fredag 26 april 2013

Jazz i Borås


I onsdagskväll var vi på Humanistiska förbundet i Borås. Det är en föreläsningsförening, som förmedlar vetande i diverse ämnen i gammal god folkbildningstradition. Den här gången skulle det handla om Jazz- och dansorkestrar i Borås under 1940- och 50-talen. Ämnet presenterades av Lennart Wasling på ett lättsamt kåserande sätt. Det blev en riktig nostalgitripp. En del av de presenterade orkestrarna har jag dansat till i min ungdom, men jag tillhörde nog, trots mina 70 år, den yngre delen av publiken. Och Friggahallen är jag för ung för. Mina danserfarenheter i Borås har jag från den då ganska nya Parkhallen och också Rotundan i samma Folkets Park, eftersom jag också gillade att dansa gammaldans.

De mest kända orkestrarna var Jean Josefssons och Bosse Lidéns. De flesta kända boråsmusiker från den här tiden spelade i dessa orkestrar i olika konstellationer. Jag skall inte orda mer om detta just nu. Allt kan man läsa på Lennart Waslings hemsida www.culturum.se/jazz. Därifrån har jag också lånat bilderna till detta inlägg.

Den jag vill ägna mest uppmärksamhet är den enligt min mening störste musikern i genren som vi haft i Borås, Åke Johansson. En fantastisk pianist och kompositör, som blev hemstaden trogen, trots att många av världens stora jazzmusiker ville spela tillsammans med honom.

Åke Johansson lärde sig spela piano som barn på Tomteboda Blindinstitut, där han hamnade som elev på grund av sitt funktionshinder. Därigenom skulle jag komma att få en mer personlig anknytning till honom genom min man, som också var elev på Tomteboda under den här tiden och han och Åke blev skolkamrater. Maken har berättat att Åke brukade spela fyrhändigt med en annan kompis på skoldanserna. Den som höll rytmen vid trummorna var en annan känd tomtebodaelev, Bengt Lindqvist, sedermera riksdagsman, statsråd och förbundsordförande i Synskadades Riksförbund.

När vi för dryga tjugo år sedan flyttade tillbaka till mina hemtrakter, fick de gamla skolkamraterna åter kontakt. Åke spelade ofta på jazzklubben och i andra sammanhang, som lockade oss. Jag fick också tillfälle till mer personlig kontakt med Åke genom mitt arbete på Fristads Folkhögskola, där jag periodvis var ansvarig för de kulturkvällar som anordnades för allmänheten. Åke var en av de många musiker som engagerades till denna verksamhet. Jag minns att han var mycket förtjust i skolans fina Steinwayflygel och pratade om att han skulle vilja göra en inspelning med den. Det blev nog trots allt inte av, men det är sköna minnen förknippade med Åkes eminenta framträdande på skolan.


Åke Johansson finns inte bland oss längre. Han gick bort 2011 i sviterna efter en hjärnblödning. Han blev då delvis förlamad och kunde bara spela med höger hand. När jag sökte på You Tube efter Åkes skivinspelningar, fick jag inte en enda träff. Däremot fanns två liveinspelningar från Borås Tidnings presscenter. Den ena är en inspelning efter Åkes bortgång, Tribut to Åke Johansson, en samling av Åkes kompositioner i arrangemang av Bernt Rosengren. Den andra är en inspelning med Åke, efter det att BT genom en insamling köpt Åkes flygel. Åke spelar med sin brukbara högerhand, lite trevande i början, men snart börjar fingrarna snabba sig över tangenterna och hans fantastiska känsla kommer mer och mer till sin rätt. Åke är borta för alltid, men hans musik finns hos oss för evigt.

http://www.youtube.com/watch?v=B-l8_sU8OnQ
http://www.youtube.com/watch?v=k-Nuaqi4_rA

söndag 21 april 2013

Den tjugonde april


 Igår var det den tjugonde april, en viktig dag för oss. Det var den dagen vi möttes. Året var 1963. Nu är det alltså femtio år sedan. Tänka sig! Jag skulle fylla tjugoett år veckan efteråt. Inge gick på det tjugoåttonde. Vi har alltid kommit ihåg att fira tjugonde april. Bröllopsdagen har vi väl glömt då och då, men sällan tjugonde april. Nu när det är femtio år sedan ville vi fira ordentligt.

Vi började redan på fredagen, med en väl planerad måltid i stugan. Röken var igång redan från förmiddagen för att bereda rödingen, som skulle avnjutas som förrätt, tillsammans med en Petit Chablis. Varmrätten blev grillade lammkotletter med en italiensk potatisgratäng smaksatt med gorgonzola. Till det drack vi en Ripasso, som dottern hade med sig när hon gästade oss i påskas. En smaklig inledning på vår firarhelg.

