tisdag 25 september 2012

Sången på våra möten.....


....så hette en veckoslutskurs som ABF-distriktet i Kalmar anordnade på Ädelfors Folkhögskola en gång på slutet av 70-talet. Det var några år före jag själv började arbeta på sagda skola. Anledningen till att jag deltog i kursen var min då för tiden politiska aktivitet. 

Sjungit har jag alltid gjort. En politisk varelse har jag nog också varit ända sedan jag började förstå vad politik handlar om. Under några år i Kalmar kom det till uttryck i en förening av dessa två egenskaper. 1970-talet var en härlig tid för oss som var politiskt intresserade. Det debatterades och hölls möten och demonstrationer och alla var välkomna att engagera sig. Själv satsade jag min energi i arbetarrörelsen. Det kom ett genombrott för kvinnorrörelsen också och tjejer blev välkomna i de förr så mansdominerade församlingarna.  Valnederlaget för S 1976 blev en sporre att ta upp kampen.

Jag blev invald i styrelsen i Lindsdals socialdemokratiska förening och utsågs till studieorganisatör. Det var ett roligt uppdrag, där man kunde använda sin fantasi. Förutom de obligatoriska studiecirklarna om partiarbetet, kunde man förverkliga lite andra idéer. Jag startade t.ex. en gammaldanskurs, som blev en glad  gemensamhetsskapande aktivitet. Och så var det ju sånggruppen förstås.

Det var fortfarande populärt att sjunga kampsånger och andra sånger och visor både gamla och nya. Det var ju proggens tid och vi kunde förena traditionella  arbetarsånger med de nya rösterna och även vanliga visor. Och vi sjöng - på valmöten, 1:a Maj förstås och möten och tillställningar i föreningar.

Vi kallade oss för S-dur. Medlemmarna i s-föreningen i Lindsdal fick komma med förslag på namn och S-dur gick segrande ur omröstningen. Detta var före tiden för rosen som symbol i partiet. Då var det ett S med övre delen formad som en pil framåt.

Dottern kom på en snabbvisit den gångna helgen. Hon började leta igenom gamla foton, som vi har liggande och hon plockade ut en bunt bilder som hon ville ta med sig hem. I den bunten låg bilden ovan. Jag hade glömt att den fanns och skannade den. Den fick bli anledningen till den här lilla minnesbilden. Vi var vanligen fler i gruppen vid våra framträdanden. Förmodligen är det här ett tillfälle, som vi snabbt skrapade ihop ett gäng. På baksidan har jag skrivit "Firande av arbetarrörelsens dag i Kalmar 1980". Längst till höger står maken och jag och vår då femåriga dotter. Hon som kom att bli orsaken till det här inlägget. 




fredag 14 september 2012

Maria, Jesu moder och jungfru?


För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om Eva. Ja, ni vet hon som smakade på frukten från kunskapens träd och blev utkörd ur paradiset. Eva skildrades av konstnären som en ung oskuldsfull tonårsflicka. I torsdags kväll fick jag ta del av ett samtal om en annan betydelsefull  tonåring i Bibeln, Nya testamentet denna gång. 

Samtalet skedde i Carolikyrkan mellan Ulrika Knutsson, journalist och författare och Åke Bonnier, nybliven biskop i Skara stift.  Samtalsledare var Borås Tidnings chefredaktör, Stefan Eklund.

Och kvällens huvudperson då - jo, Maria Jesu moder, kanske lika känd som jungfru Maria, hon som utsågs av Gud att föda hans son. Till skillnad från Eva lär hon ha funnits på riktigt, hon är liksom sonen också en historisk person. Annars är de varandra ganska lika, Eva och Maria,  tycker jag. Maria var kanske inte mer än 13 - 14 år när hon mötte ängeln, som kom med budskapet om vad som väntades av henne. Hon fann sig i sitt öde, efter att först ha blivit förskräckt och rädd, sade hon till Ängeln Gabriel. "Se. jag är Herrens tjänarinna; ske mig såsom du har sagt." Eva fick också finna sig i Guds befallning. Att skaffa sig kunskap var inte förenligt med att tjäna Gud. Därför blev hon förvisad ut ur Paradiset.  Och stackars Adam fick snällt följa med. Men - än en gång - Ormen, vem var han?!

Nu var det dock Maria det gällde. Samtalsparterna Ulrika och Åke, vad hade de att säga om Maria? Jaa, jag måste säga att Åke Bonnier verkar vara en väl påläst man och han uttryckte sig mycket vältaligt, men jag minns inte så mycket av vad han sade. Kanske lite väl invecklat. Ulrika Knutsson har jag lätt för. Jag gillar henne som både författare, krönikör och recensent. Hon anlade ett feministiskt perspektiv på ämnet, naturligt nog, och plockade fut citat ur Bibeln som visade att Maria inte var något undergivet mähä, trots citatet ovan. Hon tog sig an sin uppgift med styrka och kraft och har hållit som förebild och helgon långt mer än vad hennes textmässigt ganska undanskymda plats hon har i Bibeln.
 
