Kyla och värme

Vi har haft några riktigt kalla dagar i Borås. Härom dagen var det -12, när maken skulle ge sig ut på sin tidiga morgonpromenad. Själv valde jag att stanna inne just vid den tidpunkten. Men maken skulle ut. Äntligen riktigt vinterväder, som passar en norrbottning. Men kallt var det. Hans vanliga handskar skulle inte räcka. Finns det några lovikkavantar? Det var frågan. Farmor stickade sådana. riktigt äkta, fasta, kardade med riktig ull. Vi har några par ute i stugan. Men i stan - Jo, visst. Jag har sparat var sitt par. De sista hon stickade. Jag letade upp dem i lådorna. Aldrig använda. Ljuvligt mjuka, varma, ulliga. Det känns så riktigt. Makens släkt stammar sedan 1500-talet just från byn Lovikka på västra stranden av Torne älv. Två bröder bosatte sig där och en av dem blev stamfader till maken och därmed till våra barn. Lovikka stammar från namnet Ludvig, ett tyskt namn ursprungligen. Anfadern var s.k birkarl, troligen vandrat från Tyskland upp genom Finland, hans söner vandrade över älven och etablerade sig där. Visst är det fantastiskt.

När han kom hem från promenaden, med lite frostnupna kinder men glad över att vi nu hade riktig vinter. Inte boråsslask utan en härlig frostig vinterdag, tog han om mig och bad mig känna på hans händer. Varma, riktigt genomvarma. Vantarna hade värmt honom, inte bara händerna, utan hela blodomloppet. Ja, det senare är min tolkning. Så berättade han att det hade känts som om hans mor hade hållit hans händer och att hon hade frågat: "Du har väl tagit på dig långkalsongerna?"

Men nu var det i Borås, en kall vinterdag mer än femhundra år efter att Olof Joensson Olkurri kom varndrande mot Torne älv. Långkalsingarna var förvisso på. Men en mors omsorger lever genom decennier, ja till och med sekler.  De tar aldrig slut.

 

Idag var det bara -6 när jag själv vågade mig ut på en promenad. Jag insåg att lovikkavantarna skulle bli för varma - jag blir alltid så varm om händerna, när jag går i raskt takt. Men de vanliga handskarna räckte inte riktigt till, så jag tog fram ett annat par vantar med historia. Dessa fina vantar med mönsterstickning i tunt ullgarn är stickade av en barndomsblind kvinna på Öland. De ligger förpackade i en plastpåse med mitt namn i punktskrift på en etikett. Jag beställde dem av henne när vi bodde i Kalmar. Valborg var en driftig kvinna, aktiv i SRF och en skicklig hantverkare. Jag har inte använt vantarna mer än några få gånger och det är nästan lite högtidligt, när jag tar på mig dem. Jag har själv stickat mycket i mönster innan artrosen slog till i mina händer. Jag vet hur knepigt det kan vara att hålla koll på trådarna och antalet maskor. Valborg var en mycket kompetent kvinna. Sekreterare i föreningen i många år. Skötte hem och hushåll och många barn. En pionjär. Vantarna påminner om ett starkt kvinnoöde. Tänk, så många hjältinnor det finns bland oss.

Jag tog en tur i den kära Annelundsparken, Jo,vi har snö i Borås också. Men bara lite. Precis så att det täcker marken och lyser upp omgivningarna. Men man kan gå i lågskor och bara det inte blir mildare behöver man inte ens broddar. Och träden är också vitklädda, inte med snö dock. Den har blåst bort. Men rimfrost är vackert det också.