tisdag 25 oktober 2011

Textilstaden

I förrgår tog vi förmiddagspromenaden till Simonsland, en del av Borås, som är föremål för omvandling. Från att ha varit utpräglat industriområde, håller man nu på att förvandla de gamla fabriksbyggnaderna till skolor, affärer, kulturinstitutioner och så småningom också bostäder. En gymnasieskola och ett flertal affärer finns redan etablerade och mer ska det bli.
Vi gick egentligen dit för att handla fisk i en fin fiskaffär i området. Men jag ville också titta in på ett annat ställe.


När vi bodde i Vetlanda och höll på med vår hobbyfirma "Fria Händer", åkte vi ofta till Borås och Kinna för att handla tyger och garner. Ett ställe som vi alltid besökte var Borås Väfveris fabriksbod. Bra kvalitet, mycket att välja på och billiga stuvar kunde man få tag på, perfekt till våra arbeten i lappteknik. Jag har fortsatt att handla där när vi flyttat till Borås, men för några år sedan upphörde Borås Väfveri att existera och så småningom också fabriksboden. Nu har den återuppstått under namnet Borås Fabriksförsäljning och flyttat några hundra meter från de gamla lokalerna till nya i Simonsland. Med större lokaler och lika fint sortiment! Jag blir så glad! Det är så sensuellt med textila material! Färger, mönster, struktur, lin, bomull, ylle - jag kan gå omkring och känna och ta in synintryck hur länge som helst, särskilt när det som här är vackert exponerat...


...bomull med rutor och ränder...


.....härlig frotté i vackra färger....


...och lakansväv i stuvar, underbart staplade i olika färgnyanser!

söndag 23 oktober 2011

Alla tallarna


När vi köpte vårt smultronställe i Sävshult 1994, fanns det många och stora granar och tallar på tomten. Vi tog ner alla granarna och merparten av tallarna under de första åren. Vi ville ha en ljusare tomt och låta lövträden växa till sig istället. Men vi sparade två tallar. De står som en portal vid stigen ner till sjön och är nu de högsta träden på tomten.

Det är något särskilt med höga tallar. Det har jag tyckt länge och jag blev medveten om detta en gång för länge sedan, när jag arbetade i Kalmar.

Igår kväll, när vi åt en sen middag, satt vi och tittade ut på de stiliga tallarna och jag berättade för maken om det tillfälle när jag blev medveten om den höga furans symboliska betydelse för mig.

När man arbetar med behandlingsarbete, som jag gjorde på den tiden, ägnar man en del tid åt olika former av gruppverksamhet, det kan vara handledning, egen terapi, studiegrupper. Detta för att förstå sig själv bättre och hur man agerar i förhållande till sin omgivning osv. Ett par vintrar var jag med i en grupp som sysslade med en metod, som kallades transaktionsanalys. Det var ganska spännande och passade mig bra. Man hör inte talas om den så ofta nu för tiden, när allting är så KBT-inriktat.

Men jag skall inte gå in på den här metoden nu. Det finns en rätt bra artikel på Wikipedia, för den som är intresserad. Det var ju tallarna, furorna det gällde. Vid ett tillfälle gjorde vi en övning med symboler. Det gick till så att man i avspänt tillstånd matades med bilder från gruppledaren. Bilderna skulle ge associationer, "tänk dig att du går i en skog, hur ser skogen ut, hur känns den, vad upplever du?" Vandringen leder fram till ett hus, samma associationer, vad är det för ett hus, du går in i huset, vad känner du i huset osv. Och sedan nästa bild: du går ut från huset och utanför huset står ett träd - och här kommer tallen - en hög tall var min omedelbara association.

Det här var ett skede i mitt liv, när jag hade tre små barn, ett ansvarsfullt arbete och var politiskt aktiv. En tid, när det var viktigt att ha kontroll i tillvaron, att stå tåligt när det stormar, som tallen med sin djupa pålrot, fast förankrad i marken. Gruppledaren bad oss tänka vad som var det värsta och bästa, som kunde hända vårt träd. Jag kunde då inte föreställa mig det värsta - att trädet skulle blåsa ner, nej, det fick räcka med en ordentlig storm. Och det bästa - det var att det skuttade omkring små ekorrar på grenarna!

