tisdag 16 januari 2018

Amerikadrömmen


Vilken fin kvinnobild jag hittade ibland de gamla fotografierna, som finns kvar i morfars och mormors chiffonjé! Den, som jag fick överta när mamma hade gått bort. Chiffonjén är en riktig guldgruva och inspiration till fantasier om de människor som ställt upp sig för en fotograf!

En bild kan säga så mycket. Både om människor, samhälle, historia, platser.... Jag ska försöka spåna lite om den här bilden, jag vet en del och jag gissar resten.

Jag vet att bilden är tagen vid Kinna järnvägsstation. Jag tror att året kan vara 1919. Första världskriget är slut. Det har blivit lättare att ta sig över haven till Amerika. Och det är det som den här bilden handlar om.

Kvinnan i mitten med blombuketten heter Stina. Vad hon hade för efternamn vet jag inte. Sedermera skulle hon gifta sig och få efternamnet Blomkvist. Stina ska resa till Amerika. Hennes syster Tora reste också dit, men jag vet inte vilken av systrarna som reste först.

Kvinnan till vänster om Stina är min mormor Selma All. (Jag har skrivit om henne i ett par inlägg under etikett "Urmödrarna"). Selma var god vän till Stina och Selmas man, min morfar Edvin har varit någon slags god man för Stina och Tora. Den lilla flickan är Selmas äldsta barn, min moster Ella. Hon var född 1915 och det är det som gör att jag tror att bilden är tagen senast 1919. Ella kan väl inte vara mer än högst fyra år? Min mamma, Dagmar, var född i april 1920 och min fantasi får mig att tro att det verkar som om Selma har en liten utbuktning på magen.

Vem kvinnan till höger om Stina är, vet jag inte. Jag tycker att hon är lite lik Selmas svägerska, Edvins syster Agda, men det kan röra sig om någon annan.

Och alla de andra kvinnorna då? Jag tror att det är arbetskamrater till Stina. Hon arbetade som så många andra på Häggådalens textilfabrik, som låg (ligger) nära stationen. De har gått från jobbet för att ta farväl av Stina.

Vad var det som gjorde att Stina åkte till Amerika? Om det kan jag bara spekulera. Det var många under de här åren som sökte lyckan västerut. Ensamma kvinnor kunde bli t.ex hembiträden, men också fabriksarbetare och affärsbiträden t.ex. Jag har börjat läsa Ola Larsmos bok om svenskarna, som reste till det förlovade landet under den här tiden. Tyvärr har jag bara hunnit med de första kapitlen och glömt boken ute i stugan, så jag kan inte referera till den ännu. Jag har i alla fall förstått att alla emigranter inte hade det så lätt. Jag vet att Stina och Tora inte reste så långt från New York. Jag vet också att det gick bra för dem. De träffade båda svenska män. Stinas man hette Sven Blomqvist och kom från Boxholm i Östergötland. De bosatte sig i staden New Haven och fick en dotter, Florence. Det finns bilder på hela familjen, som hälsade på mina morföräldrar någon gång på 30-talet. Sven Blomkvist kom också till oss, när jag var i småskoleåldern. Han hade med sig fina pappersdockor som present till oss barn. Julkort skickades i alla år. Den sista kontakten hade min mamma så sent som på slutet av 1990-talet. Det var en av Toras döttrar som skrev till mamma och jag fick hjälpa henne att läsa brevet, för mamma klarade inte alla de inblandade engelska orden.

Så var det med den bilden.





fredag 12 januari 2018

Den läsande människan




Jag fick en utmaning på Face Book av en kusin till maken.  Hon hade gjort en uppdatering där hon diskuterade hur hennes mamma (makens moster) kunde bli en sådan ivrig läsande människa, trots en mycket torftig uppväxt, när det gäller tillgång till böcker, eller uppmaning att läsa.

Kusinen, Inger, tände en tanke hos mig, när hon sände ut frågan "Hur blev du en läsande människa?" För min egen del var det inte så mycket att orda om. Böcker har varit en naturlig del i mitt hem och uppväxt och jag minns inte själv, när jag faktiskt knäckte koden. Men jag vet att jag kunde läsa när jag var fem år. Då kunde jag läsa riktigt. Men mamma berättade att innan dess hade det hänt att jag suttit i köket hos henne och plötsligt säger: "B, L, Å, det blir blå! När jag började skolan och fick min första läxa, blev det nästan löjligt - vi skulle lära oss att känna igen bokstäverna Mm och Åå. Den första sidan i Läsebok för de små.