Sedan vi flyttade till Borås, har vi tagit för vana att åtminstone vid jämna fem- och tiotal åka till platsen där vi möttes, nämligen Viskadalens Folkhögskola, som ligger i Seglora i södra delen av Borås kommun. Jag gick en sommarkurs på tre månader. Det var en förberedelsekurs för de som ville tentera in på Socialinstitutet (numera institutionen för socialt arbete). Det var en av de få högskoleutbildningar, som man kunde komma in på utan studentexamen. Lärarutbildningen var en annan. Jag hade studentexamen, men ville gå en folkhögskolekurs ändå, för det verkade så kul och lite nytta kunde jag väl ha av utbildningen, fast jag hade tagit studenten. Och det fick jag minsann. Ett helt nytt sätt att studera, till skillnad från en del korvstoppningsmetodik som man fick ta del av på läroverket.

Men det var inte om kursen jag skulle skriva denna gång, det var ju om mötet! Första lördagen var det samkväm. Det var "demokratisk" dans, något ganska revolutionerande på den tiden, när tjejer bara fick bjuda upp när det annonserades "damernas". Men på arbetarrörelsens folkhögskola fick vem som helst bjuda upp när som helst. En mörkhårig brunögd kille bjöd upp och sen bjöd jag upp och sen han och när det hela var slut följde han med mig till tjejsidan på elevhemmet och till mitt rum. Sen dess har vi varit ihop!

Jag sov inte så mycket de nätterna under tre veckor, som våra kurser sammanföll. När han efter sitt kursslut åkte tillbaka till Stockholm, där han bodde, kunde jag inte förstå hur jag skulle fixa resten av min kurs. Det gick trots allt bra, jag fick många goda vänner under tiden på Viskadalen, vänner, som jag fortfarande känner och minns.

Nu gick vi åter på de gamla vägarna vid skolan, över den gamla stenbron, som nu mist sina räcken och där vi hörde enkelbeckasinen, när vi kysstes i månskenet och Viskans vatten strömmade under oss. Skolan har byggts ut många gånger om sedan dess, men det gamla elevhemmet är sig likt. Jag bodde bakom andra fönstret från vänster på nedre botten. I det  lilla spartanska rummet grundlade vi vår samhörighet.



Firandet var inte över med detta. På kvällen hade vi bokat bord på Restaurang Färgeriet. God mat, fantastiskt bra service och vi var helnöjda med vårt lilla jubileum. Nu är vi tillbaka i stugan. Har badat bastu förstås och njutit av vårvärmen. Nu brinner brasan i spisen, maken är ute och lyssnar till trastarna och jag känner mig bara så belåten med denna firarhelg. Ett vet jag säkert om vårt liv - vi har förmågan att göra det mysigt i vår tillvaro! Och så slutar jag med att länka till Färgeriets hemsida,

http://xn--frgeriet-0za.se/?page_id=21

fredag 12 april 2013

Fredagslyriken

Idag läste Gullvi Joans med medarbetare texter ur Cecilia Hagens senaste bok om den vuxna Kulla-Gulla, som nu nått pensionsåldern. De tre skådespelarna dramatiserade texterna bra och hela publiken, som mest består av damer och några herrar i pensionsåldern, skrattade livligt och igenkännande. Så även jag.

Jag bestämde mig för att jag skulle skriva några rader om den trevliga stunden med Cecilia Hagens så träffande texter om dagens "Kulla-Gullor". Inte för att jag tyckte att de stämde med böckerna om Kulla-Gulla, som jag läste i min barndom om och om igen, men ändå! Jag har sett nyare, mer förenklade upplagor av Kulla-Gulla-böckerna. Men jag läste de ursprungliga, som handlade om klasskillnader, fattigdom och rikedom. Och Kulla-Gullas kamp för att förbättra förhållandena för det arbetande folket på herrgården och bruket.

Innan jag började skriva, ville jag leta upp lite fakta på nätet om Cecilia Hagen. Där hittade jag en recension i Aftonbladet av den senaste boken, som vi också fick höra texter ur på Fredagslyriken. Kulla-Gullas lilla lila, heter den och titeln anspelar på att lila tycks vara en pensionärsdamfärg. Den recensionen är så bra och stämmer precis med den bakomliggande känsla jag hade, när jag skrattade och kände igen mig i texterna. Den där känslan av att det finns ett allvar i Kulla-Gulla-gestalten, som Cecilia Hagen inte begriper ett smack av. Mer behöver jag inte skriva om den saken. Det gör Ann-Charlotte Altstadt så mycket bättre.

http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article16383746.ab

tisdag 9 april 2013

Hur man får rensteken att smaka ren....

