söndag 27 november 2011

Kulturhuset



Jag är lycklig nog att bo i en stad med ett rikt kulturliv. Dessutom ett fantastiskt fint Kulturhus. Efter halvannat år i tillfälliga lokaler har Kulturhuset genomgått en omfattande renovering och det har blivit SÅ FINT! I fredags invigdes hela härligheten mitt på dagen med avtäckning av skulpturstaden Borås senast förvärvade verk, Fredrik Reuterswärds "Var rädd om jorden". Konstnären själv var på plats och nu står den som ett utropstecken på PA Halls terass framför Kulturhuset, dit vi f.ö inte har mer än femtio meter att gå från vår bostad.

Kvällsprogrammet inleddes kl. 17.00 med aktiviteter på alla scener inklusive konstmuseet, där man framförde flera musikaliska föreställningar. Det var också där, mitt i en av salarna med pågående utställning av Hilma af Klints stora "psykedeliska" målningar, som vi fick oss en underbar musikupplevelse till livs. Så här löd presentationen i programmet:
"ZilliacusPerssonRaitinen - Goldbergvariationerna
Stråktrion bildades 1999 och har etablerat sig som en av de mest intressanta kammarmusikensemblerna i Sverige idag. Cecilia Zilliacus, violin, Johanna Persson, viola och Kati Raitinen, cello, Arbetar ständigt med att utforska den spännande repertoaren för stråktrio. Grammisvinnare 2008 och 2011."



Det var bland det bästa jag hört i kammarmusikväg! Vilken fantastisk viruositet de här tjejerna gav prov på. Känsligt, kraftfullt, Bach kändes bara så modern! Och tjejerna var så samspelta och visade äkta spelglädje.

Jag är så glad för vårt fina Kulturhus. Dagen efter läste jag i BT att det är långt ifrån alla kommuner, som gör sådana här satsningar på kulturen. Borås Stadsteater recenseras regelbundet i rikstäckande media, liksom konstmuséet. Båda med oftast fina recentioner.
För att inte tala om vårt moderna bibliotek. Fyra av tio kommuner har kulturhus enl. undersökning från SKL. Inte så illa ändå och 22% av de svenska kulturhusen är byggda på 2000-talet. Västra Götaland ökar mest. Jag tycker att satsningarna på kultur är en viktig politisk fråga. Mer argument för detta kommer jag kanske tillbaka till i bloggen.

Tanten

På senare tid har det ju blivit för allom bekant att TANTEN har stigit i graderna och blivit kultförklarad. Såsom numera tillhörande denna kategori får man väl anse att det är lite smickrande, men dock en aning dubbelt!

När jag växte upp fick jag lära mig att niga och säga tant, moster och faster, när man hälsade, beroende på vilken relation man hade till kvinnorna i omgivningen. När man tilltalade dessa tanter (som ibland inte var mer än i trettioårsåldern) lade man till deras förnamn. Det blev tant Anna till en av grannfruarna, moster Ella till vår enda moster osv. Men vi duade dem alla. När vi var på kalas fick vi lära oss att efter maten gå fram till värdinnan, ta i hand, niga och tacka för maten.

I tonåren slutade jag med tanttitlarna till yngre kvinnor, de som var i min mammas ålder, men jag behöll titlaturen till de äldre, som mammas mostrar och min egen farmor, som jag aldrig duade.

Själv har jag inget minne av att jag titulerats tant någon gång, möjligen kan det ha hänt med något småbarn. Mina syskonbarn har ibland kallat mig för moster eller faster, men det har mest varit på skoj.

Men nu har jag förstått att jag ändå börjar uppfattas som en tant eller i alla fall en äldre dam, som unga människor kan välja att förhålla sig på ett särskilt sätt till. Två gånger den senaste veckan har jag fått exempel på detta.

Exempel ett utspelade sig i Stockholm på Djurgårdsfärjan. Där träffade vi på ett par bekanta till dottern. Två rara tjejer, som hälsade artigt och tog i hand, varvid den ena, en konststuderande i 20-årsåldern, faktiskt neg för mig. Jag blev lite fnittrig inombords, men kände mig rätt nöjd med det hela ändå. Det var lite rart på något sätt.

