En utdöd tradition?

Idag, den 12:e december är det "lusseafta". Det var förr i tiden, dvs när jag var barn i början av 50-talet, näst julafton den roligaste dagen i december. Luciatåg den 13:e hade man i skolan och i föreningssammanhang, i mitt fall Unga Örnar. Men lusseafta var något anarkistiskt, ockult, hedniskt och kittlande spännande! Jag vet att detta att "lussa", dvs klä ut sig till oigenkännlighet och trava runt i husen och muttrande ställa sig innanför dörren i hopp om att få något att bli bjuden på, var en gammal sed framför allt i Västsverige. Hemma i Örby lussade vi, inte bara barn utan också vuxna, ja till och med gamla tanter.

När jag och syrran lussade första gången, var vi så små att vi inte vågade gå själva. Vi var nämligen rädda för de andra lussegubbarna som drog runt på byn. Pappa fick följa oss och stå utanför husen och vänta när vi var inne och höll fram våra påsar. Det var en del andra små lussegubbar som i sin tur blev rädda för pappa, där han stod i skumrasket och väntade på oss, trots att han inte var utklädd! Det var mörkrets makter understödda av Lucifer som rådde den kvällen.

Nu tror jag att den här seden är utdöd. Men jag skulle bli oändligt lycklig om någon kan tala om för mig att jag har fel! I så fall följer jag gärna med och lussar nästa år, precis som tant Alice och tant Ina gjorde hemma i Örby.

Om ni tycker att bilderna jag lagt till i detta inlägg inte stämmer med texten, vill jag bara tala om att jag tog dem vid stugan i morse när jag vaknade och innan dagsljuset hade riktigt uppenbarat sig denna lusseafta.