Långkok

I lördags lagade maken osso bucco. För den som inte redan vet kan jag berätta att det är en italiensk husmanskosträtt. Man småkokar länge skivor av kalvlägg (fast vi hade lammskivor den här gången). Tillsammans med kalvläggen har man bitar av morot, rotselleri, gul och vitlök och kryddor som får sjuda i vitt vin och buljong tills köttet lossnar från benen. På slutet lägger man i skalade hela tomater, som får koka sönder och till slut klipper man över färsk persilja.

När vi njöt av denna goda rätt tillsammans med en flaska rött italienskt, pratade vi om långkokets fördelar och konstaterade att köttet blir så fantastiskt smakrikt vid långkok. Vi erinrade oss barndomens mat och hade samma minne - vi åt nästan aldrig stekt kött. Möjligen fläskkotletter på söndagen. Och även dessa skulle vara brässerade så att benen lossnade. Det var kalops och frikasséer och pepparrotskött och fläsklägg. T o m söndagssteken lagades i gryta och östes med buljong. Maken, som är uppvuxen i Lappland, minns knappt att han någon gång åt stekt renkött. När renarna slaktades såldes stekarna och själv behöll man framdelsköttet som kokades eller torkades. Fläskfilé åt jag inte förrän jag blev vuxen och själv handlade min mat. När pappa styckade julgrisen skar han aldrig ut filén, den fick följa med kotletten.

Nu för tiden ska ju matlagningen gå så fort. Jag tror att dagens unga familjer inte anser sig ha tid med långkok. Men tänk, egentligen är långkok faktiskt på sitt sätt snabbmat. När man väl fått grytan på spisen, sköter den sig själv och man får gott om tid att ägna sig åt andra sysslor eller bara slappa. Om man sen är klok och gör en stor gryta, så blir det många portioner snabbmat i frysen. Det är bara att ta fram och micra.

Om andan faller på, tror jag att jag ska göra en visa till långkokets lov!