Det andra exemplet var inte lika trevligt. Igår var vi inne på ett apotek här i stan. Maken skulle ta ut lite medicin och jag skulle betala med mitt kort. Vi expedierades av en ung tjej, som redan när hon tilltalade maken, lät lite som hon talade till ett barn. Och inte blev det bättre när jag klev fram med mitt kort. Automaten stod lite avigt till, så jag kom inte åt att dra kortet riktigt, utan hon fick vända på den. Då var det som om hon kände sig tvungen att förklara för mig hur det går till att betala med kort. Precis, som om jag inte visste det. "...så slår du din kod och sen hörs det ett litet pling och då är det klart!" Allt med det där småbarnstilltalet.

När vi kom ut på gatan frågade jag maken om han hade uppfattat expeditens attityd på samma sätt som jag. Det hade han. Och jag kände protesten inom mig - så gammal och gaggig är jag väl inte ändå! Men man måste kanske vänja sig!

fredag 18 november 2011

Vårt pampiga rådhus



I torsdags fanns en notis i tidningen om att man kunde gå på guidad visning i Rådhuset. Vi har nu bott i den här staden i drygt 19 år, men fortfarande inte varit inne i det stiliga rådhuset vid Stora Torget. Nu fick vi tillfälle att se detta imponerande bygge inifrån och vi blev inte besvikna. Rådhuset visade sig innehålla en unik och imponerande interiör.

Stadsfullmäktige tog 1906 beslutet att bygga ett nytt rådhus. Det utlystes en arkitekttävling som vanns av Ivar Tengbom och Ernst Torulf. Senare skulle Tengbom rita bl.a. Handelshögskolan i Stockholm och Tändstickspalatset för finansmannen Ivar Kreuger och Tornulf gjorde bl.a. ritningarna till Naturhistoriska muséet och Centralposthuset i Göteborg.

Jag citerar jubileumsskriften: "Rådhuset är en tidig och mycket bra representant för den arkitekturstil som i Sverige kallas för nationalromantik. Stilen hade sin storhetstid under 1910-talet och sökte sina förebilder i den inhemska, äldre svenska arkitekturen. --- Arkitekterna lägger också stor vikt vid att materialen i husen skall vara äkta och gärna lokala." Vår guide berättade att allt tegel i byggnaden är handslaget och kommer från ett tegelbruk i Skåne.

Det finns mycket mer att berätta om bl.a. interiören med alla tak- och väggmålningar. Detta får inte plats i ett blogginlägg, men alla som har möjlighet att besöka rådhuset uppmanas göra detta, inte minst på grund av de fantastiska målningarna gjorda av konstnären Filip Månsson från Stockholm och med ursprung från Västergötland. Till sin hjälp hade han ytterligare sex målare. Tillsammans gjorde de ett färstarkt och mycket tidstypiskt kalkfärgsmåleri. Själv blev jag helt betagen av dessa fantastiska bilder och dekorationer.

Jag tog några bilder, som väl inte gör huset rättvisa, men ändå en liten vink om vad man kan förvänta sig vid ett besök i vårt pampiga rådhus.



Vår guide Stefan i den storstilade trapphallen.



Vapenskölden till Nils Stjernsköld, som anses vara den förste grundaren till det som kom att bli Borås stad.



Det nya rådhuset skulle inrymma hela den kommunala förvaltningen samt domstol och polismyndighet. Över dörrarna till varje rum finns målningar som visar vilken verksamhet som finns innanför dörrarna. Ovan ser vi målningarna över dörren till "magistraten", dvs stadens kassaförvaltning och nedan, målningen med två hjärtan sitter över dörren till det som var den tidens socialhjälp eller försörjningsstöd som det heter nu för tiden.





I ett par av rummen finns fantastiskt fina vävda "tapeter" med stadens vapen, de två ullsaxarna och nedan ser vi en av målningarna i översta hallen 4 våningar upp, gjorda av boråskonstnären John Hedeaus.



Jag brukar ganska ofta titta på TV-programmet Go kväll. Där har de en serie, som de kallar arkitekturens pärlor. Varför inte räkna in Rådhuset i Borås till dess pärlor. Det tillkom i en tid när Borås var en av Sveriges snabbast växande städer. Och det ståtar fortfarande med sina torn, klockspel och murgröneprydda fasader vid Stadens främsta samlingsplats, Stora Torget.

tisdag 15 november 2011

Vinterpromenad vid Viskan

Jag läste i lokaltidningen en krönika, som handlade om vilken tillgång det var för en stad att ha ett vattendrag centralt i staden. Men krönikören ifråga var inte nöjd med hur stadens styre tar hand om vårt vattendrag, Viskan. Han tyckte att vi borde kunna flanera och cykla utefter Viskans stränder ända uppe ifrån inloppet från Öresjö i norr och söderut till de södra perifera delarna av kommunen.

Och visst, det man mest läst och hört om Viskan på dess färd genom centrala Borås, är att den är smutsig. Historien innehåller många beskrivningar på hur man i den framväxande industristaden släppte ut föroreningar från fabriker rakt ut i vattnet. Nu, i vår miljömedvetna tid, planerar man stora insatser för att rena Viskan. Och visst kan man redan nu flanera långa sträckor i centrala staden efter ån, som slingrar sig runt centrum, utefter Stadsparken och Väveribolagets gamla huvudbyggnad, vars väggar dyker rakt ner i vattnet. Och vid Lilla torget och Sandwalls plats kan man slå sig ner på trappor, vid vattenbrynet.



Igår, den första vinterdagen med frost i luften tog vi morgonpromenaden förbi det lilla vattenfallet vid Druvefors i södra delen av Viskans lopp genom staden. Vi har gått förbi där många gånger, passerat över bron ovanför fallet, när vi gått den s.k. hälsorundan. Men nu ville jag ta några bilder nedanför bron när vintersolen letat sig över hustaken. Och där upptäckte vi ytterligare en liten park, Druvetriangeln, som dolde sig nedanför en trappa. En sak är säker, den här staden har så många små oaser, som är njutbara även på vintern. Se, så vackra planteringarna är, när de står där frostnupna....



.... medan vintersolen belyser fasaderna på andra sidan Viskan, när den fortsätter sin färd förbi de betydligt högre fallen vid Viskafors och Kungsfors, meandrarna i jordbrukslandskapet i södra Marks kommun, in i Halland för att försvinna ut i Kattegatt norr om Varberg.

fredag 11 november 2011

Vårt Örby



I söndags var jag med om en riktig nostalgitripp. Jag hade sett fram emot detta några dagar, sedan jag läst först en artikel och dagen efter en annons på Marksidan i Borås Tidning. Jag läser att ett gäng pensionärer i min hemby Örby i Marks kommun har samlats i en studiecirkel och berättat minnen från sin barn- och ungdom på 40- och 50-talen. Resultatet av arbetet finns nu publicerat i en bok. Det finns en bild på deltagarna också och jag känner igen nästan allihop. Av annonsen framgår att man ska visa en utställning med bilder från förr och ha försäljning av boken.
På lördagen när det inte kom någon daglig tidning eftersom det var helgdag, köpte vi Aftonbladet. Där ögnade jag igenom horoskopet för söndagen och där stod att läsa, att om oxen ägnade sig åt kulturell aktivitet, skulle man få en mycket givande dag! Och givande är det minsta man kan säga!

När vi kom till Örbygården (gamla ålderdomshemmet, som nu disponeras av föreningar i samhället) var det redan fullt med folk och jag ställde mig genast i kön för att vara säker på att komma över ett exemplar av boken. Sedan fick man tränga sig fram till skärmarna med foton. Och äntligen framme sköljdes man bokstavligen över med minnen. Många personer, som jag känt mer eller mindre, från skolkamrater till gamlingar och allra mest rörande var nog att jag hittade båda mina föräldrar på skärmen med "Kända Örbyprofiler".

Sen blev det ett intensivt umgänge med folk som jag inte sett på många år. Det blev många "känner du igen mig?" och "nä men är det inte Vendla" och "det var länge sen".

