Och det är något som han verkligen kan, född på ett nybygge vid Kalix älv, strax nedanför odlingsgränsen. I en miljö, där barnen tidigt fick bidra med sin arbetskraft. Att klyva ved var ett pojkjobb. Då handlade det om att klyva med yxa förstås. Så har det varit hos oss också ända tills för några år sedan, då en elektrisk vedklyv införskaffades. Lite snällare mot ryggen.
I mitt barndomshem eldades det med ved och koks. Senare kom oljan, men det var inte förrän jag var vuxen. Veden hämtades i skogen runt vårt torp, där den avverkats och sedan kördes hem till villan. Den som stod för sågningen var en karl som hette Helge. Han kom dragande med sin vedkap efter cykeln. När han kom fram till vår vedbacke, hängde han upp ett par käppar på elledningen och "stal" el till sågen därifrån. Vi barn blev beordrade att hjälp till att "laga ven", dvs trava veden. Morfar var bas för det jobbet. Det var lite otacksamt, för han var väldigt kritisk till vårt arbete och kom och plockade om bitarna i stort sett hela tiden. Men hjälpa till skulle vi.
När vi bott i lägenheter har vi förstås inte behövt ägna oss åt ved. Inte heller när vi flyttade in i vår nybyggd villa i Kalmar 1974. Då var det modernt med elvärme utan något alternativ. Men under de åren hade vi också ett fritidshus, ett torp Hyltan i södra Kalmar län. Där fanns det både järnspis i köket och kakelugnar i de båda rummen. Mysigt!
Sedan flyttade vi till Holsby utanför Vetlanda. Där köpte vi ett stort 30-talshus i funkisstil. Där eldades med olja, när det var som kallast, ved när det var lagom kallt och ett elaggregat på sommaren för varmvatten. Där köpte vi ved i kapade tremeterslängder, vilket innebar att där fick vi också såga, klyva och trava.
Och nu har vi det här stället. Och vi behöver ved. Inte så mycket för värmens skull i själva stugan, sedan vi installerade luftvärmepump. Där eldar vi numera mest i öppna spisen som en mysfaktor och för att fortare få skön värme när vi kommer ut under den kalla årstiden. Varför behöver vi då så mycket ved? Jo, vi har ju en bastu, vedeldad, ingen el där inte. Där går det åt ved, kan jag tala om. Och nu har vi fyllt förrådet för flera år. Det känns som en rikedom, ungefär, som när en förr i tiden fyllde källaren med syltburkar och saftflaskor. Hamstringsgenen gör sig påmind. Tillfredsställelsen att ha ett förråd med nyttigheter, vad det än handlar om, är en stark känsla.
När jag skrivit det här, har jag kommit att tänka på ett avsnitt i Elsie Johanssons första del i Nancy-sviten. Den fattiga familjen fick hålla till godo med "skräpved", sånt som blev över efter avverkningar. Men Nancys far sparade alltid lite pengar för att kunna köpa riktigt fin, torr björkved till julen. Och med den julveden kände de sig också rika.
Den välsignade veden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar