Livet med Bamse

Av någon anledning har jag gått och tänkt lite extra på vår gamle gode vän Bamse. Han kom in i vårt liv ett år efter att vår gamla hund, golden retrievern Buck, lämnat oss.

Bamse var världens snällaste hund. Det säger väl alla hundägare men jag vidhåller. Han var en riktig familjehund med viss förkärlek för mig. 

Bamse tyckte om alla varelser, både människor och djur. Därför tyckte alla om Bamse tillbaka. 
Ett bra bevis för detta är bilderna med den lilla katten, som nästan försvinner mellan Bamses stora tassar.

Jag tar fram en gammal bok om hundar och hundraser, som jag sparat i många år. Beskrivningen över Berner sennern lyder som följande.
"Någon har sagt att berner sennenhunden ser ut "som en riktig hund"och visst påminner den starkt om läseböckernas klassiska illustration av människans äldsta följeslagare. Ingenting överdrivet eller extremt, allting harmoniskt och vänligt - en gårdvar av den gamla typen skulle en tro."

Vi hade tillsammans haft en hund tidigare, golden retrieven Buck. En trofast hund även han. Han är värd en egen berättelse, om det skulle egentligen maken skriva. Buck blev mer makens hund, Bamse blev min.

Efter det att Buck hade gått bort, tänkte vi, att vi inte skulle ha någon ny hund. Ingen kunde gå upp mot Buck. Men efter ett år hade barnen börjat tjata om att få en ny familjemedlem igen. De var ju vana att ha hund i huset. Efter en del diskussion bestämde vi att vi skulle ha en berner sennen. En stor och trygg gårdshund. 

I juni 1979 hämtade vi Bamse hos uppfödaren i Skåne. Sötare valp får en leta efter. 



Han hette egentligen Sennergårdens Lobo. Men för oss var han genast Bamse. Han var tio veckor, när vi hämtade honom från uppfödaren. Från första stund kunde vi ta honom till våra hjärtan.


Till skillnad från vår tidigare hund, golden retrivern Buck var Bamse mera flegmatisk. Han gillade att gå och lunka omkring och undersöka omgivningen. Sennenhund betyder "gårdshund". Det stämmer bra på Bamse. Han ville ha full kontroll över sin familj. När vi gick skogspromenader fick han gå lös och det var lätt att ha uppsikt över honom. Han gick alltid bakom oss. Var mycket noga med att alla var med. När vi plockade blåbär i skogen ovanför huset där vi bodde, kunde Bamse bli lite förvirrad. Men för det mesta höll han sig till mig.

Det framgår av bilderna att Bamse hade lätt att umgås med andra djur. Den lilla kattungen lade sig gärna hos en stor lurvig hund. Bilderna är tagna i Lappeasuando sommaren 1981.

På den tiden, 70-80 tal, bodde vi i Kalmar och sedan i Holsbybrunn utanför Vetlanda. Var vi  än har bott och verkat, fick vi folks uppmärksamhet när vi kom dragande med vår vackra hund. Och Bamse levde upp till allas förväntningar.

En enda gång har jag sett Bamse riktigt arg. Det var i Holsby och äldste sonen skulle ut och rasta Bamse, som fått på sig koppel och var redo för att gå iväg, när en man med en stor schäfer dök upp utanför vårt hus. Schäfern började skälla, men då gav Bamse upp sin grova stämma  och gav ut det mäktigaste skall jag hört någon gång.

Schäfern tystnade, men hans husse började gorma och skällde på pojken, som dock försvarade sig med att påpeka att Bamse och han befann sig på vår tomt.

Bamse blev inte så gammal. När han var nio år drabbades han av cancer i munnen. Först hoppades vi att knölen som växte i munnen, skulle vara godartad och Bamse var lika pigg och glad som vanligt. Men efter undersökningen hos veterinären och det konstaterades att knölen var cancer och knölen kom tillbaka efter en månad, och sedan ännu ett återfall,  fick vi det svåra beskedet att Bamse inte skulle tåla ett tredje försök. Bamse skulle inte klara ytterligare en operation. Vi fick ta Bamse med hem och själva bedöma när han skulle få sluta sitt liv.

Det var ju svårt, men ofrånkomligt. Vi hade uppmanats att behålla honom tills han började att få svårt med cancern. Sedan fick vi rådet att åka tillbaka till djursjukhuset och låta honom få somna in innan han blev alltför sjuk. Dottern skulle inte följa med, hon tog avsked genom att klippa  en hårtuss av Bamses ulliga päls. Hon klistrade in tussen i sin dagbok. Och maken och jag for till Jönköping.

Det har inte blivit någon mer hund i vår familj. Omständigheterna har varit sådana att vi inte har haft tillfälle att ta hand om en hund. Och nu är vi för gamla. Så nu får en titta på hundarna som dyker upp på vår gata, där ganska så många hussar och mattar rastar sina älsklingar. Men de flesta hundägare nu för tiden håller sig mest med små, eller pyttesmå hundar. En del är nakna också, har bara lite tofsar på öronen. Ska jag vara ärlig, måste jag erkänna att de små gläfsande individerna inte ser så hundlika ut. Inte vad jag menar med hund riktigt.
Näää - tacka vet jag Bamse. En kär vän.