "Det har jag också tänkt på" sa Gugge, som är en mycket händig och fantasifull människa. "Men, det blir väl aldrig av" tyckte jag. Men Gugge är av den sorten som förverkligar sina idéer. "Vi bildar en firma" sa hon.
Och det gjorde vi! Det var jag som kom på namnet: Handelsbolaget Fria Händer, verksamhetsområde: hantverk och konsult. Våra gubbar fick vara med. Gugges gubbe skötte bokföringen och min ordnade firmafesterna. Men det var Gugge och jag som producerade och sålde. Vi åkte omkring på marknader, mest på somrarna, men även julmarknader. Och vi var med och bildade Vetlandabygdens Konsthantverkare, som fick hyra ett hus av kommunen och där vi också avyttrade våra alster.
Detta är bland det roligaste jag gjort i livet. Det hade aldrig blivit av utan Gugge. Hon är en sådan inspiratör och påhejare som får omgivningen att växa och våga. Därför är hon också en mycket bra lärare, vilket jag kan påstå efter att ha hört sådana utsagor från många av hennes elever.
Vi slutade ungefär samtidigt på Ädelfors folkhögskola och flyttade åt olika håll. Efter ett par år fick vi en förfrågan från länsstyrelsen i Jönköpings län om vi fortfarande bedrev verksamhet, i annat fall uppmanades vi att avregistrera firman. Gugge i Malmö, jag i Borås. Det gick inte. Men vemodigt kändes det, när jag skickade in pappren.
I morgon ska vi åka till Malmö och träffa våra vänner igen. Vi kommer aldrig att släppa kontakten, om jag får råda i alla fall.
Gugge och jag på Algutsrums marknad på Öland någon gång på 80-talet



tisdag 8 december 2009

Släktforskning och stjärnor

Nu har jag hunnit till slutet med att lägga in mina anmödrar och -fäder i min släktkarta. I tid har jag kommit ner till 1600-talet. Det har varit en spännande resa, men nu börjar det mest spännande - att försöka hitta mer uppgifter om några av mina anor.

Under tiden jag har hållit på med detta pyssel har jag följt programmen i SVT:s serie "Vem tror du att du är?" Igår var det Douglas Leon - mera känd som Dogge Doggelito - som spanade på sin svenska släkt. Dogge visste nästan ingenting om släkten, men han blev mer och mer entusiastisk, ju mer han fick veta.

En fördel som Dogge har framför mig, det är att han fortfarande är tillräckligt ung för att ha släktingar som har egna minnen kring de gamla. Jag önskar jag hade börjat lite tidigare, men nu får jag nöja mig med att minnas det mina morföräldrar berättade och sedan fantisera utifrån de faktiska omständigheter jag lyckas ta reda på.

Jag kände med Dogge, när han uttryckte ödmjukhet inför sina anor. "Så många öden och det är ju ändå inte så lång tid." Nej, plötsligt känns 1600-talet väldigt nära. Tio generationer är ändå bara ett ögonblick i universum.

I morse lyssnade jag till "Tankar för dagen" i radion. Marie Rådbo, professor i astrologi på Chalmers pratade om stjärnhimlen. Hon berättade att titta i teleskop för att se på stjärnorna, var inte det mest spännande för henne. Hon älskade mest att stå under en klar stjärnhimmel en kall vinterkväll och tänka på att jordklotet inte är mer än ett gruskorn i universum och att vi som människor bara är ett dammstoft, ett människoliv som ett andetag.

Jag har tänkt mycket på detta under dagen. Det fantastiska i att vara en del i det hela. Marie Rådbo kände det som en trygghet att stå under stjärnhimlen och känna delaktighet. Jag känner en trygghet i att förstå mina rötter. Och nu pratar jag inte om det genetiska. Vi vet ju att det där med faderskap inte alltid är så glasklart. Men mödrarna behöver man inte tvivla på och historien finns ju där, och stjärnhimlen finns där och jag finns där.
Ikväll ska vi ha körkonsert i kyrkan här intill. Då ska jag stå bland de andra och vara delaktig igen. Under stjärnhimlen.

fredag 4 december 2009

Jag gick på det igen!

Brukar ni handla på Hemtex? Jag har gjort det några gånger. Vid ett tillfälle för ett par år sedan övertalades jag att gå med i Club Hemtex. Då skulle jag få rabatt på alla köp och ett kort, och om jag uppgav min e-postadress skulle jag få särskilda erbjudanden hemsända. Det lät ju bra, så jag gick med i the club - eller klubben på svenska. Därefter handlade jag ett par gånger och upptäckte naturligtvis ganska snabbt att så mycket rabatt blev det ju inte när fakturan kom. Fakturaavgiften gick ungefär jämnt ut med rabatten.
Aldrig mer Hemtex, i alla fall inte klubben. Därefter tog jag bort e-postmeddelandena och de som kommit med vanliga posten åkte i papperskorgen.
Sedan har tiden gått, jag har inte haft anledning att gå in på Hemtex förrän i förrgår. Då kom ett nytt erbjudande - 20% på allt i affären. Ja, men så bra! Just nu när jag faktiskt behövde en grej från Hemtex. Nu ska jag utnyttja tillbaka. Jag ska betala med mitt vanliga kort så får butiken stå för kortavgiften!
När jag står i kassan läser jag lite närmare på rabattkupongen: "Kan bara utnyttjas tillsammans med clubkortet"!!!
Lurad igen!! Nu har jag klippt sönder Hemtex kortet. Så det så!

onsdag 2 december 2009

En alldeles vanlig dag...

... har det varit idag. Kaffe på sängen som vanligt. Vi brukar turas om att fixa det och det var min tur idag. Radions P1 på hela förmiddagen. Ring P1 börjar 9.20. Makens gamla ungdomskompis Per-Gunnar Engstrand från Jönköping ringer. Det gör han ganska ofta. Idag blev jag särskilt glad att höra honom, eftersom han argumenterade på precis samma sätt som jag själv gjorde i mitt inlägg "Adventspyssel och politik" i förra veckan.
Efter sen frukost, en vända på sta'n, det är ju lite extra nu inför julen. Sen direkt iväg för veckohandel på Coop Forum. Ja, vi hade gjort en lista först förstås. Sedan jag också blev pensionär har vi infört den ordningen att vi turas om varannan vecka att fixa vardagsmiddagar, dvs måndag - torsdag. På helgerna hjälps vi åt, eftersom vi båda är roade av matlagning. Maken hade plitat ner sina ingredienser till nästa vecka och tillsammans med allt annat blev det ganska mycket idag.
Hem och laga middag. Jag hade valt en smalrätt och vegetariskt, nämligen rotfruktssoppa med brödkrutonger. Bra vardagsmiddag tänkte jag. När jag lanserade idén för maken undrade han om jag inte planerade en efterrätt också. Han var väl rädd att han inte skulle bli mätt, kan jag tro. Detta hände redan på förmiddagen så därför har vi varit inne på Lulu's och köpt varsin bakelse. Jag minns inte när jag köpte bakelse senast. Längesen är det i alla fall. Sen visade det sig att soppreceptet innehöll både vin och grädde. Så någon smalmat blev det väl inte direkt, men gott blev det.
Ja sen börjar ju den roligaste sporten i TV, nämligen skidskytte, som nästan är mer spännande än vanlig skidåkning. Svensk dubbelseger! Så en riktigt helt vanlig dag blev det ju trots allt inte till slut.