lördag 22 november 2014

Jazz in Time i Sinnenas Hus och kammarmusik på Konstmuseet

Det har varit mycket av levande musik i veckan. Och riktigt bra musik. I lördags var det dags att besöka Kulturhuset och Konstmuséet, där Kammarmusikföreningen ordnat ett riktigt fint program.
Jag gillar kammarmusik bl.a. därför att det blir så intimt. Man kommer nära musiker och sångare både rumsligt och andligt. Det blev mycket påtagligt i den här konserten, där ensemblen utgjordes av två sångare, operasångarna Jeanette Köhn, sopran och Olle Persson, baryton, samt gitarristen Mats Bergström. Den senare är en riktig virtuos på sitt instrument. Och alla med härlig publikkontakt.

Det blev en riktig högtidsstund med dessa fina artister. Det började med att gitarristen Bergström visade prov på sin eminenta skicklighet i ett soloverk. Tyvärr har jag tappat programmet, och kommer inte ihåg vad verket hette. Men jag kommer aldrig att glömma detta framförande. Att man kan få fram så komplicerad musik ur en gitarr, är fantastiskt.

Sedan trädde sångarna fram på scenen, först Jeanette Köhn i ett solo och sedan blev det bl.a. stycken ur Mozarts Don Juan i med båda sångarna i duett, bl.a. Hela tiden ackompanjerade av gitarrmästaren.
Efter pausen blev det Schubert för hela slanten, med bl.a. texter ur Hasses och Tages Spader Madame och sedan Olle Persson, som framförde delar av sångcykeln Die schöne Müllerin.
En riktig höjdarkväll!

En annan höjdare, men i en helt annan genre fick vi uppleva på onsdagen, när Jazzklubben Jazz in Time, som legat i dvala ett tag nu återuppstått och lockat nya och nygamla medlemmar. Nu stod ett äkta swingband på scenen i Sinnenas Hus. Och vilket ös det blev! Så härligt att sitta och stampa takten och klappa i händerna till de här go'a gubbarna, som generöst bjöd på sig och sin musik. En riktigt härlig kväll.

Jag letade på YouTube efter exempel och hittade ett par klipp från en konsert 2008. Det är de två sista adresserna, som jag länkat till nedan.
Jag försökte också hitta någon illustration till kammarkonserten, men hittade inget riktigt bra och av någon anledning kunde jag inte länka direkt, men det går ju bra att kopiera adressen. Då får man lyssna till en underbar inspelning av Jeanette Köhns tolkning av det kända stycke av Händel, som på svenska är mest känd med texten "Dagen är nära", men som vi i kören sjunger "Ögon som mötas".
Lyssna och njut!

https://www.youtube.com/watch?v=T_gcZI5cFTE
https://www.youtube.com/watch?v=veHUyYO9lhk
https://www.youtube.com/watch?v=syh_SjXLsl4

onsdag 19 november 2014

Gammelskogen


Mullstammar

I många år nu har jag haft vanan att varje gång jag öppnar datorn för första gången på dagen, går jag in på Naturarvet och klickar för att bevara gammelskog. Och är jag på någon annan dator än min egen, så klickar jag där också.Tipset fick jag av en kollega på Fristads Folkhögskola och jag följer fortfarande hans uppmaning. Hela proceduren tar 2 sekunder. Lite längre om man läser reklamen från de företag och organisationer som sponsrar projektet. Men det är ju inte nödvändigt.

Idag hörde jag ett inslag i P1 Morgon, som handlade om att skogsägarna blivit bättre på att själva bevara sin gammelskog. Det är mycket glädjande. Och jag tänker fortsätta att klicka och därigenom bidraga till att vi ska få ha kvar denna underbara naturmiljö. Vi vill väl alla att naturens mångfald ska finnas kvar och inte utarmas. Klicka du också! Länken till sidan finns här nedan.
www.naturarvet.se

söndag 16 november 2014

Tänkvärt

Jag ville presentera en artikel, som jag läst i Synskadades Riksförbunds (SRF) tidning Perpektiv. Jag hoppas att det går att förstora den så att mina seende läsare kan ta del av artikeln i sin helhet.

Blinda personer räknas inte till dem som kan tänkas ha behov av samhällsstöd som regleras i Lagen om stöd och service (LSS). Den här artikeln innehåller de bästa argumenten jag har sett, som visar hur det är för en blind att orientera sig i omgivningen och hur mycket av det, som vi seende tar för självklart, den blinde inte kan ta del av. Det är bra med alla tekniska hjälpmedel, men inga av dem kan ersätta de mänskliga ögonen. Läs och begrunda. Klicka på bilden så blir den större.


torsdag 13 november 2014

Att medvetandegöra

Det är modernt med mindfulness. Det vill säga att en ska bli medveten om något. Varför en måste ta in ett engelskt ord för detta? Det är väl lite onödigt, men en vänjer sig.

Jag har inte helt förstått vad kurser i mindfulness egentligen går ut på. Men jag antar att det handlar om att lära känna sig själv på ett eller annat sätt. Detta är säkert bra. Men vad är det hos en själv som en vill lära känna och utveckla. Jag har uppfattat det som om det har mycket med t.ex. den egna kroppen att göra. Vad man utvecklar t.ex. genom att gå på gym och bli medveten om sina kroppsliga styrkor och tillkortakommanden. Det verkar lite egocentrerat, liksom hela vår tillvaro har blivit egocentrerad.