.....eller åtminstone vilt!

För ett par månader sedan köpte vi två renstekar. Den ena lagades till direkt och den andra hamnade i frysen. Det är alltid maken som lagar till renköttet i det här hushållet. Det hör liksom till av tradition och gammal vana. Efter att vi ätit den första steken, skrev jag ett inlägg om vad det kunde bero på att rensteken inte smakade ren. Den var god, men den smakade faktiskt inte ren, som ju brukar, eller brukade, ha en mycket utpräglad viltsmak.

I helgen skulle vi laga till den andra steken. Det vill säga, maken skulle laga till. Han hade bestämt sig för att få smak på steken. Och det fick han! I alla fall viltsmak.

Hur han gjorde? Svaret är: lång marinering. Steken fick ligga i två dygn med madeira, rödlök, morot, enbär, timjan och persilja. Sen blev den traditionellt stekt i gryta och med marinadbaserad gräddsås. Madeira i såsen är en höjdare, måste jag säga.

Gott blev det och vilt smakade det. Men ren - tyvärr inte helt och hållet!

fredag 5 april 2013

Tidsförskjutning

När vi tog morgonpromenaden i Annelundsparken i morse, hade jag med mig kameran. Något normalt vårtecken skulle det väl ändå finnas att dokumentera, trots att vi fortfarande har meterolgisk vinter. Ingen natt utan frost är ännu i sikte. 
Vi gick in i parken från norrsidan. Där låg fortfarande is och snö kvar vid kanten av gångvägarna. Inga andra färger än olika nyanser av brunt och grått. Ingenting grönt så långt ögat kunde skåda. 
 
Det påminde om de så kallade vårarna i Boden. När snön försvunnit kom en tid, när det fortfarande var kallt, blåsigt och grått, grått. När den perioden var över kom sommaren på några dagar. Det fanns ingen mellanperiod, när våren smög sig på. "Ska det bli som i Boden i år?" sa jag till maken. "Plötsligt kommer alla träd och blommor att slå ut på en  gång!"  Och vi tänker båda på, när vår förstfödde kom till världen. Den tjugonde maj 1967. Det var ljust på natten, när vi for in till BB. Men kallt, blåsigt och grått, grått. Det gick fort, klockan 04.15 var det klart! Andra dagen kom maken upp med en nyutslagen björkkvist. På fjärde dagen fick vi åka hem. Då var det över tjugo grader varmt och fullt utslaget.
 
"Vi ska väl inte ha så här kallt ända in i maj" sa vi till varandra. Men mitten på april är väl länge nog. Fast å andra sidan minns jag ett demonstrationståg i Småland i full snöyra. Så vem vet.

Nåväl, efter idogt letande hittade jag trots allt lite knappt utslagna snödroppar under några buskar. Och hasselns hängen är ju alltid tidiga.

Men gladast blev jag över den lilla scillan, som kämpat sig upp ur den frostspruckna jorden.


Men den finaste vårblomman i Boden 1967, var den här lille killen, fyra dagar gamle Karl Daniel, lugnt snusande i vaggan från Piilijärvi och nerbäddad i mormor Dagmars broderade lakan.


måndag 1 april 2013

Annandag Påsk



Jag har inte skrivit i bloggen på ett tag. Har inte varit riktigt motiverad. Vi har gått och väntat på våren. Visst, vackert väder, men ack så kallt, särskilt på nätterna. Det har gjort att snön inte vill smälta så snabbt och framför allt inte isen på sjön. Nu kan vi i alla fall köra ända ut till stugan om än på snömoddig, lerig väg. Och sonen var så snäll och hackade upp vaken, så vi äntligen kunde få en riktig bastu med isdopp. Och solen strålar. Men växthuset är fruset och kallt och så här sent brukar jag alltid vara igång med frösådd. Nu ska det ändå bli av till veckan. Får som vanligt bära in lådorna i köket, när vi inte är i stugan.

Det har varit en härlig påsk. Äldste sonen med familj är i Florida, men näste son med familj har varit här liksom dottern. Igår gav de sig iväg till sina hemorter, efter en riktig familjepåsk med god mat och mysig samvaro. Någon påskvaka, en tradition i västsvenska bygder,  kunde vi inte elda, här är alldeles för torrt och eldningsförbud råder. Men vi hade trevligt ändå. Idag har maken och jag njutit av det fina vädret. Han tänker på småfåglarna och har snickrat några nya holkar, till gagn för de små liven. Jag gick ner med en kaffekorg till bastun, där han satt och fogade ihop holkarna. Kaffe med norrbottnisk kaffeost smakar gott i vårsolen.



Och solen strålar över den ännu isbelagda sjön. Men nu lovar jag att våren är kommen!