Det här kom för mig i tankarna en söndagskväll i oktober 2011, när vi avnjöt vår coq au vin och en flaska mendozavin och tittade ut på våra tallar. Jag berättade för maken, som inte kunde erinra sig att han hört det förut. Och kanske jag har behållit det för mig själv. Men detta minne är det starkaste (och nästan enda) jag har kvar av transaktionsanalysen efter 35-40 år. Jag tänker fortfarande ganska ofta på det, kanske tack vare våra ståtliga tallar.

fredag 21 oktober 2011

Lammkött



Jag är lycklig nog att ha inte bara fina egna barn och barnbarn, utan också väldigt trevliga syskonbarn och syskonbarnbarn. Dessutom bor syskonbarnen närmare mig här i Sjuhäradsbygden än mina egna i Småland och Stockholm.

En av dessa trevliga släktingar heter Fredrik och är min systerson. Fredrik är snickare och i den egenskapen har han hjälpt oss ett flertal gånger, när något mer avancerat snickeri, än det maken klarar av, skall utföras. Han bor med sin familj, fru Petra och döttrarna Linnea och Alva på lilla gården Hjortedal, som är Fredriks barndomshem. Där sysslar de bl.a. med fåruppfödning och det var anledningen till att vi just igår tog oss till de vackra omgivningarna i mina hemtrakter för att hämta lammkött som vi beställt.

Kan man tänka sig mer naturligt kött än detta!? De här lammen har lunkat omkring i hagarna vid Hjortedal och ätit sig mätta på naturlig föda. När det var dags för slakt har Fredrik själv under lugna former transporterat dem till ett mindre slakteri, där man också har styckat köttet. Och vi hämtar det på gården och slipper en lång kedja av mellanhänder.

Nu har vi packat frysen och känner oss rika som troll. Fina stekar, kotletter, framdelskött och färs - det kommer att bli många härliga måltider i höst och vinter. för finare och godare kött än detta finns nog inte!

Det blir så konstigt när jag ska lägga in en länk i bloggen, så jag skriver adressen till Hjortedals hemsida. Helt enkelt www.hjortedal.com

torsdag 20 oktober 2011

Hos frissan


Visst känns det riktigt lyxigt att gå till frisören och bli ompysslad och "vackergjord"! Ett par timmar att fördriva med att bara tänka på sig själv och småprata lite mysigt med en trevlig, glad tjej, som gör sitt bästa för att trolla fram lite självkänsla hos sin kund.

Idag har jag unnat mig denna lyx. Min ängel till frisör heter Susanne. Hon tar emot mig med ett glatt leende och bjuder mig att sitta ner i stolen framför spegeln. Sedan är det bara att hänga med på vad som händer, dricka en kopp kaffe medan färgen sätter sig och så småningom njutningsfullt låta Susanne massera hårbotten i schamponeringen, när färgen ska sköljas ur.

Sen blir det klippning och föning med lite grejer, som Susanne med sina flinka händer smetar ut i mitt glänsande hår och jag känner mig helnöjd.

Innan jag reser mig från stolen, ber jag Susanne fotografera mig genom spegeln och sedan tar jag en bild på Susanne och ber att få lägga ut den på bloggen. Det får jag - efter viss tvekan, ska sägas. Men här är vi nu Susanne och jag och vi är båda nöjda med resultatet.

söndag 16 oktober 2011

En tur till Malmö

Förra helgen tog vi oss till Malmö för att hälsa på goda vänner. Vi tog tåget, som vi oftast gör nu för tiden. Det är skönt att slippa jäkta på E6:n och att jaga parkeringsplats när man väl kommer fram. Dessutom blir det dyrare. Om man är ute i god tid, kan man faktiskt få ganska bra pris på tåget nu för tiden, enda nackdelen är att om man vill åka med SJ, och det ville vi, för vi hade tillgodohavande där, kan man inte åka från Borås via Varberg, som går snabbast. Den förbindelsen trafikeras av DSB. Så vi fick ta bussen till Göteborg, men det är ganska beskvämt nu mera.

Väl framme blev vi som vanligt varmt mottagna. God mat och många, långa och innehållsrika samtal. Vi ses inte alltför ofta, men desto mer har vi att prata om, både roligheter och allvar, som det blir mellan riktigt goda vänner.

