Pappa

Nu i nyårshelgen 2010/11 är det trettio år sedan vår älskade pappa gick bort. Alldeles för tidigt, det har vi alltid sagt. Varför kunde inte barnen fått behålla sin snälle, lekfulle morfar några år till. Tre av barnbarnen fick inte alls träffa honom. De var inte födda när han dog.

Det har gått trettio år, ofattbart! Jag är nu några månader äldre än han var när han lämnade oss. Trettio år, och fortfarande tänker jag på honom nästan varje dag. Fortfarande kan jag känna doften från pipan han rökte, jag kan höra hans röst och känna hans starka armar och händer, när han kramade mig.

Varje nyårsfirande sen dess har alltid haft ett stänk av sorg med sig. Numera kanske mest vemod. Men också påminnelse om all nyårsaftnar som vi fick tillsammans med honom. Han var mycket traditionsbunden, när det handlade om jul och nyår. Allt skulle vara lika år från år. Och numera firar vi nyårsnatten med min bror och svägerska, jag vet inte för vilken gång i ordningen. Vi pratar väl inte så mycket om pappa då, men nog finns han med på ett hörn ändå.

Och mamma också, förstås!