Vi har ätit söndagsmiddag, maken och jag. Det var min tur att laga till anrättningen och det blev italiensk husmanskost. Förrätt: bruschetta med mozzarella, lufttorkad skinka, pesto och soltorkade tomater. Varmrätt: Pollo alla crema di cipolle (jag översätter inte, men pollo betyder kyckling). Till detta drack vi inte italienskt vin, men väl argentinskt Mendoza. Om det blir någon dessert vet jag inte, maken håller just nu på att diska.
Sådana här måltider med vin inspirerar oss till nostalgisamtal. När jag sitter där med alla ljus tända - vår första adventsljusstake, mormors smidesstake som alltid hade röda ljus med silkespapper och dessutom hennes lampetter i mässing - då blir nostalgin överväldigande. Min blick faller på de nyuppsatta gardinerna i köket (lägenheten - inte stugan denna gång). De här gardinerna sydde vår älskade mamma och mormor, broderifreaket Dagmar, till vår första jul i den nybyggda villan på Sillpackargänd 8, Lindsdal, Kalmar. Den julen är nog en av mina lyckligaste - i alla fall sedan barndomen. Det var 1974. Vi hade flyttat in på sommaren. Äldste sonen hade börjat skolan i Lindsdal, den andre - numera den s.k velourmannen -gick på dagis och själv hade jag vår älskade sladdis - numera krumiluren - i magen.
Jag fick en julklapp av maken som jag aldrig glömmer. Det var en morgonrock av finaste kvalitet och design. När jag påminde honom om det nu vid middagen, kom han bara svagt ihåg färgen, varmt tegelbrun. Men modellen var så fin och jag älskade och slet helt enkelt ut detta plagg. Min mage var lagom rund, jag måste ha varit ungefär i sjunde månaden.
Vad är det med detta att stryka? Varför blir jag så rörd när jag stryker gamla gardiner? Det är så sinnligt - värmen, renheten, doften, de vackra textilierna. Jag har väl det i generna - tyger, garner... Jag måste nog utforska detta mer i mitt inre.
Sen kom maken in i sitt nostalgitänk. Åren på Tomteboda blindinsitut. Ungdomsåren i Stockholm. Alla småbutiker, tvättinrättningar, krogar runt Östermalmstorg! Om inte han börjar blogga snart--- då får jag mycket mer att berätta! Hans historia också.
2 kommentarer:
Ni är väl för söta! Snart kommer jag och är nostalgisk med er (åtminstone från 1975 och framåt).
Jo, det är lätt att bli nostalgisk i dessa jultider. Själv håller jag kvar en del traditioner från barndomen: Jag gör alltid julgranskarameller på första advent och vi dansar julfalleralla när granen har kommit in. Och så är det alla dofterna!!Mmmm
Skicka en kommentar