Att sjunga i kyrkan

Nu har jag varit ute och körat igen. Denna gång vid luciakonsert i Gustav Adolfskyrkan i Borås. Det var ju inte lika storslaget som i Globen, men det var roligt i alla fall. Det bästa med att sjunga i kyrkor är den fina akustiken. Därför går jag nästan bara i kyrkan när det handlar om musik, antingen för att lyssna eller sjunga själv. Mina kyrkobesök handlar om skolavslutningar i Småland med barnbarnen, begravningar och konserter.

Som vi bor nu, praktiskt taget vägg i vägg med Gustav Adolfskyrkan, får jag ändå ett förhållande till kyrkobyggnaden. Den står där, stor och dominerande, man kan inte undkomma den. När jag ska gå ut på stan slänger jag oftast en blick på tornklockan, när vi tittar på TV på kvällarna hör vi kvällsringningen klockan åtta. På vardagsförmiddagarna är det själaringning och på söndagarna ringer det till högmässa. Det har också hänt att jag slunkit in på musikandakt några gånger.

Jag är inte kristen och jag tror inte på Gud. Men andakt är något jag tycker om och som berör mig i själen, framför allt om det handlar om musik. Om man inte gillar vad prästen pratar om kan man tänka på annat och ha sin egen lilla andakt inombords. Jag tycker om att känna mig andaktsfull. Till sådant passar kyrkorummet bra förstås.

När jag en gång i tiden under utbildning gjorde praktik på en folkhögskola som drevs av pingströrelsen, var jag med om andakt varje förmiddag. Men det var inte andakter som passade mig. Det var alldeles för högljutt och stökigt med hallelujarop och prisande, armar i luften och klappande i händerna. Det var som om de måste övertyga sig själva om att Jesus fanns, att dom inte riktigt kunde tro på honom i stillhet.

I går kväll var det konsert, inte andakt. Men stämningsfullt var det att stå i koret och känna att rösten bar tillsammans med ett hundratal körsångare i alla åldrar med den lilla minilucian och hennes tärnor i spetsen.