Men nu ska jag inte skriva om mig utan om maken, vars barndom var mycket lik hans ovannämnda mosters. Han har gett mig lov att berätta om den bildningsresa han gjort, Så nu skriver jag inte "maken" utan hans namn Inge i fortsättningen.

Inge är född 1935. Han växte upp i ett nybyggarhem i byn Lappeasuando på södra sidan av Kalix älv, som utgöre gräns mellan Gällivare och Kiruna kommuner. Hans första språk blev Meänkieli (tornedalsfinska). När han började skolan kunde han bara två ord på svenska, "jo" och "nä". I skolan fick barnen inte tala sitt modersmål och ännu mindre läsa på meänkieli. Det fanns inga böcker på det språket över huvud taget.

Men barn har ju lätt att ta in nya språk. Det märks ju på dagens flyktingbarn, som lär sig svenska betydligt snabbare än sina föräldrar. Inge och hans kamrater pratade förstås meänkieli hemma och på fritiden. På rasterna i skolan gick lärarna och kollade.

Inge hade ytterligare en hindrande faktor, när han skulle lära sig läsa. Han är från födseln synskadad. Det var omöjligt för honom att kunna läsa det som lärarna skrev på svarta tavlan. Hur han fixade det vet han inte, men han tror att han kunde läsa någorlunda utan att staka sig när han slutade första skolåret.

Om han sedan förstod allt vad han läste är en annan sak. Han erinrar sig ett minne från första terminen. Det var jullov och han hade sett ett julpapper med en text: "God Helg". Vad "god" betydde hade han hunnit lära sig, men vad betydde "helg"?

Som Inge minns det, fanns det bara tre böcker i hemmet. Först var det Postillan. Den förvarades i lagården för att skydda djuren mot sjukdom. Den andra boken var första bandet av Nordisk Familjebok. Hur den kommit till gården vet han inte, men troligen var det något slags reklam, för att göra folk intresserade att köpa alla banden. Den tredje var Åhlén och Holms postorderkatalog. Troligen fanns också tidning i hemmet från krigstiden. Det var troligen Norrländska Socialdemokraten. Senare prenumererade den tio år äldre brodern Östen på Norrskensflamman.

Det fanns ett litet skolbibliotek i skolan i Puoltikasvaara. Med riktiga böcker, lämpade för barn, och ungdomar. Och så var det ju de vanliga skolböckerna förstås. Historia var det mest intressanta, och det har förblivit ett stort intresseområde, men även geografi och naturlära var intressant.

När Inge var tolv år fick han genom en ny lärares försorg erbjudande att få börja på Tomteboda Blindinstitut i Stockholm. Det var en nyexaminerad lärare och han var den förste som fört saken på tal. Inge fick själv välja om han skulle åka eller inte. Och han valde att anta anbudet. Fram till den händelsen hade han inte varit långt borta från hembyarna. In till Gällivare hade han inte varit så många gånger. Nu fick han först åka med sin mor till Boden för att genom gå en synundersökning och sedan blev det att ge sig iväg till Stockholm. Om detta finns det mycket att berätta. Med hans tillåtelse kanske det blir en berättelse så småningom. Men helst vill jag att han skriver själv.

På Tomteboda fick han lära sig ytterligare ett skrivet språk - nämligen punktskrift. Alla fick lära sig detta, även om en såg tillräckligt för att (åtminstone med hjälpmedel) kunna läsa tryckt text. Det blev något av en statushöjning för Inge. Det fanns givetvis ett bibliotek även på Tomteboda. Inge, som såg att läsa svartskrift började läsa högt för sina blinda kamrater. Detta uppskattades tydligen, till och med så mycket att de berättade om det som vuxna. Jag har träffat några av dem. Ett exempel på detta är en händelse som skedde när vi flyttat till Borås på 1990-talet. Stadens store son, jazzpianisten Åke Johansson, spelade på en jazzklubb och vi var förstås där. I pausen gick Inge fram och pratade med Åke, som genast kände igen honom och glatt berättade om hur roligt det var, när Inge läste högt ur Bigglesböckerna. Då hade Inge manifesterat sin roll som läsande människa.

