Sagan om en ljusstake 

För några veckor sedan lade jag ut en bild på Facebook  så där i all hast, och en av mina fb-vänner  svarade och undrade var jag hade fått tag i ljusstaken.  Jag fick grunna lite innan jag visste hur jag skulle svara, och det blev en tankebana som sträckte sig långt tillbaka innan jag föddes.

Ljusstaken väcker minnen. Jag associerar först och främst till min mormor, Selma Teresia All, född Gren. Jag har skrivit flera inlägg om henne tidigare i bloggen. Min mormor var en komplicerad kvinna, mycket motsägelsefull, begåvad och duktig med allehanda hantverk inom textil, sy, sticka brodera, väva.

Men hon hade en annan sida också. Hon var "nervöser" som en kallade det. Det kom i perioder med ångest och nedstämdhet och sedan kom andra perioder där hon var glad och uppåt. Idag skulle en väl kalla det bipolär sjukdom.

Vi bodde i samma hus ända tills morföräldrarna gick bort, dvs hela min och mina syskons barndom. Det gjorde att vi kom våra morföräldrar nära. vilket var på både gott och ont.

Men ljusstaken då? Det var ju den jag skulle skriva om. Jag började ju med att fundera på stakens ursprung. Den hör till mina bästa minnen. Jag tror att den kom i mormors ägo mycket tidigt. Kanske redan när  de bodde i sin lilla lägenhet i ett hus som ägdes av morfars arbetsgivare, Häggådalens linneväveri, tror jag det hette då.  Om det stämmer kan den var omkring etthundra år. Selma och Edvin gifte sig 1915. De var inte myndiga, dvs bara nitton år och första barnet sparkade i Selmas mage. I början hade de flyttat runt lite innan de tog lägenheten i besittning.Men då tror jag att de kanske hade råd att köpa lite bohag och kanske också skaffat lite att pynta med.  Kanske var den också en gåva. Mormorsmor, Johanna Gren, i Haratången, var inte helt barskrapad, efter vad jag förstått.

Mormor kallade ljusstaken "min dalastake".    Ursprungligen  kanske formen av smidesstaken kommit från Dalarna.? Jag tycker den är vacker. Överst har den tre ljushållare med varsin manschett för att undvika spill. Manschetterna i sin tur kröner den underliggande plattan, som ljusen vilar på. Plattan är försedd med svängda vingar och under varje ljus finns kvadratiska hål. I plattans neder kant finns tre små hål där det hänger små smidda löv. Två svängda ben, som är snodda och bär upp hela staken, stående på en stabil bricka, där de är fastnitade i plattan med små smidda bultar.

Som barn tyckte jag att det nästan var magiskt med Dalastaken,  Det var inte var dag en såg den.   Mormor tog nämligen bara fram den när  det var jul. Och julen var alldeles underbar när jag var barn. Vid hade två granar, Mormors och Morfars och så vår gran i "storarummet" på nedre våningen.Min syster och jag hade ett vindsrum, som pappa ordnat till åt oss, när vi  blev lite större.
Därför kom vi först till Morfar och mormor, när vi rusade ner för den trånga vinden för att tända jul granarna.

Vi tyckte nog att mormors gran var snyggare än våran. Hon hade så fina gamla prydnader. Jag ser den granen framför mig där den står vid balkongdörren och skiner. Och så  Dalastaken. Den var nu framtagen och ståtade på det lilla bordet mitt emot morfars chiffonje. Staken hade nu fått tillägg till manschetterna med rött silkespapper lindat på ljusen. På bordet fans utöver staken också en skål med nötter och russin, stora med kärnorna kvar och inlindade cellofan. Undrar förresten om det finns sådana att köpa nu för tiden. En karamellskål fanns det också. Karameller fanns det alltid hos mormor.

Många år senare, när mormor och morfar var borta, frågade jag mamma om jag inte kunde få staken.
 Det fick jag så gärna. Mamma blev bara glad när en bad om något som vi tyckte om. Jag känner igen mig själv i detta numera när jag  är gammal. Jag ger hjärtans gärna saker, som faller barn och barnbarn i smaken. Men mormors dalastake får nog följa med tills jag lämnar jordelivet.