Den tanken, som fick bli rubrik till det här inlägget, fick jag härom dagen, när det här fina kortet från Italiens klack damp ner genom brevinkastet. Jag blev riktigt euforisk. "Vi fick ett vykort, så kul!" utbrast jag och maken höll med.
Visst har vi väl fått några vykort på senare år, men det är numera ganska glest mellan dem. Nu kan man ringa från alla världens hörn, messa och skicka hälsningar med bilder också. Men håll med om att det är något visst med ett vykort, som någon bemödat sig med att skriva för hand och skicka iväg från när och fjärran. Det känns riktigt exotiskt och blir en bestående upplevelse, som inte kan liknas vid ett kort blickande på en display. Och definitivt inte blir av att spara till eftervärlden.
Jag ville gärna leta efter fler kort i gömmorna. Jag hittade inte ett enda!!! Hade jag verkligen slängt dyrgriparna?! Inte fattat vad de betyder. Nej, några vyer, som tillsänts oss de senaste tjugo åren verkade inte finnas kvar. Men idag kom jag på att vi har en låda med ett innehåll från urtiden långt före internet och mobiltelefoner, e-post och sms. Från den tiden då man skrev brev för hand. Det finns exempel alltifrån våra första kärleksbrev, brev som våra mammor har skrivit när vi flyttat långt bort till små brev som barnen skrivit och mycket annat. I den lådan fanns också vykort. Ganska många faktiskt och adresserade till olika adresser vi haft. Dock inga senare än när vi bodde i Holsbybrunn, Vetlanda på 80-talet.
Det är lätt att förlora sig i minnen, när man börjar rota i gömmorna. Bara vykorten från hela världen från Öland till Acapulco, från Småland till Marbella. Och jag tänker att jag nog ska börja skicka vykort igen när jag reser någonstans och kanske skriva ett vanligt brev, lägga i kuvert, kosta på ett frimärke och skicka till en god vän.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar