Själv hade jag inga förväntningar att bli vald till Lucia av den enkla anledningen att jag var för kort. Jag växte inte ordentligt på längden förrän jag var sexton och då var det liksom för sent. Däremot fick jag alltid vara med i luciatåget som tärna. Jag kunde ju sjunga och det är ju förutsättningen för ett luciatåg.
Men en gång i mitt liv blev jag faktiskt VALD till Lucia. Det var i Unga Örnar i Örby och jag var väl så där 14-15 år. Örby UÖ hade alltid luciafest i Folkets Hus. Det gick till likadant varje år. Tre långbord dukade för kaffe med dopp. Två lotteristånd, ett i varje hörn nedanför scenen. Hela hösten hade vi cirklar, där vi tillverkade grejer som utlottades i tombolan. Vi hade förstås också sång- och teaterverksamhet, där vi övade in program till luciafesten. Det var en riktig folkrörelse i ordets rätta bemärkelse. Folkets Hus fylldes med förväntansfulla örbybor, för Unga Örnars luciafest var något man såg fram emot.
Den dagen jag skulle vara Lucia fick jag faktiskt gå till frissan Greta och lägga håret. Dagens unga vet in vad det är att lägga håret. Sådant görs numera med en blås och en borste eller platttång. Men på 50-talet var detta lite omständligt. Håret skulle rullas på spolar, man fick sitta i torkhuv och Greta - i det här fallet - kammade sedan ut en snygg frisyr. Jag fick pagefrisyr, mina blonda lockar (jag var naturligt blond som barn och tonåring) glänste och jag var omåttligt nöjd.
Resultatet syns på bilderna nedan. Mina tärnor, jämnåriga med mig, var längre än jag, utom en, den yngsta som fick gå sist. Vi tågade fram mellan kaffeborden och upp på scenen (tyvärr ingen bild därifrån) där sångerna avverkades och sedan fick vi gå ner til vårt eget kaffebord. Men innan vi fick sätta oss ner utdelades en blombukett till Lucia med tärnor av en utvald prominent person. Detta år polisman Östanbäck.
Visst var det högtidligt och jag glömmer det aldrig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar