Surströmmingens lov....

...... det var titeln på en av de snapsvisor som den ene av våra värdar hade tryckt upp till gårdagens traditionella surströmmingsfest hemma hos vännerna Roland och Bengt-Arne. Meningarna om denna delikatess går som bekant isär, det är lite "älska eller hata" över det. Själv hör jag till dem som har lärt mig tycka om surströmming, även om det inte precis är min älsklingrätt.
I mars 1965 flyttade vi in i en alldeles nybyggd lägenhet i Luleå. Första dagen redan kände jag en obehaglig lukt i trappuppgången. Oroligt säger jag till maken: "Herregud, är det redan fel på avloppet i ett nybyggt hus!!" "Nej, då" säger han, "det är bara grannarna som äter surströmming!" Då tänkte jag att jag nog aldrig skulle kunna äta mat som luktar på det viset. Men redan året därpå fick jag chans att smaka på folkhögskolan i Älvsbyn i samband med en kursavslutning. Jag minns att där serverades strömmingarna upplagda snyggt på fat på gröna blad och jag kommer inte ihåg att det luktade så illa och jag åt faktiskt två strömmingar.
Sedan har det fortsatt och jag har vid det här laget hunnit sätta i mig åtskilliga glänsande, salta och kryddiga strömmingar. Numera föredrar jag de som är färdigfiléade eftersom jag tycker att det är rätt omständligt att rensa.
Sedan vi flyttade till Borås har det mest blivit surströmming hemma hos gårdagens värdar och det är alltid lika trivsamt eftersom dessa båda herrar har full koll på vad som ska finnas på bordet, allt från snapsvisor till div. drycker. Så även i går förstås.
För finsmakaren Bengt-Arne är det bara Kallax surströmming som gäller.

På bordet finns förutom strömmingen, mjukt och hårt tunnbröd, hackad gul och röd lök, mandelpotatis, kokt med skal, smör och ost.....

.... och så drycker förstås! Öl och kryddat brännvin ska det vara!

Därtill sång, trevliga och spirituella samtal och glatt humör hos både värdpar och gäster!