Det är absurt!

Det är absurt!

En äldre man sa en gång följande: 

När en är ung går dagarna fort och tiden långsamt, när en blir gammal går dagarna långsamt och tiden fort. Till det senare stadiet har jag nått i livet. 

Nu har det varit  sommar och sommarlov. En härlig tid. Jag tänker på min barndoms somrar. Vi fick  vara ute längre  på sommarkvällarna, och ville aldrig gå in. Att tänka på framtiden var ingen ide. Det var här och nu och det skulle aldrig ta slut. Det fanns inga telefoner som skulle störa oss, men vi hade en begränsning. När det ringde i kyrkklockorna kl åtta på kvällen skulle vi springa hem. Men det gjorde ingenting. Det var inte långt till nästa dag.

Nu går dagarna långsamt. Och värre har det blivit detta år. Dagarna har blivit ännu långsammare. Och konstigt nog går vi ändå redan mot höst. Utan att en  har uppnått något av sommarens varken fröjder eller motgångar. Men tiden rinner bort som sanden rinner ur händerna.

Tillvaron krymper när en är i karantän. Idag hör jag på radion att man KANSKE ska lätta på  restriktionerna. Men en vågar inte tro på att det ska bli något av. "vi ska vara rädda om vår gamla". Hur rädda om? Hur rädda?

Jag söker mig till Tove Jansson-----

Skynda dig älskade, skynda att älska, dagarna mörkna minut för minut,
tänd våra ljus, det är nära till natten, snart är den blommande sommar,n slut