Så var det nu detta med jungfrufödsel. Hur gick det egentligen till?! När ängeln kommer till Maria och talar om för henne att hon ska föda en son, säger hon: "Men jag har ju inte varit när någon man". Och Gabriel, vem han nu var, talar om för henne att det ordnar sig ändå, hon skall uppfyllas av helig ande. Det låter ju rätt otroligt i alla fall för en tvivlare som jag, och jag är väl inte ensam. För Åke Bonnier var det inga problem. Gud är så stor och har gjort märkligare saker än detta, förklarade han trosvisst. Ulrika är förstås mera skeptisk, men menade att det är en oviktig sak hur Maria blev gravid. Resultatet ledde hur som helst till stora ting i historien. Men det där med jungfru är tydligen omtvistat och beror på en felöversättning från hebreiska till grekiska, fick vi veta. I hebreiskan talar man om en ung kvinna, som redan då var bunden till Josef genom trolovning. Vi lär aldrig få det bekräftat.För egen del håller jag en slant på Gabriel. Han verkar ju helt förförisk. Tyvärr har de här manliga uttolkarna av Bibeln gjort detta till en stor sak, som har begränsat kvinnor i århundraden.
 
Men änglarna i bibeln är ju karlar allihop, låter det som. Gabriel, Mikael, Rafael..... Mina bokmärkesänglar som jag samlade när jag var barn, var små söta flickor, eller möjligen vackra unga kvinnor. Kanske var de någon slags androgyner, som man i dessa tider kan benämna hen.
 
Hur som helst, jag citerar maken: "Gabriel är en luring, en riktig luring och det är dom allihop"!

Gammal, äldre, äldst...

Det här är ett porträtt av min mormors mor, Johanna Gren, vid ca 50 års ålder. Ser hon gammal ut? Förr tyckte jag det. Men nu - nej, jag tycker inte det längre. Om jag bortser från klädsel och frisyr och bara tittar på det som syns av hennes kropp, ansiktet och händerna, ser hon ganska åldersadekvat ut. Både ansikte och händer är släta, utan några som helst rynkor.

Jag kom att tänka på den här bilden, när jag i veckan lyssnat på programmet Tendens i radions P1. Det har handlat om pensionärer, att bli pensionär, att leva som pensionär, fördomar om pensionärer m.m. Jag vet inte om Johanna Gren fick någon pension över huvud taget. Hon dog i slutet av 1930-talet.

När blir man egentligen gammal? Äldre blir man ju faktiskt redan från födelsen. Ändå heter det äldreomsorg, inte gammalomsorg. Förr hette det ålderdomshem, eller bara "hemmet". Sen finns det seniorboende och pensionärslägenheter och jag vet inte allt!

Det här kategoriserandet kan göra mig riktigt galen. När man är pensionär ska man passa in i en mall, ofta skapad av rena fördomar. Visst, jag har väl själv haft sådana en gång i tiden. Men att vara gammal idag är inte detsamma som för bara 25-30 år sedan. Det framkom tydligt i tendensprogrammen, bl.a. visade det sig att de institutioner, som idag motsvarar ålderdomshemmen, är mer att likna vid hospice, och genomsnittstiden för vistelsen där är tre veckor!

Johanna Gren bodde på sin ålders höst hos sin dotter, min mormor, och hennes familj. Det har jag haft glädje av, fast jag aldrig fick träffa henne. Men många berättelser från förr, gamla talesätt, ramsor och visor har jag fått förmedlat från henne genom min mormor och mamma. Själv växte mina syskon och jag upp med morfar och mormor i samma hus. Det var väl på gott och ont. Men det goda kom genom den naturligt täta kontakten mellan generationerna.

Nu har jag fyllt sjuttio år. Är jag gammal nu? Äldre är jag förvisso. Men gammal - jag tycker inte det. Men slutet närmar sig och åren går fort. Ett är visst och sant. Vi blir inte mer lika varandra när vi blir gamla. Tvärtom - ju äldre vi blir, desto mer olika blir vi. Barbro Westerlund medverkade i programmet och citerade en avhandling om åldrande: "Vi föds som kopior och dör som original". Ju längre vi lever desto mer erfarenheter, som skiljer oss från varandra, skaffar vi oss.

Men kontakterna över generationsgränserna är fortfarande viktig. Vår erfarenhet vidgas ju också genom att ha kontakt med den unga generationen. Att lägga nya erfarenheter till de gamla. Slutet på det här inlägget får bli ett citat från en medverkande i radioprogrammet, som jag tyvärr inte noterat namnet på. Men så här sade han: "Det behövs tre generationer i ett rum, för att få en meningsfull konversation".

måndag 3 september 2012

På besök hos Ellen Key

Jag har alltid haft en passion för att besöka skapande personers hem, som bevarats för eftervärlden. Det har blivit några sådana under åren, författare, kompositörer, bildkonstnärer. Länge har jag velat besöka Ellen Keys hem Strand, vid Vättern på Ombergs sluttning. Nu har det blivit av.