Sedan fick skärmarna flyttas ut i ett angränsande rum och stolar plockas fram för att vi alla skulle få plats att sitta och lyssna till först en presentation av boken och arbetet med den och sedan visor och berättande av egna minnen presenterade av Paul Johansson (visorna) och min egen älskade syster Gudrun Johnson, som berättade personliga minnen.
Jag trängde mig fram och knäppte några bilder, som blev suddiga, men jag publicerar en av dem ändå, liksom omslaget till boken. Jag tänker återkomma till boken på något sätt i ett senare inlägg.

söndag 6 november 2011

En middag värdig Alla Helgon


Vi tog oss ut i stugan igår, Alla Helgons dag. Solen sken för första gången på ett par veckor och vi hade planerat att laga en extra god middag denna dag. Anledningen
var att vi hade sparat ett par flaskor vin, som vi köpte på en resa till Bourgogne för drygt tre år sedan. När hösten gjorde sitt intåg bestämde vi att vi skulle avnjuta den finaste av dessa, en grand cru, någon gång under hösten.
Så här blev det:

Förrätten, bilden ovan, blev en tunnbrödsrulle med rökt lax och en egenhändigt komponerad röra gjord på crème fraiche, citronmajonäs, gräslök, finns fortfarande fräsch i landet liksom persilja, som också fick följa med i röran med hackad avocado och till slut lite chili, för att få hetta. Till detta drack vi ett enkelt med gott vitt vin, sydafrikanska Kleine Zalze.

Så till höjdpunkten, varmrätten, beledsagat av vårt vin från Marché aux vins i Beaune, Corton les Languettes Grand Cru 2000. Vi hade bestämt att det skulle bli ankbröst av något slag. Det blev ett brynt i panna först och kryddat med färska örter (rosmarin och timjan från egen odling) och sedan fick bröstet gå färdigt på låg värme i ugnen. Till detta en rödvinssås med lite sötsur touch och en krämig potatisgratäng med chevre.

Och vinet då?! Det var så gott!! En omisskännlig doft av hör och häpna - smultron! Och smultronen fanns med i smaken också, men så mycket mer, komplext, mjukt och med lång eftersmak. Det var en höjdarmåltid!

En efterrätt blev det så småningom också, en bit chokladkaka med vispgrädde, som sonen fixade till förra helgen. Smaskig den också!

fredag 4 november 2011

Jobs bok

Igår kväll besökte maken och jag Carolikyrkan. Den största och äldsta kyrkan i Borås. Eftersom vi inte är särskilt kyrksamma - ja inte ens medlemmar i Svenska kyrkan blir det inte så ofta. Ja, Gustav Adolfs kyrkan förstås, eftersom vi ofta har körkonserter där. Men Caroli - bara en gång tidigare har vi styrt våra steg dit. Det var på en jazzkonsert på den tiden vi fortfarande hade jazzfestival här i stan.

Men igår hände något intressant. Man arrangerade samtalskväll om Jobs bok i Gamla Testamentet. Och det var inte vilka samtalare som helst. Inbjudna var två av mina absoluta favoriter i åsikts- och opinionsbildarbranschen nämligen f.d. ärkebiskopen KG Hammar och chefredaktören och poeten Göran Greider. Samtalsledare var Borås Tidnings chefredaktör (tidigare kulturchef) Stefan Eklund.

Jobs bok är tydligen en udda företeelse i Bibeln. Den liknar ingenting annat i GT. Men Jobspost har man ju hört talas om.

Nu ska jag inte berätta om vad som står skrivet i Jobs bok - ännu. Jag har just tagit fram min gamla konfirmationsbibel och har tänkt läsa själv först. Men så mycket förstår jag att det handlar om en mycket rik och mäktig man, som har stort inflytande och respekt hos alla. Han är from, gör goda Gud behagliga gärningar. Men Gud prövar hans tro och lojalitet och utsätter Job för ofattbara prövningar, berövar honom alla hans ägodelar, sjukdomar drabbar honom osv. Job överger inte sin tro, men han blir arg på Gud som utsätter honom för allt detta.

Det blev ett spännande samtal mellan Greider och Hammar. Det kom att handla om tro, förstås, men också om politik, vishet - ett begrepp som tål att diskutera - kriser i livet, framgångsteologin - ett begrepp som är högst aktuellt i vår tid.

Nu ska jag läsa Jobs bok och själv reflektera, som den hemmafilosof jag utger mig för att vara. Jag återkommer i ämnet.