Men vi var förstås ute och rörde på oss också. På lördagen tog vi en tur till Köpenhamn. Nu för tiden kan man ta tåget från den nya stationen vid Triangeln, nära vännernas bostad. Där löste man biljett genom att trycka in beställningen på en pekskärm. Maken undrade i sitt stilla sinne hur det skulle gå om han, som är synskadad, skulle lösa biljett. Inte en chans att se vad som stod på skärmen. Någon manuell betjäning såg vi inte till. Måste nog kolla nästa gång.

I Köpenhamn blåste det lite snålt, men hallowenlyktorna vid Tivoli gav en känsla av värme.



Vi fick ett tips från sonen, som varit i Köpenhamn och tittat på cykel-VM för ett par veckor sedan. "Gå till Mikkelerer. Jättegott öl! Ta gärna med ett par flaskor hem till mig!" Denna uppmaning var vi ju tvungna att följa och visst hade han rätt! Nere i en källare på en tvärgata till Vesterbrogade hittade vi baren med många goda och speciella ölsorter. Dyr öl, om man räknar in tågbiljetten, men en tripp till Köpenhamn är ju aldrig fel.



På söndagen gick vi en guidad tur på Malmöoperan. En trevlig trombonist från operaorkestern var guide denna dag. Operan är ett fantastiskt bygge med norra Europas största scen. En av arkitekterna var Sigurd Lewerentz, som tillsammans med Gunnar Asplund anlade Skogskyrkogården i Stockholm (om vilket jag skrivit i tidigare blogginlägg). Det var jättespännande och lärorikt att få komma bakom och på den stora scenen, bara själva vridscenen är 19 meter i diameter. En minst sagt imponerande anläggning. Jag uppmanar gärna min läsare att ta sig till Operan om ni kommer till Malmö.



Entréhallen, fantastiskt luftig och vacker....



.... och den 6-700 kg tunga Thaliastatyn i förgylld brons välkomnar besökarna.

På söndagen for vi tillbaka hem till Borås med tåg över Alvesta denna gång efter en härlig helg hos våra bästa vänner!

lördag 15 oktober 2011

Frost

De första frostnätterna för säsongen har kommit. Två underbara morgnar har vi satt fötterna i frasande frostnupet gräs, när vi kravlat oss ur sängarna och gått ut för att klara av vissa morgonbestyr bakom dörren med hjärta på.



Snart lättar dimman och morgonsolen bryter igenom över den spegelblanka sjön och det är bara så vackert!


Men pelargonerna får krypa under filten...

onsdag 12 oktober 2011

Körsång och fotboll

Igår visades en mycket viktig fotbollsmatch i TV. Sista chansen för svenska landslaget att kvalificera sig för fortsatt spel i EM. Mot segertippade Holland. Förmodligen väldigt höga tittarsiffror!

Själv ägnade jag en del av kvällen att gå på körövning. Vi tränade tillsammans med en annan kör inför en konsert, som ska gå av stapeln på söndag. Mot slutet började det bli betänkligt glest i bakre ledet, dvs där basar och tenorer residerar.

Jag kom hem lagom till slutet på första halvlek. Maken tittade på släktforskarprogrammet i TV, men kollade ställningen i matchen på radio med jämna mellanrum. Vi hörde att det stod 1-1 i pausen. "Ser du inte på matchen?" säger jag. "Nej, jag blir så nervös", säger han!

Sedan tittade vi på "Landet brunsås" och när det programmet var slut, var också matchen slut. Till all lycka för alla fotbollsfans blev det seger med 3-2 och vi deltog i glädjeyran framför TV:n.

Innan jag gick till sängs skrev jag ett blogginlägg och länkade till facebook, samtidigt som jag uppdaterade min status och skrev några rader om kören.
I morse fick jag en kommentar från sonen:

"Vad är väl en kvalrysare i fotboll mot en övning med Tranemokören :-)"

Jag förstod nog piken, fast den var fin. Men han hade ju helt rätt - ingenting går upp mot körsång!!

tisdag 11 oktober 2011

Jag är en flitig radiolyssnare....

... Förmiddagarna i P1 är fyllda av intressanta program. Varje tisdag är det t,ex, "Kropp och Själ". Idag handlade programmet om sexualupplysning.

Gunilla Thorgren har nyligen kommit ut med en bok om Elise Ottesen-Jensen, "Ottar", den verkliga pionjären på området. Det var utgångspunkten för programmet, som löpte genom historien från 1900-talets början till dagens sexualundervisning i skolorna.

