Den här färjan tar oss över ett sund i Limfjorden, från jylländska fastlandet till den lilla ön Mors. Där hade vi bokat rum på Feggesunds färjekro, för att koppla av och se oss omkring lite efter flera soliga veckor i stugan.
Det var länge sen sist, som vi bilade i Danmark. Förr gjorde vi det ganska ofta om somrarna. När barnen var små och vi ville ha lite tid för oss själva, brukade vi lämna ungarna hos morfar och mormor och sedan ta färjan från Varberg över till Grenå och ta in på något ställe ett par dagar. Sedan, när barnen flugit ur boet har vi fortsatt att dra över Kattegatt eller sundet lite då och då, när andan fallit på. Men som sagt, nu är det ganska länge sedan, om man inte räknar lite turande med Fredrikshamnsfärjan, utan bil förstås.
Vi hade varit på Mors en gång tidigare. 1970 lånade vi mina föräldrars tält, lämnade 10-månadersbabyn hos mormor och morfar och for med treåringen till Jylland. Vi letade upp en campingplats inte så långt från Torups strand på västsidan. Som jag minns det blev det mycket bad vid de vidsträckta sandstränderna, men vädret var inte lika fint varje dag och vi gjorde några utflykter i trakten, bl.a. åkte vi en dag till Mors.
När vi nu kom till Mors fyrtiotre år senare, försökte vi erinra oss vad vi hade sett och varit med om förra gången. På kroen där vi bodde fanns broschyrer över sevärdheter på ön. Bl.a. hade vi besökt Kung Fegges sten. Kung Fegge var en mytisk figur, som sägs vara förebild till prins Hamlet.Nu åkte vi till öns enda stad Nyköbing Mors. Där sökte vi upp turistbyrån och frågade var stenen fanns. Det visade sig att den låg bara någon kilometer från vår kro. Vi måste titta till den på tillbakavägen. Allt efter att vi pratade blev minnena tydligare. Maken kom ihåg att vi hade rest med samma färja då som nu och passerat skylten vid vägkanten. Vi hade stannat och travat upp för trapporna halvvägs upp på den höga Fegges klit. (som jag fotograferat från ett annat håll och som jag ska skriva om i ett senare inlägg). Vid stenen hade vi fotograferat en del. Och foton blev det nu också.
Skylten var rostig och sliten. Den var nog fräschare 1970, om den ens fanns då. Jag tror det var en träskylt på den tiden.
Utsikten från klinten över Limfjordens vatten är betagande.
Och maken måste naturligtvis förevigas vid stenen med hamletinskriptionen....
vilket också skedde 1970 tillsammans med treårige Daniel. Lite har väl förändrats under fyrtiotre år!
Daniel och hans mamma får också njuta av utsikten. Sedan sussar man gott i tältet på kvällen med Daniel med tummen i mun och den obligatoriska bomullstussen mellan fingrarna.
Det är faktiskt ganska länge sedan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar