onsdag 8 mars 2017

Rivningshus



För ett tag sedan läste jag i lokalbladet att den gamla folkskolan i Kinna skall rivas. Huset är ruttet. Bara riv skiten. Jag tycker ofta att jag blir lite vemodig, när gamla hus, som en haft något slags förhållande till, ska rivas. Jag har inte själv gått i denna skola. När jag gick i realskolan i Kinna hade vi dock skolkök i ett annex till huvudbyggnaden. Och ibland hade vi också gymnastik där.

Men min mamma gick hela sin skoltid där. 6-årig folkskola och någon kortare variant som kallades fortsättningsskola. Sedan var det att börja jobba.

Mamma Dagmar, var en duktig skolflicka. Hon hade avgångsbetyget fullt av stora och små A:n, mest stora. Lärarinnan, Augusta på Åttingen, uppmuntrade henne att söka till realskolan. Morfar och mormor hade ingenting emot det. Tvärtom. Men Dagmar kände sig inte hemma bland de "fina" familjernas barn.

Dagmar började som elev på Kinna Damekipering och blev en duktig sömmerska. Ibland brukade hon säga att det var dumt att hon inte började realskolan. Hon skulle gärna velat bli textillärare. Men så här på Internationella Kvinnodagen, kan vi väl påminna oss om våra mödrar, som av olika skäl inte blev det de skulle kunnat bli.

Dagmar behöll kontakten med den gamla läraren Augusta ända tills denna dog. Jag träffade henne också. Hon var ett original, kan en gott säga. Bodde ensam i sin födelsegård och cyklade i ur och skur, vart hon skulle. Hon brukade alltid hälsa på mamma och oss tredjedag jul. Sista gången jag träffade henne var just vid en sådan julträff. Då hade jag förlovat mig och när Augusta kom till oss, höll mamma på att sy en finklänning åt mig, som jag skulle ha till nyår. Jag skulle följa med min nyblivne fästman till Stockholm, där han fortfarande hade sin lya kvar. Augusta var mycket intresserad av mina förehavanden och hon gav mig en liten fint virkad spetsduk, som jag fortfarande har kvar. Hittade den förresten så sent som igår, när jag städade linneskåpet.

Tillbaka till skolan. Jag kollade lite på mina gamla bilder och hittade mammas skolkort från sista, dvs 6:e klass. Dagmar står längst fram som nummer tre från vänster. Jag tycker att hon är jättefin, lång och slank och vacker. Året torde vara 1932-33. Hon som blev den snällaste mamma jag kunde fått.

måndag 20 februari 2017

Fågelfolk


Varannan torsdag promenerar vi iväg till Simonsland, där SRF:s (Synskadades Riksförbund) lokalförening har sina lokaler. Vi går till vår studiecirkel i fågelläten.

Det förstår var och en att det inte går att skåda fågel om en är synskadad. Men har en hörseln i behåll så kan en ju hänga med i alla fall. Förresten är det många skådare, som inte heller ser fåglarna, som ju ofta gömmer sig riktigt ordentligt.

Jag har alltid varit fascinerad av fåglar och det är så givande att träffa den här lilla gruppen, fyra damer och fyra herrar, som alla är lika intresserade. Som ledare för cirkeln har vi ett riktigt fågelproffs, medlem i 400-klubben och en gammal kär jobbarkollega till maken och mig. Det roliga med Claes-Göran, som han heter, är att trots att han vet så mycket, så är han fortfarande nyfiken och vill lära mer. Och det är det som är så spännande med fåglar. De har liksom ett hemligt liv, som vi bara kan ana. Trots att en hel del arter är synliga och hörbara för oss, men det är bara en bråkdel av vad vi upplever av deras liv.

Cirkeln har utvecklats genom detta hemliga liv. Så nu diskuterar vi inte bara läten och lyssnar, utan vi har också närmat oss ämnen som, flyttvägar, beteenden, forskningsrön och till nästa gång ska vi prata om fåglar i folktron. Ämnena är oändliga. Men nu väntar vi mest på våren och flyttfåglarna som dyker upp allt eftersom. Den mest efterlängtade är vi överens om. Det är naturligtvis den här, som du kan lyssna till om du klickar klickar och öppnar länken här nedan:
Sånglärkan

Underbarare toner får man leta efter!

PS Domherren, som inleder detta inlägg, har en mera anspråkslös sång. Men vacker att skåda är han i alla fall!

söndag 12 februari 2017

Ylle


Igår, när vi just skulle vika av gatan och gå in i parken, kom en dam mot oss. "Hej", sa hon, och sedan utbrast hon: "Det är första gången jag ser den i verkligheten!" Hon pekade på maken och hans tröja. Det visade sig att hon börjat sticka en likadan till sin son av garn, som hon hade haft liggande länge.

Det var inte första gången den tröjan väckt uppmärksamhet. Härom året när vi gick på Allégatan hörs en röst:"Vilken snygg tröja du har!" Det var en man i övre medelåldern, som hojtade. Jag kunde naturligtvis inte låta bli att kommentera: "och gissa vem som stickat den!".

Jag köpte garn och beskrivning till tröjan från Tidningen Vi, minns inte riktigt när. Garn och beskrivning kommer från Gotland, riktigt ullgarn av prima kvalitet. Mönster och garn kom från företaget Yllet. Mönstret på tröjan är inspirerat av samekulturen och döptes till "Lapplandströjan". Passande namn för min åttondels same till man. Tröjan har liksom dess bärare bibehållit sin spänst genom åren. Den används bara på vintern i stort sett. Det varma yllegarnet, vilket dessutom är tätt dubbelstickat på grund av mönstret passar inte på sommarhalvåret. Men vid den här årstiden är den ypperlig.

När jag fotograferat maken bärande tröjan, kom jag på att jag faktiskt har stickat en landskapströja till mig själv också. Garn och beskrivning köpte jag på en slöjdarutställning i Borås, när vi var ganska nyinflyttade till staden. Det är också rent ullgarn, växtfärgat och skaparen av mönstret döpte den till "Ängön". Inte helt mina hemtrakter, men ganska nära i alla fall. Jag är rätt förtjust i den tröjan också, men Lapplandströjan tar nog priset!



lördag 28 januari 2017

Pånyttfödelse




Det känns som en evighet sedan jag skrev på bloggen senast. Snart tre månader. En del av den tiden har varit väldigt tung. Det beror på att jag varit riktigt sjuk, men ändå inte.

I slutet av november fick jag blödningar från underlivet. På tredje dagen ringde jag till vårdcentralen. Jag förstod att något var fel. En ska inte blöda när en är så gammal som jag. Jag fick komma direkt och efter undersökning framkom att jag hade en knöl i livmodern. Akutremiss till gyn på lasarettet.

Det gick fort, i veckan därpå fick jag tid på gyn. Undersökning, provtagning, knölen konstaterades, prover skickades. "Det kan vara vad som helst från polyper, cysta och .... i värsta fall....."

Jag som nästan aldrig varit sjuk. Bara lite banala förkylningar och några influensor. Ja, artrosen förstås, men efter mer än trettio år ser jag inte det som en sjukdom, mera som ett tillstånd. Jag var inte sjuk nu heller. Kände mig frisk som en nötkärna. Hela situationen var helt absurd.

De två veckorna i väntan på provsvar var jobbiga. Jag försökte ta det lugnt, men det var svårt. Nära och kära försökte trösta mig med att "det behöver inte vara en tumör". Men jag tänkte hela tiden att det är nog så trots allt. Tala om existentiell ångest!

Som alla förstår besannades mina farhågor. Nu närmade sig julen. Skulle det bli operation före jul? Jo, det blev det. 21 december opererades jag. Dagen efter fick jag gå hem. Trött och mörbultad. men ändå förvånansvärt pigg. Tack vare barn och barnbarn, kunde vi fira julen i stugan som vanligt. Jag kunde ta det lugnt och bara överlämna mig till dem.

Jag är så evigt tacksam för den professionella vård jag har fått. I dessa tider, när sjukvården sägs vara i kris, kan jag få vara det goda exemplet på att det faktiskt fungerar. Jag sa till en av undersköterskorna som hade hand om mig på avdelningen, att de alla var så omtänksamma, lugna och förstående och att jag aldrig märkte något av den stress, de ändå är utsatta för. Då svarade hon så enkelt: "Patienterna ska aldrig behöva märka det"!

Nu mår jag bra. Enligt meddelande som jag fått från gyn ska det inte finnas något tecken på att cancern har spridit sig. En extra kontroll ska göras nu på Sahlgrenska, men jag känner mig trygg att det ska vara över.

Igår sken solen så fint över Borås. Det kändes som om det redan är vår i luften. Jag tog en promenad i Annelundsparken och kände mig nästan lite euforisk. Jag tänkte på vad jag varit med om, hur livet plötsligt och oväntat kan ta en vändning. Och jag kände att nu börjar en ny epok i livet. Jag har varit med om en utmaning, som jag klarat av och som gjort mig ännu lite klokare. Och nu kommer det en ny vår. Jag letade efter vårtecken, lite för tidigt, men jag lyckades hitta några spirande snödroppsblad i de torra löven.