Ellen Key föddes 1849 och växte upp på en herrgård utanför Västervik. Fadern var en liberal riksdagsman, som ansåg att även flickor skulle ha utbildning, vilket Ellen fick. Hon blev en hängiven författare, föreläsare och politiskt engagerad kvinna, en föregångare i kampen för kvinnors frigörelse och rösträtt. Hon blev också en av de första förespråkarna för att se till barns behov och villkor. Hennes mest kända verk heter också följdriktigt "Barnets århundrade". Hon kom att få stor betydelse för att sprida kunskap och bildning bland både män och kvinnor i arbetarklassen och blev en av våra stora föregångare inom folkbildningen. Hon hade också planer på att starta en folkhögskola, men kunde inte förverkliga detta. Men bildningsarbetet engagerade henne hela livet i föreläsningsinstitut, föreningar och inte minst genom sitt författande och omfattande brevväxling.

Jag hade inte tänkt skriva så mycket historia om Ellen, det finns hur mycket som helst att läsa om hennes biografi. Men en sak till - Ellen var en föregångare när det gällde att förmedla estetisk bildning. Hon ville sprida uppfattningen att kunskapsbildning var viktig att förmedla tillsammans med vikten att kunna se skönheten i tillvaron. Den uppfattningen har hon följt minutiöst när hon anlade sitt vackra hem, Strand. Ellens barndomhem hade sålts och hennes högsta önskan var att hon, i likhet med Selma Lagerlöf (som tillhörde hennes vänkrets) kunde köpa tillbaka hemmet. Det lät sig dock inte göras och tomten vid Vättern blev hennes val. Tomten hade förmedlats genom hennes vänner Verner von Heidenstam (som också bodde vi Vättern) och prins Eugen, som disponerade en målarstuga inte långt från Strand.

Ellen lade ner hela sin själ i projektet Strand. Hon ritade och planerade och följde husbygget i detalj. Färgsättning, inredning, möbler... allt är noga planerat. Att vandra genom rummen på Strand är en fröjd, rentav en njutning. Alla stora fönster, balkonger, altaner är vända mot sjösidan, med den makalösa utsikten över Vättern. Strand skulle bli en förebild för den idé hon ville förmedla. Det skulle vara vackert och enkelt och ljust. Det skulle vara möjligt även för människor utan förmögenhet att kunna förverkliga också i liten skala.

Huset stod klart 1910. I sexton år fick Ellen njuta av livet på Strand tills hon dog 1926. Hon testamenterade Strand till en stiftelse, som skulle förvalta stället och göra det till en anläggning för arbetarkvinnor att få komma och vila upp sig och ta del av det estetiska bildningsarbete, som hon ivrade så mycket för. Politiskt radikaliserades hon under sitt liv, blev socialdemokrat, var god vän med Branting, vars reformistiska socialism tilltalade henne.

Numera visas Strand för besökande under delvis begränsade tider. Annars upplåts huset fortfarande åt kvinnor, som vill vistas i den tilltalande miljön för att arbeta, skriva, måla, studera eller bara vila.

Det var inte tillåtet att fotografera inomhus, men jag köpte några vykort som jag skannat. Det sista kortet är taget från balkongen på andra våningen. Där fick vi besökare ta fram våra kameror.

Ellen Keys arbetsrum. Den milda gröna färgen går igen i flera rum. Vid det här skrivbordet satt hon oftast själv, men det finns faktiskt skrivbord i i stort sett alla rum. När helst andan faller på, ska man kunna sätta sig och skriva.


Gästboken är stor och omfattande. Strand var en samlingspunkt för den tidens författare och konstnärer och andra kulturpersonligheter. Omkring fyratusen gäster hann skriva sina namn under de sexton  år Ellen bodde i huset.

De stora fönstren fick inte skymmas av gardiner eller blommor. Därför hänger de enkla gardinerna vid sidan, utanför glaset och blommorna samlas på den vackra blomstertrappan.


Ellen Key var bara 1.55 lång. Sängen, som är tillverkad av en snickare i den närbelägna byn, ser närmast ut som en barnsäng. Den solgula färgen är medvetet vald, för att ge en känsla av värme. Vid foten av sängen hänger ett porträtt av Ellens far och vid huvudsidan ett på modern.


Köket har blivit renoverat med modernare inredning, men alla snickerier och praktiska lösningar av skåp, skafferi och annat har bibehållits. Jag blev särskilt förtjust i speceriskåpet.

 
 
Den här bilden tog jag alltså själv från balkongen ut mot Vättern. Det var en solig dag, när vi var där och lätt att föreställa sig vilken inspirerande miljö detta var att leva i.
 
Sist ett citat av Ellen Key, hämtat från Bernt Gustavssons bok "Bildningens väg, tre bildningsideal i svensk arbetarrörelse 1880-1930"
 
Så här sade Ellen till en ung socialdemokrat:
 
"Ser ni, unge vän, det stundar en hård och förfärlig tid. På alla områden kämpar gammalt och nytt, och mycket ska trampas ned och falla som träd för stormen. Men många värden är omistliga. Jag är socialist, demokrat, ja revolutionär, brinnande revolutionär. Men vi måste skona det sköna, personlighetens rätt, individualiteten. Socialismen får inte bli fiende till individualisemn. De två måste förenas. Detta gör Hjalmar Branting. Håll er till honom."