Idag lyssnade jag på Radioprogrammet Meny. Jag förväntade mig det gamla vanliga, lite god matlagning, lite tips om råvaror, någon trevlig människa som lära mig lite nytt att tänka på. Jag fick allt detta och dessutom något som jag aldrig har hört talas om förut. Det nya ämnet hette "Mindful eating". Jodå, det finns kurser i det också. Där får en lära sig att bli medveten om hur en äter. Det kanske är bra. Men när jag fick ett exempel på en övning, som man kunde göra för att få lite medvetenhet i ämnet,  blev jag nästan full i skratt. En skulle lägga ett äpple framför sig och koncentrera sig på detta. Sedan skulle en ta sex andetag. Vid de första andetaget skulle en ta in de känslor man fick för äpplet - maten. Sedan skulle en tänka på t.ex. "vad gör äpplet för min kropp?" Eller "Behöver jag äta detta äpple just nu?" Osv.

Jo, jag skrattade först. Men sedan satte jag skrattet i halsen. Jag såg framför mig alla svältande barn, som finns i världen. Och jag tänkte att det vore väl bättre att lägga sin energi på skaffa mindfulness- medvetenhet om hur min omvärld ser ut och förhålla sig till det.

Hur blev vi så egotrippade?

onsdag 12 november 2014

En kärleksroman



En av mina favoritförfattare är Per Olov Enquist. Det som fascinerar mig med hans författarskap är nog mest att han aldrig lämnar mig oberörd och att det samtidigt ger mig upplevelsen av att försöka förstå varför jag blir så berörd.
Nu har jag läst en bok, som har stått i vår hylla länge. Vi har väl köpt den på rea någon gång och sedan glömt den. Som framgår av bilden heter boken Nedstörtad ängel med under titeln En kärleksroman.

Det är en mycket märklig roman med tre berättelser i berättelsen. Sammanvävda i varandra. Det märkligste förhållandet är en historia, som jag aldrig hör talas om förut. Den om Pasqual Pinon och hans "hustru" Maria. Hustrun är ett kvinnohuvud som växt ut ur Pinons eget huvud. Jag tänkte att det måste vara ett märkligt fantasifoster och kunde inte låta bli att googla på namnet, och döm om min häpnad - Pinon har funnits i verkligheten. Det finns till och med ett bildgalleri på honom. Jag vill inte förta spänningen i boken genom att berätta mer om Pinon, historien om honom är en stor del av Enquists roman.

De övriga personer som förekommer är framför allt "K och hans hustru," "Pojken" (som finns i olika skepnader i flera av Enqvists böcker och författaren själv, bokens berättarjag. Mot slutet återvänder han, som i så många andra romaner, till sin döde far och dennes dikter, som skulle ha funnits, men som blivit uppbrända. Ett kärleksförhållande som aldrig blev av?

Det finns mycket att fundera på, när man läser den här boken. Jag tror jag måste läsa den en gång till. Den har bara 143 sidor och tryckt med stora bokstäver på tjockt papper. Men innehållet är mångtydigt. Och författaren själv, verkar ha lite svårt att förstå. I sista avsnittet skriver han så här:  "Jag kanske inte förstår mycket av den här historien, det är väl därför jag velat berätta den."

Det kanske finns någon av mina besökare, som läst boken? Det skulle vara intressant att få höra om någon har förstått. Skriv gärna en kommentar i så fall.


Pasqual Pinon och hans hustru Maria

söndag 9 november 2014

Vita Hästen och andra begivenheter



Vi bor i en stad med ett rikt kulturutbud. Det är riktigt stimulerande. Igår kväll hade vi nöjet att glädjas åt en riktig klassiker i nöjesgenren, nämligen operetten Vita Hästen, Det var länge sedan jag hade så roligt på en teater. En riktigt lättsam och underhållande föreställning. På omslaget till programmet utlovades att vi skulle få uppleva "Stor sång och skrattfest i Borås..." Och det löftet infriades med råge. Den stora ensembeln med proffs, halvproffs och amatörer bland musiker, körer och soloartister, ja alla bjöd på en helproffsig föreställning, en sann njutning för den fulltaliga publiken. Bra skådespeleri och dans, men framför allt musiken och sången. Vilka eminenta sångare vi har i stan! Här hade de samlats och bjöd på sig själva. Och roligt verkade de ha allesammans på scenen också!

 Idag sken solen äntligen en stund på förmiddagen och vi passade på att ta en promenad. Vi valde att gå till Simonsland eller som det numera officiellt heter Textile Fashion Center. En samling gamla fabriksbyggnader kring Viskan har byggts om och moderniserats och utgör numera centrum för nya innovationer främst inom textilområdet. Det är riktigt läckert att gå omkring på området och bara titta på byggnaderna. Alldeles vid entrén står skulpturen House of Knowledge, som är en sevärdhet bara den. En stor del av byggnaderna disponeras av högskolan och jag tänker att studenterna måste bli inspirerade i sina studier, när de vistas i denna miljö. Helbilden på skulpturen nedan har jag hämtat från Borås stads hemsida. Bilden måste ha tagits på en annan plats, innan den flyttade till sin permanenta vistelseort. Men den är så stor, att jag med min kamera måste gå så långt bort för att få med hela verket.


Däremot kunde jag ta en bild inifrån skulpturen upp mot huvudet. Det blev ett ganska intressant perspektiv tycker jag.


Sedan följde vi Viskan genom Simonsland bort till Knalleland och vände sedan hemåt uppför backarna. Det är nackdelen när vi promenerar i de centrala delarna i Borås. Det blir alltid uppför på hemvägen. Det är skönt när vi är hemma vid vår egen gata igen. Vår gata, som blivit så fint upprustad. För någon vecka sedan tog de bort de vackra blomsterarrangemangen, som funnits där i sommar. Men de kommer väl tillbaka igen. Och Gustav Adolf kyrkan utgör ju en stilig fond.