Sedan gick jag ner till stan, gick in i en blomsteraffär och köpte en röd ros till min älskade, som var hemma och lagade middagen. Han är värd tusen rosor, men en duger lika bra.


måndag 7 november 2016

Därför är jag republikan...

.....så lyder titeln på Vilhelm Mobergs kända lilla skrift, som kom ut 1955 och som väckte mycket uppmärksamhet. Skriften fanns i makens boksamling, som blev vår gemensamma när vi flyttade ihop. Numera är jag själv medlem i Republikanska Föreningen och fick medlemstidningen, Reform, för några dagar sedan. Den inspirerade mig till att plocka fram Villes lilla bok, som jag inte läst på många år.



Det är nästan lite märkligt att läsa den här lilla boken och upptäcka att det inte har hänt mycket på över sextio år. Argumenten för att avskaffa monarkin är exakt de samma. Moberg tar upp de tre grundläggande principerna för republik.

Om den första principen skriver Moberg: "För en konsekvent bekännare av den mänskliga jämlikhetens idé är det en stötande tanke, att det högsta ämbetet skall ärvas. I ett demokratiskt samhälle strävar man att åt medborgarna genomföra så lika startmöjligheter i livet som möjligt. Men själva vårt svenska statsskick, den ärftliga monarkin, upphäver jämlikhetsprincipen."

Den andra principen är stadgan i regeringsformen att statsöverhuvudet inte får åtalas om hen begår något brott. Enligt Moberg stod det så här: "Paragraf 3 i Regeringsformen stadgar att konungens gärningar skall vara för allt åtal fredade." Kanske är det en annan formulering nu, men innehållet är detsamma. Men Moberg fortsätter, "Självklart borde rikets högsta ämbete också för innehavare medföra det högsta ansvaret. Men lagen betraktar monarken som en helt oansvarig person. Det finns en maxim som utgör själva grunden för ett rättssamhälle - budet lyder: Alla medborgare är lika inför lagen! Det är teoretiskt möjligt att även en monark kan begå lagstridiga handlingar, men de skulle alltså icke kunna beivras. I och med att en enda person upphöjes ovanför lagen upphäver vårt statsskick även det demokratiska rättssamhället."

Den tredje principen är den Vilhelm Moberg ägnar sig mest åt att förklara och den som är mest iögonenfallande, nämligen fjäsket för kungahuset. Så här skriver han inledningsvis: "I en monarki uppkommer det alltid en anda av undersåtlighet, som inte är fria medborgare värdig. Kring konungen med Guds nåde och hans anförvanter har i alla tider uppblommat en rik flora av servilitet och inställsamhet, kryperi och allsköns fjäsk. Denna undersåtlighet kräver sina offer i de bästa kretsar. Jag har sett högt bildade personer, som i andra sammanhang har ådagalagt intelligens, mista sin mänskliga värdighet inför en kunglig person: I närvaro av en medlem av kungahuset har de alldeles tappat koncepterna och stått där som förvandlade och stammat i förvirring och betett sig på ett sätt, som närmast kan kallas fjantigt. Kungadömet framkallar och utvecklar några av människans mest förödmjukande egenskaper: Begäret att stå i gunst hos de höga, ivern att få umgås med dem, tjänstvilligheten till varje pris, den böjda ryggen inför överheten."

När jag läser Reform och jämför med Vilhelm Mobergs skrift, upptäcker jag att argumenten för republik är förvillande lika. Skillnaden ligger i språket och i persongalleriet, men principerna är de samma. T.ex. resonemanget om vad som händer kring de kungliga barnen, som föds in i offentligheten så snart de kommit ur livmodern.

"Och man önskar endast beklaga de människor, som i vår tid drabbas av lotten - eller rentav olyckan- att födas inom en kunglig familj. Och alldeles särskilt bör vi hysa medkänsla med det gossebarn, som redan i vaggan råkade bli Sveriges kronprins och som är dömd att genomgå den uppfostran, som skall skilja honom från alla andra människor.
Denne nioårige pojke vädjar djupast till vår medkänsla, emedan han är ett oskyldigt och värnlöst offer: Alltifrån vaggan har han varit utsatt för en systematiskt fotografering, som tagit till uppgift att utlämna honom åt allmänheten. Knappast i någon situation i sitt liv hittills har detta barn skonats. Nästan allt vad han gjort har han måst göra inför offentligheten;...... om han ritat en gubbe eller slagit en kullerbytta, så har det vidarebefordrats till svenska folket som en riksviktig nyhet."

Nu närmar vi oss dagens debattörer. I Reform skriver Erik Bredhe Under rubriken "Därför vill du inte att ditt barn ska växa upp som prins eller prinsessa". Bredhe listar fem punkter, Den första punkten sammanfaller väl med Vilhelm Mobergs skrift. Så skriver Bredhe under rubriken Kränkta rättigheter. "Att växa upp i Kungahuset strider mot flera av FN:s barnkonventions artiklar. "Rätten till privatliv och skyddet mot alla former av utnyttjande" far all världens väg redan i samma ögonblick som de stolta föräldrarna möter den samlade pressen utanför BB. Kungabarnen föds in i ett skyltfönster där de kläs upp och uppfostras till att bete sig kungligt och blir ovetandes brickor i det raffinerade pr-spel som hovet administrerar. Och det barn som genom livets lotteri råkade hamna överst i tronföljden berövas sin självbestämmanderätt på ett omänskligt vis. Inte tal om att förverkliga sig själv och sina drömmar. Yrket är på ett omänskligt vis förutbestämt och på livstid."

Moberg har också synpunkter på hur det ska gå för tronföljaren i framtiden. "Och hur verkar det på utvecklingen av ett barns karaktär att leva och fostras i en omgivning, där barnet som den blivande konungen intar en särskild, privilegierad ställning? Det torde krävas sunda instinkter av sällsynt styrka hos ett barn, om en uppfostran till konung skall kunna motverkas så pass, att barnet icke tar skada för livet därav. Och att alltifrån sina tidiga mottagliga år leva sitt liv värnlöst utlämnad åt offentligheten måste sätta sina outplånliga märken i en människosjäl."

Ja, nu sitter vi ju här och har väl en del svar på Villes  farhågor. Och även på Bredhes inlägg i debatten. Moberg ställer frågan: "Vem vill låta härkomstens predestination avgöra ens uppgift i livet, utan någon hänsyn till anlag, lust och fallenhet?"

Svaret på den frågan är ju så självklar, ingen  av oss, antagligen.

En behöver inte hitta egna formuleringar för sin ståndpunkt, när det finns så välformulerade debattörer som Vilhelm Moberg, salig i åminnelse, och medarbetarna i Reform. När jag själv ska ge ett svar på frågan "Varför är du republikan?" lånar jag Nina Lekanders, författare, översättare, kritiker och journalist, svar. Nina Lekander medverkar också i Reform i detta nummer. Hon svarar så  självklart: "Det är väl alla förnuftiga människor? Av demokratiska skäl naturligtvis. Det är orättfärdigt att poster och maktpositioner av det slaget ärvs, det borde alla tänkande människor förstå. Samtidigt kan jag begripa behovet av och önskan efter glamour och sagor, men det kan man få tillfredsställt på andra håll."

Och Vilhelm Moberg kanske ler i sin himmel över detta sista citat, men lika väl kan han vända sig i graven för att utvecklingen mot republik går så förtvivlat långsamt.


måndag 24 oktober 2016

Ålderdomshemmet.....

Det pratas mycket om åldringsvården i dessa dagar. Populär serie i SVT om hemtjänsten i Vännäs t.ex. Det är bra. När en har hunnit till 74 är det kanske bäst att tänka på saken, även om en egentligen inte vill. Nu satt vi vid middagsbordet igen och åt resterna av lördagskvällens orgier. Ja, det blev lite sent, så vi tog bara en varm smörgås till söndagsmiddag, och därför blev det en trerättare  från söndagen med vin på måndagen. Radion gick för fullt. Det var nyhetsprogrammet Studio 1, som intervjuade professorn i geriatrik, Yngve Gustavsson (som vi lärde känna för ganska så många år sedan på Vindelns Folkhögskola). Vinet från söndagen fanns kvar och stimulerar till allehanda samtalsämnen. Så också idag.

Vi konstaterade att det har hänt en hel del på området sedan vi var unga. Då hette det Ålderdomshem, inte äldreboende. Några årtionden tidigare hette det Fattighuset. Inte så stor skillnad kanske. Jag kom i kontakt med denna institution i min gamla hemkommun Örby i numera Marks kommun.

När jag tagit studenten 1962, hade jag redan bestämt att jag skulle försöka bli socionom. Då fanns tre utbildningar på det som då hette Socialinstitut. Det fanns i Stockholm, Göteborg och Lund. På den tiden måste man ha ett års förpraktik inom området för att kunna bli antagen till utbildningen. 1963, var sista året för den här ordningen. Året efter gick det över till Socialhögskolan och utökades med ytterligare en studieort, nämligen Umeå.

Jag skulle naturligtvis gå i Göteborg. Praktik fick jag snabbt på Kommunalkontoret hemma i Örby. Det var på den tiden endast tre personer anställda på Kommunalkontoret. En kamrer, en socialassistent och en kanslist. Det fanns en kommunvaktmästare också, men honom såg en inte så mycket till.

Som praktikant fick en vara med om lite av varje. Jag avslöjades ha kamerala kvalitéer. Kamreren  Folke tyckte det var slöseri på en sådan talang att ägna mig åt socialarbete. Men mitt sociala patos var stort på den tiden, så jag föll inte för hans förslag. I arbetet ingick också att ha tillsyn över ålderdomshemmet - eller bara hemmet - som en sa i vanligt tal.

Ja, det var dit jag skulle komma apropå åldringsvården. Jag kommer ihåg ett tillfälle, när jag skulle deltaga i ett sammanträde med socialnämnden, som var den nämnd som hade ansvar för "Hemmet". Nämnden skulle ha sammanträdet på Hemmet. Föreståndarinnan Syster Olga, hade bett ordföranden Arvid i Hult, att förrätta sammanträdet på hemmet denna gång. Syster Olga var en bestämd kvinna, som en hade respekt för. Hon var en barsk dam, som gick omkring i svarta kläder och en stärkt vit mössa på huvudet. Gamlingarna på hemmet var nog lite rädda för henne, så även jag.

En gubbe på hemmet hade betett sig olämpligt på något vis, jag minns inte riktigt hur. Förmodligen hade han bråkat med de andra åldringarna, och nu skulle han tillrättavisas. Det var ordförandens uppgift enligt syster Olga. Jag ser scenen framför mig efter alla år. Gubben ifråga var en lång mager karl, som placerades på en stol närmast dörren. Den snälle Arvid i Hult tycktes rätt så besvärad av att ha blivit tilldelad denna uppgift, men var väl tvungen att säga något om att "detta får inte upprepas". Jag kan än känna hur pinsam hela situationen var och jag tyckte synd om den stackars gubben. Men säga emot syster Olga, det var bara inte att tänka på, inte ens för Arvid i Hult.

Så väl att det är annorlunda nu för tiden. Det är väl ingen socialnämndsordförande som tar på sig en sådan uppgift längre. Men det finns fortfarande mycket att tänka på och leva upp till, för att gamla människor ska få en dräglig ålderdom. Idag handlade reportaget om bristen på kunskap hos personalen, när det gäller matsituationen för de gamla. Man påstod att femton procent av åldringarna får för dåligt näringsintag. Det gäller både de som vårdas på institution och i hemmen med hjälp av hemtjänsten. En verklighet, som inte är allt för uppmuntrande när en närmar sig ålderdomen i allt för rask takt.

Så en får passa på att njuta av maten, så länge en kan. Även en vanlig måndagskväll!

måndag 17 oktober 2016

Farmorsbröd



Det var några vänner på FB som blev intresserade när jag gjorde ett inlägg om att jag bakade farmorsbröd. Flera ville ha receptet. Det är det många som har önskat genom åren. Problemet är bara att det inte finns något recept. Sonen Mattias ringde en gång före jul, när han nyligen blivit sambo i Sävsjö och vi fortfarande bodde i Vetlanda. Jag sa då till honom att det finns inget recept. "Du får komma hit och titta på när jag bakar, det var så jag lärde mig". Jag studerade min svärmor, när hon bakade bröd. Hon gjorde förstås mycket större satser än jag brukar göra. Sedan har jag också genom åren studerat, eller diskuterat med mina svägerskor, om bästa sättet att baka. Det har resulterat i att jag numera sällan gör likadant två gånger. Och riktigt bra handlag har jag inte, därtill blir det alldeles för sällan, som jag bakar.

Däremot bakar jag varje vecka ett slags grova frallor, som är min egen uppfinning. Sonsonen Albin gillar dem och  ville lära sig baka som sin farmor. Han spelade in receptet, när jag berättade för honom hur jag gör.  Efter ett tag dök det upp en bild på frallor från Albins mamma, som berömde honom för hans bakning. Så det finns onekligen olika farmorsbröd!