Fredagslyriken har dragit igång igen för en dryg vecka sedan. Inte på Stadsteatern längre, den nya teaterchefen tyckte visst inte att det fanns utrymme för denna trevliga tradition, så nu har Gullvi Joans med medarbetare flyttat över till Hemgården. Det blir lite intimare och primitivare, men det går bra ändå. Jag känner mig hemma där, efter som jag är med i en av Hemgårdens körer.
Premiären bjöd på läsning ur en alldeles nyutkommen bok: Utgivningen av brevväxlingen mellan den unga flickan Sara Ljungcrantz och den femtioett år äldre Astrid Lindgren. Utöver uppläsarna av de utvalda breven medverkade också Sara, som numera heter Schwardt, med kommentarer. Saras medverkan gav förstås en extra dimension till programmet.
Sara berättade att hon förstås hade sparat Astrids brev i alla år. Efter Astrids död tog Sara kontakt med Astrids dotter, som rekommenderade henne att ta kontakt med en person på Kungliga biblioteket i Stockholm, som hade tagit hand om Astrids efterlämnade korrespondens. Sara beslöt att lämna över breven mot löfte att hon skulle få kopior. Sedan ändrade hon sig och bad att få tillbaka alltihop, men se, det gick inte. Istället fick hon förslaget att ge ut hela brevväxlingen i en bok. Efter mycket och försök att få stryka en hel del, gav hon efter och gick med på att trycka allt ocensurerat. Som väl var, vill jag säga. Som väl var för alla oss som nu får läsa den unika brevväxlingen.
Vi köpte boken och fick den signerad. Nu har jag läst ut den. Det var en fantastisk läsning. Mest imponerad är jag av Sara. Jag förstår varför Astrid Lindgren, som var så överlupen av brev från både barn och vuxna från hela världen valde att ta upp en korrespondens med denna trettonåring. En korrespondens som varade fram till Astrids död.
Jag väljer att citera baksidestexten på boken, den ger en hint om vilken läsupplevelse du har framför dig, om du väljer att läsa den.
Under några år i början av 1970-talet brevväxlade Astrid, född 1907, intensivt med Sara, född 1958. Att det i ålder skiljde drygt femtio år bekom ingen av dem. Det var två "besläktade själar" som utbytte tankar om livet, kärleken och hur svårt det är att vara människa. Med åren blev det längre mellan breven, men kontakten upphörde inte helt förrän efter Astrids död 2002. Sammanlagt består samlingen av mer än åttio brev. Denna unika brevväxling, som här återges i sin helhet, finns bevarad i Astrid Lindgrens arkiv i Kungliga biblioteket och visar en mindre känd sida av författaren. Men framför allt visar den hur mycket det betyder för en ung människa att bli sedd och bekräftad under de kanske mest sårbara åren i livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar