När jag var barn fick jag lära mig att advent betyder väntan. Det stämde väldigt bra tyckte jag då och det tycker jag fortfarande. Nu för tiden översätter man advent med ankomst och det duger väl det också, men väntan och längtan efter julens fröjder var ju nästan bättre än själva julen. Stjärnan i fönstret fick absolut inte komma upp förrän tidigast fredagskvällen före första adventssöndagen. Och det skulle vara mörkt när man satte upp den så att man såg hur vackert den lyste. Likadant med julgranen - absolut inte förrän kvällen före julafton. Om denna längtan pratade vi - kompisen Anita och jag - när vi satt i bussen på hemväg från Stockholm och Globen. Vi konstaterade att det lyste elljusstakar och stjärnor i vart och vartannat fönster. Redan den 23 november! "Unga människor kan inte vänta och längta, allt ska ske på en gång nu för tiden", sa Anita, "dom sätter in julgranen före Lucia och sen har dom tröttnat på den och slänger ut den i mellandagarna!" Jag höll naturligtvis med, vi var helt eniga i denna uppfattning.
När jag kom hem, gick jag in på dotterns blogg för att se om hon varit med om något nytt. "Jag hängde upp stjärnan idag, jag kunde inte vänta!" skrev hon! Suck! Än en gång en bekräftelse på att tanternas iakttagelser av sin samtid stämmer!
P.S. Jag hängde upp stjärnan idag, fredag morgon. D.S.
5 kommentarer:
Det här har du rätt i. Jag minns ju också den härliga känslan när stjärnan åkte upp. Men jag tror tom att det inte var förrän på lördagskvällen. Det var ju arbetsdag på lördagarna då för tiden, som du minns. Och så gjorde mamma i ordning sin julskyltning i fönstret till "Dagmars kortvaruaffär".Det är lätt att bli nostalgisk
Du har helt rätt att det vara på lördagen vi hängde upp stjärnan. Jag kom på det sen men gitte inte ändra i inlägget. En sådan lördag var jag på klasskamratskalas och mamma fick dyrt och heligt lova att inte stjärnan skulle komma upp innan jag kom hem. Bryr sig barn om sådant nu för tiden?!
Som gammal etnolog har jag lärt mig att traditioner, vanor och seder är föränderliga över tid och rum . Jonas Frykman och Orvar Löfgren skriver i "Svenska vanor och ovanor" att tradioner är något man vill bevara och vårda samtidigt som den alltid befinner sig i en ständig förändringsprocess. En traditon berättar alltid något om nuet och den är i ständig förändring. Kanske något ni "gamlingar" kan fundera över!
Puss och kram från dottern (som också låter stjärnan hänga till februari)
Traditioner, vänta och längta är lika mysigt för de unga nu som då, fråga mina barn. Speciellt Alex!
Kära ungdomar, 33-åriga etnologen och 40-åriga multimamman! Jag ger mig! Ni har rätt att göra om traditionerna efter eget huvud. Få se när ni blir pensionärer, vad ni säger då! Men det lär ju jag aldrig få veta.
Skicka en kommentar