Den tjugonde april

 Igår var det den tjugonde april, en viktig dag för oss. Det var den dagen vi möttes. Året var 1963. Nu är det alltså femtio år sedan. Tänka sig! Jag skulle fylla tjugoett år veckan efteråt. Inge gick på det tjugoåttonde. Vi har alltid kommit ihåg att fira tjugonde april. Bröllopsdagen har vi väl glömt då och då, men sällan tjugonde april. Nu när det är femtio år sedan ville vi fira ordentligt.

Vi började redan på fredagen, med en väl planerad måltid i stugan. Röken var igång redan från förmiddagen för att bereda rödingen, som skulle avnjutas som förrätt, tillsammans med en Petit Chablis. Varmrätten blev grillade lammkotletter med en italiensk potatisgratäng smaksatt med gorgonzola. Till det drack vi en Ripasso, som dottern hade med sig när hon gästade oss i påskas. En smaklig inledning på vår firarhelg.

Sedan vi flyttade till Borås, har vi tagit för vana att åtminstone vid jämna fem- och tiotal åka till platsen där vi möttes, nämligen Viskadalens Folkhögskola, som ligger i Seglora i södra delen av Borås kommun. Jag gick en sommarkurs på tre månader. Det var en förberedelsekurs för de som ville tentera in på Socialinstitutet (numera institutionen för socialt arbete). Det var en av de få högskoleutbildningar, som man kunde komma in på utan studentexamen. Lärarutbildningen var en annan. Jag hade studentexamen, men ville gå en folkhögskolekurs ändå, för det verkade så kul och lite nytta kunde jag väl ha av utbildningen, fast jag hade tagit studenten. Och det fick jag minsann. Ett helt nytt sätt att studera, till skillnad från en del korvstoppningsmetodik som man fick ta del av på läroverket.

Men det var inte om kursen jag skulle skriva denna gång, det var ju om mötet! Första lördagen var det samkväm. Det var "demokratisk" dans, något ganska revolutionerande på den tiden, när tjejer bara fick bjuda upp när det annonserades "damernas". Men på arbetarrörelsens folkhögskola fick vem som helst bjuda upp när som helst. En mörkhårig brunögd kille bjöd upp och sen bjöd jag upp och sen han och när det hela var slut följde han med mig till tjejsidan på elevhemmet och till mitt rum. Sen dess har vi varit ihop!

Jag sov inte så mycket de nätterna under tre veckor, som våra kurser sammanföll. När han efter sitt kursslut åkte tillbaka till Stockholm, där han bodde, kunde jag inte förstå hur jag skulle fixa resten av min kurs. Det gick trots allt bra, jag fick många goda vänner under tiden på Viskadalen, vänner, som jag fortfarande känner och minns.

Nu gick vi åter på de gamla vägarna vid skolan, över den gamla stenbron, som nu mist sina räcken och där vi hörde enkelbeckasinen, när vi kysstes i månskenet och Viskans vatten strömmade under oss. Skolan har byggts ut många gånger om sedan dess, men det gamla elevhemmet är sig likt. Jag bodde bakom andra fönstret från vänster på nedre botten. I det  lilla spartanska rummet grundlade vi vår samhörighet.

Firandet var inte över med detta. På kvällen hade vi bokat bord på Restaurang Färgeriet. God mat, fantastiskt bra service och vi var helnöjda med vårt lilla jubileum. Nu är vi tillbaka i stugan. Har badat bastu förstås och njutit av vårvärmen. Nu brinner brasan i spisen, maken är ute och lyssnar till trastarna och jag känner mig bara så belåten med denna firarhelg. Ett vet jag säkert om vårt liv - vi har förmågan att göra det mysigt i vår tillvaro! Och så slutar jag med att länka till Färgeriets hemsida,

http://xn--frgeriet-0za.se/?page_id=21