Alla tallarna

När vi köpte vårt smultronställe i Sävshult 1994, fanns det många och stora granar och tallar på tomten. Vi tog ner alla granarna och merparten av tallarna under de första åren. Vi ville ha en ljusare tomt och låta lövträden växa till sig istället. Men vi sparade två tallar. De står som en portal vid stigen ner till sjön och är nu de högsta träden på tomten.

Det är något särskilt med höga tallar. Det har jag tyckt länge och jag blev medveten om detta en gång för länge sedan, när jag arbetade i Kalmar.

Igår kväll, när vi åt en sen middag, satt vi och tittade ut på de stiliga tallarna och jag berättade för maken om det tillfälle när jag blev medveten om den höga furans symboliska betydelse för mig.

När man arbetar med behandlingsarbete, som jag gjorde på den tiden, ägnar man en del tid åt olika former av gruppverksamhet, det kan vara handledning, egen terapi, studiegrupper. Detta för att förstå sig själv bättre och hur man agerar i förhållande till sin omgivning osv. Ett par vintrar var jag med i en grupp som sysslade med en metod, som kallades transaktionsanalys. Det var ganska spännande och passade mig bra. Man hör inte talas om den så ofta nu för tiden, när allting är så KBT-inriktat.

Men jag skall inte gå in på den här metoden nu. Det finns en rätt bra artikel på Wikipedia, för den som är intresserad. Det var ju tallarna, furorna det gällde. Vid ett tillfälle gjorde vi en övning med symboler. Det gick till så att man i avspänt tillstånd matades med bilder från gruppledaren. Bilderna skulle ge associationer, "tänk dig att du går i en skog, hur ser skogen ut, hur känns den, vad upplever du?" Vandringen leder fram till ett hus, samma associationer, vad är det för ett hus, du går in i huset, vad känner du i huset osv. Och sedan nästa bild: du går ut från huset och utanför huset står ett träd - och här kommer tallen - en hög tall var min omedelbara association.

Det här var ett skede i mitt liv, när jag hade tre små barn, ett ansvarsfullt arbete och var politiskt aktiv. En tid, när det var viktigt att ha kontroll i tillvaron, att stå tåligt när det stormar, som tallen med sin djupa pålrot, fast förankrad i marken. Gruppledaren bad oss tänka vad som var det värsta och bästa, som kunde hända vårt träd. Jag kunde då inte föreställa mig det värsta - att trädet skulle blåsa ner, nej, det fick räcka med en ordentlig storm. Och det bästa - det var att det skuttade omkring små ekorrar på grenarna!

Det här kom för mig i tankarna en söndagskväll i oktober 2011, när vi avnjöt vår coq au vin och en flaska mendozavin och tittade ut på våra tallar. Jag berättade för maken, som inte kunde erinra sig att han hört det förut. Och kanske jag har behållit det för mig själv. Men detta minne är det starkaste (och nästan enda) jag har kvar av transaktionsanalysen efter 35-40 år. Jag tänker fortfarande ganska ofta på det, kanske tack vare våra ståtliga tallar.