Berlin, Bamsestaden!

Så var vi då i Berlin igen för första gången på nästan tjugo år. Förra gången var påsken 1990 tillsammans med goda vännerna Lasse och Gugge. (Dvs maken hade varit där redan 1956, men det är en annan historia). Det var bara ett halvår efter att muren rivits. Nu var staden helt annorlunda. Vi bodde även denna gång i närheten av Alexanderplatz, som nu kryllade av folk, då var det nästan öde. Alla östberlinare verkade då dra till väst. Mycket hade återuppbyggts i öst, men det fanns fortfarande gott om ödetomter och byggarbetsplatser.

Vi hade bara två hela dagar på oss och valde att ströva till fots första dagen. Min rubrik för detta inlägg har en dubbel betydelse, dels är björnen staden Berlins symbol, dels är staden väldigt stor till ytan med många breda boulevarder som verkar helt ändlösa. Tala om ömma ben och fötter fram på eftermiddagen!

Vi startade med att besöka Nicolaiviertel, ett litet kvarter intill Berlins äldsta kyrka, Nicolaikyrkan nära floden Spree. Här fanns ett monument över den markgreve som sägs ha tagit björnen som symbol för Berlin någon gång på 1200-talet. I det rosa huset på bilden inrymdes ett litet museum för en familj Knoblauch, som på sent 1600-tal grundlade en köpmansrörelse inom framför allt byggbranschen. Flera medlemmar i familjen hade också varit engagerade i stadens utveckling, som borgmästare och andra funktioner. Museet var litet och intimt och sköttes av frivilliga krafter så vitt man kunde förstå. Jag gillar sådana här små muséer, som också visar hur folk har levt. Boenderummen här var inredda i Biedermeierstil. Riktigt vackert.

Eftersom vi är lite musei- och utställningsfreaks hann vi med ytterligare ett intressant ställe denna dag. Det var det relativt nyanlagda DDR-museet, som beskriver ett historiskt skeende, som förhoppningsvis inte återkommer, men som är viktigt att bevara för eftervärlden. Utställningen beskriver vardagslivet i DDR med föremål, bilder, filmer och texter från alla möjliga områden. Jag kan inte åter ge allt detta, men vill starkt uppmana alla som har chans att besöka stället.

En detalj som beskriver folks oppositionslusta och list, kan jag dock inte undanhålla mina läsare. Vid den östtyska östersjökusten uppstod tidigt en nakenbadarkultur, vilket är välkänt. DDR-regimen ville förbjuda detta, men folket gjorde motstånd och hittade ett bra argument som passade den kommunistiska ideologin. Nakenbaden personifierar det absolut klasslösa samhället! Utan kläder är vi alla lika - så gott som!! Med detta argument fick man fortsätta att bada nakna och nudistkulturen växte och utvecklades.

Efter denna mastiga upplevelse, kändes det nödvändigt att komma till hotellet för eftermiddagsvila innan middagen. På hemvägen kunde vi också konstatera att Pinocchio finns inte bara i Borås. Den här varianten kunde till och med cykla!