När vi träffades 1963 på Viskadalens folkhögskola var han en beläst man med ett eget litet bibliotek i sin lilla vindslya på Majorsgatan i Stockholm, som var hans permanenta bostad då. Han  prenumererade  på tidningen Lyrikvännen, vilket imponerade på mig. Vem blir inte attraherad av en kille som älskar lyrik!? När vi så småningom skulle sätta bo, blev de två Lindqvisthyllorna den första gemensamma möbel vi köpte. Det blev fler med åren. Nu håller vi på att göra oss av med böcker, men det går långsamt. Problemet är att vi inte kan  låta bli att köpa nya, åtminstone som julklappar. Men bokhyllorna tar för mycket plats, det är bara att konstatera. Hur mycket "läsande människa" en än är.


onsdag 1 november 2017

Tack för hjälpen!

I fredags fick jag en riktigt bra hjälp av en kommunal tjänsteperson. Hon fixade en smart lösning på ett problem, som jag råkat åsamka mig.

Saken var den att jag råkade ut för en telefonförsäljare som fick mig att beställa något som jag inte ville ha. Jag som har lyckats avvärja alla sådana erbjudanden  genom att artigt men bestämt meddela att jag aldrig beställer varor per telefon. Så icke i det här fallet.

Det hände när vi var på väg ut till stugan. Det ringde på makens mobil. Han svarade och lyssnade och sen säger han till mig: Har vi några blå märken på våra bilrutor?" "Nej, vi har inga blå märken på rutorna"!

"Det är min fru som kör" sa maken till uppringaren. "Vi sitter i bilen". Mannen i telefon fortsatte att prata om sina märken och att vi skulle ha köpt hans produkt tidigare. Vid det laget hade vi hunnit fram till vår lilla väg, så jag stannade bilen vid vändplatsen och tog telefonen. Då slog det mig att han ringt upp på makens telefon, varför inte på min, när det är jag som är registrerad ägare?!
Hur som helst så började jag dividera med telefonrösten. Han påstod att vi hade köpt produkten tidigare. Det kunde jag inte erinra mig. Dessutom kände jag inte igen firmanamnet. Han fortsatte att övertyga om att vi haft en tidigare försäkring hos denna firma, och framhöll hur viktigt det var att ha hans produkt.

Till sist gav jag upp och gjorde det oförlåtliga - något som jag aldrig gjort förut, något som jag varit stenhård på. "Skicka över det då" suckade jag och samtalet var slut.

Det dröjde rätt länge innan försändelsen kom. Den innehöll ett slags försäkringsbevis och ett paket med blå klisterlappar där det stod att bilen var stöldskyddad. Och så fanns det en faktura på 499 kr.

"Vi får väl skicka tillbaka den" sa maken. Det dröjde ett tag innan vi började ta itu med det misslyckade köpet. Vi tog med pappren till bilfirman och frågade om det var något som de kände igen. Det gjorde inte killen vi pratade med, men allt verkade ok, adress och telefon med referens till den vi pratat med. Så långt var allt ok. Men vi ville ju inte ha grejerna. Det finns något som heter ångervecka, som nog är två nu för tiden, trodde jag. Det hade försäljaren inte sagt något om."Det finns väl en kommunal konsumentrådgivning här" säger maken. Bra! Snabb tur till datorn för att logga in oss på Borås stad. Jodå, mycket riktigt. Bara rakt över Sturegatan hade de sitt kontor. Fredag idag- då har dom mottagning till kl. 12. "Vad är klockan nu?" 11.40! Vi hinner!

Vi blev väl mottagna, och redogjorde för förloppet. Hanna, som hon heter, lovade göra ett försök med firman. Skulle be att få avlyssna samtalet med firman. Kruxet var att vi nog hade överskridit ångertiden. Men vi hade mottagit försändelsen ganska sent. Kom dock inte ihåg exakt vilken dag den kom.

På eftermiddagen ringde Hanna. Jodå, hon hade fixat det! "Nu kan du makulera fakturan" sa hon. Hon hade fått tjata på försäljaren, men när det uppenbarade sig att han överhuvudtaget inte nämnt något om ångertiden, vilket telefonförsäljare är skyldiga att göra  enligt konsumentköplagen, gav han sig så småningom.