Jag har varit med en stor del av den tiden. Jag blev vuxen innan p-pillren fanns, jag började arbeta som familjerådgivare och abortkurator innan kvinnan själv fick avgöra om hon skulle avbryta en oönskad graviditet och jag var med när lagen ändrades och vi kvinnor fick lov att råda över våra kroppar. Det här programmet är väl värt att lyssna på. Jag lyckas inte länka direkt, men det går ju bra att kopiera och klistra in i adressfönstret på webben.
http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=1272

Senare på dagen råkade jag lyssna en bit på Vetenskapsradion i bilen hem från COOP. Det handlade om en uppfinnare, Håkan Lantz tror jag att han hette, som i tio års tid slagits mot de stora företagen för att få skydd för sina patent i långa rättsprocesser. Det var i slutet av programmet. Han berättade att hans mor präntat in i honom, när han var barn: "Du ska veta, Håkan, att inför lagen är vi alla lika". Det var en sanning med modifikation. "Vi är lika inför lagen endast om vi har lika mycket pengar!" Det var hans bittra erfarenhet och det tål att tänka på.

torsdag 6 oktober 2011

Äntligen!

Så fick han då till slut Nobelpriset i litteratur, Tomas Tranströmer! Så länge tippad och otippad eftersom han är svensk. Men väl värd priset många gånger om! Vi satt i bilen och lyssnade till radion när beskedet kom kl. 13.00, som seden är. När vi kom hem tog jag fram min samlingsvolym dikter av Tranströmer och slog upp en sida på måfå. Den första dikt som mina ögon föll på blev nedanstående, som passar mig precis i dessa dagar, när jag är sysselsatt med att rota bland gamla fotografier:


MINNENA SER MIG

En junimorgon då det är för tidigt
att vakna men för sent att somna om.

Jag måste ut i grönskan som är fullsatt
av minnen, och de följer mig med blicken.

De syns inte, de smälter helt ihop
med bakgrunden, perfekta kameleonter.

De är så nära att jag hör dem andas
fast fågelsången är bedövande.

söndag 2 oktober 2011

Själslig kompostering



Mitt förra inlägg rubricerade jag "Sommarens sista..?". När jag skrev de raderna, tänkte jag mycket på, vad jag nu vid sextionio års ålder kan ha gjort för sista gången. Ja, man vet ju aldrig säkert när det är "sista gången" över huvud taget, men realistiskt sett. Dansa hambo t.ex. det tror jag att jag gjort för sista gången. I alla fall skulle jag aldrig fixa en hel dans med två låtar och jag kan aldrig mer sväva så lätt som jag kunde förr. Det är jag lite ledsen för, men jag har också vant mig vid att mina knän sätter stopp för en del aktiviteter. Realism är en egenskap som växer till sig med åren.

För mig är hösten vemodets tid. Det har jag också vant mig vid. Förr var nedstämdheten djupare och mer handikappande. Nu tillåter jag mig att godkänna vemodet som en del av mig själv. Jag lägger själen i komposten, där den får vila under vintern och bearbeta sig själv till näringsrik mull, som får tina upp till våren och spritta av liv igen.

Då, när våren och ljuset kommer tillbaka, kan jag börja tänka på vad jag har kvar att göra för första gången. Träffa nya människor, se nya platser, läsa nya böcker.... Jag erinrar mig en folkhögskolegrupp för många år sedan. Gruppen bestod av ett antal seniorer, de flesta i 80-årsåldern. Vi skulle ha en friluftsdag. Ut i naturen med kaffekorgar och vandringsstavar. Väl framme vid målet yttrar sig en fin liten dam, som bott hela sitt liv i en stad, över nyvunna erfarenheter: "Idag har jag gjort tre saker, som jag aldrig gjort förr! Jag har klättrat över en stätta, har druckit vatten direkt ur flaskan och kissat ute i gräset för första gången i mitt liv!"

Och jag minns min egen lilla mamma, som när hon var i 80-årsåldern fnittrande berättade för mig att hon och hennes sambo hade gjort något för första gången. Vadå? "Vi har varit och köpt varsin pizza!"

Nu ska jag inrätta mig i kretsloppet, lägga mig i komposten och hoppas på en inte alltför lång vinter. Men en och annan ny maträtt ska jag nog prova redan i vinter!