Tack tusen gånger om, fina Hanna på konsumenrådgivningen i Borås. Och själv ska detta bli första och sista gången jag går på ett telefonköp på detta sätt. I alla fall inte så länge jag är vid mina sinnens fulla bruk! Så det så!

torsdag 7 september 2017

Tillbaka till sta'n

Nja, helt tillbaka till stan är vi väl inte än, men det eviga regnandet blev orsaken till att vi har blivit "stabor" igen för några dagar. Och nog märks det i stan att sensommaren börjar övergå i höst, åtminstone på kulturens område. Det är så mycket på gång. På tisdagarna ordnas intressanta möten med kända kulturpersonligheter. Snart börjar teaterpremiärerna, konstutställningarna avlöser varandra och vi startar studiecirklar och kören kommer igång igen. Visst är det trevligt att bo i stan också. Och stugan står ju där den står, välkomnande när vi vill njuta skogsdoften igen.


Vi kom in till stan på måndagskvällen. På tisdagen var det dags för första "Tisdagar på kulturhuset". Två intressanta kvinnor möts på tribunen i teaterfoajén. Martina Montelius, författare, dramatiker och regissör. Martina gästspelar vid två tillfällen i höst med sin populära pratshow "I knät på Martina Montelius".
Gäst hos Martina Montelius är Lena Andersson - författare, journalist, litteraturkritiker i SVD, krönikör i DN och Fokus samt en av rösterna i Sveriges Radios program Allvarligt talat.

Det blev en fantastiskt rolig upptakt på Kulturhuset. Enligt programmet presenterar Martina in talkshow så här: "Poängen med min talkshow är att bara de som är här just den kvällen, får vara med om samtalet. Inget sparas, inget spelas in, inget sänds. Något händer med samtalet när det bara är mellan oss." Säger Martina Montelius som enligt arrangören "kommer att slå ner som en bomb i Kulturhuset i höst."

En bomb har redan brisserat. Nästa bomb kommer den 7 november, då Martina gästas av Lo Kauppi. Missa inte det, som programledarna i TV brukar säga.


Ja, så har gatukonstfestivalen No Limmit dragit in i staden. Vi tog en tur för att titta på hur långt konstnärerna hunnit. Det har ju varit en del problem med regnandet, men idag målas det för fullt på husfasder i staden för tredje gången. Tio konstnärer, idel kända namn i branschen,  är i full gång med sina verk. Hoppas att det trots varningar om regn ändå ska fungera så de hinner bli färdiga till helgen, när det hela ska avslutas. Men målningarna blir ju kvar och pryder staden och glädjer oss som bor i den.
Det var allt för den här gången. Hoppas att jag får ändan ur vagnen och kan återge andra upplevelser i höst i denna min hem- och kulturstad.

tisdag 1 augusti 2017

Barnkalaset

När regeringskrisen blommade som mest, fick jag igång datorn och beredde mig på att skriva ett rykande färskt inlägg. Tror någon att min gamla laptop i stugan var mig trogen. Nej, krångel igen. Så när det stormade som mest satt jag och uttryckte mina åsikter (eller delade dom med maken) framför TV:n.

Nu verkar det ha lugnat ner sig efter tumultet i politiken, som alliansen ställt till med. Men faktum kvarstår: Hur ska dom bära sig åt i alliansen att bringa ordning i sina egna led?
För första gången (tror jag) har jag bevittnat att de två tidningarna, det röda Aftonbladet och den blå (för att inte säga mörkblå ) Borås Tidning har intagit samma ståndpunkt, nämligen att anse att alliansen borde nöja sig med det den hittills uppnått och inte ställa till mer kaos. I all synnerhet, som de inte har någon plan för hur de skulle agera om regeringen tvingas avgå.

Så här sammanfattar BT:s ledarskribent sitt inlägg:
"Man kan undra hur turerna gick inne på Alliansens möte. Klart verkar vara att Ebba Busch Thor (KD) var snabb med att vilja gå vidare med misstroendeprocessen. Vågar vi gissa att det var Centerpartiet eller Liberalerna som höll emot? Nu har Alliansen köpt sig tid. Men villrådigheten kring hur Alliansen skulle agera ställer ett stort frågetecken efter de borgerligas eventuella regeringsfähighet.

Karin Pettersson uttrycker samma sak, om än i lite mer drastiska ordalag. Hon citerar bl.a. den moderate f.d. försvarsministern Mikael Odenberg, som tar avstånd från Alliansens alltför snabba utspel. Därefter skriver hon följande:
"Det gick faktiskt inte att dra någon annan slutsats efter att ha lyssnat på kommentarerna från Annie Lööf och Jan Björklund. De hade uppenbart inte tänkt igenom vad det skulle innebära om Stefan Löfven bestämde sig för att avgå. "Det får vi ta ställning till då", sa Annie Lööf i Sveriges Radio.
Man häpnar.
Om det är något som står klart efter de senaste dagarnas cirkus är att Centerpartiet och Liberalerna inte tvekar att skapa politiskt kalabalik med hjälp av Jimmie Åkesson. De medverkar uppenbarligen gärna till regeringskris, utan att ha någon Idé om vad som ska hända sen.
Denna osäkerhet är skadlig för Sverige, och om Alliansen i höst väljer att gå vidare med att fälla Hultqvist måste de avkrävas svar på vad planen är. Stefan Löfven har inte hanterat it-krisen bra under de gångna veckorna. Men igår (Säg i torsdags. min anm.) fanns det bara en vuxen i rummet på det barnkalas som svensk politik ibland verkar ha urartat till. Och det var statsministern.

Så långt politiken.

I söndags hade vi besök av systerdotter Lina med familj. Tre glada barn intog vårt smultronställe och tillsammans med sina föräldrar förgyllde de vår dag. Härligt med ungar i huset. Det hela avslutades med hattprovning (som jag fotograferade, men tyvärr misslyckades att föra över till datorn). En härlig dag och ett äkta barnkalas!



onsdag 26 juli 2017

Hej alla mina bloggvänner!
Det har varit ett långt uppehåll. Mina datorer ville inte godkänna min åtkomst efter att jag uppdaterat mitt Google-konto. Nu skulle jag ta hjälp av min duktiga svärdotter Anna, som är här för tillfället. Men tänka sig! Jag startar datorn och Simsalabim jag kom in på inläggssidan på en gång. Just för tillfället finns inte så mycket utrymme för att skriva något längre inlägg. Jag räknar med att komma igång i morgon! Nu blir det till att kolla om det blir regeringskris. Intressant utveckling i politiken. Alliansen verkar desperat. Tänk vad dom ställer till det!!

lördag 29 april 2017

Att fylla 75

Igår fyllde jag 75 år. En aktningsvärd ålder? Nåja, nu för tiden finns det gott om 75-åringar. Och gott om folk, som tycker om att gratulera. Det kan jag tacka Face Book för. Jag trodde faktiskt inte att jag hade så många vänner som gillar mig. Jag har slutat räkna, men det borde vara mer än hundra vid det här laget. Det började innan jag vaknat igår morse och håller fortfarande på denna morgon. Fantastiskt! Jag är helt överväldigad.

Därtill har det kommit ett stort antal telefonsamtal från nära och kära och sist men inte minst min älskade livsledsagare, som verkligen ansträngt sig för att göra min dag minnesvärd.

Det började på morgonen med kaffe på sängen, som vanligt. Men inte bara kaffe denna gång. Nej, han hade varit uppe tidigt, stängt dörren till köket, så jag inte skulle vakna och satt igång att baka scones, som serverades till kaffet. Dessutom en flaska Cremant, för visst ska det vara bubbel i glasen en sådan här morgon! Och en bok i present hör liksom också till.

Det ösregnade hela dagen, men det hindrade oss inte att ändå ta en tur till torget och den internationella matmarknaden som pågår där. Vi tänkte köpa färdig lunch att ta med oss hem. Det fick bli italienskt street-food i form av något slags bröd liknande mjukt tunnbröd med fyllning av parmaskinka, ruccola och massor av parmesanost. Sen fort hem med maten och telefonsamtalen.

Dagens höjdpunkt blev kvällens middag, som intogs på en av de nyare restaurangerna i Borås. Ett litet  gemytligt ställe med fisk- och skaldjursrätter som specialitet. Personlig betjäning och varm atmosfär och framför allt det godaste i matväg vi någonsin ätit i Borås (vad jag kommer ihåg). Maken var mycket nöjd med att han valt detta ställe, som han bokat för ett par veckor sedan.

Nöjda travade vi hem genom den lugna staden, där regnet upphört och matlagarna på torget stängt sina vagnar och tält. Bättre födelsedag kunde jag inte ha fått.

Adressen till restaurangen då?! Den kommer här: Freddan och Lisa, klicka bara på länken!