Minns Olle Adolphson

Igår kväll bevistade vi en konsert. Det var kören Notknäckarna tillsammans med skådespelarparet Fredrik Nilsson och Maria Havrell och musikanter, som framförde ett program med Olle Adolphsons visor.

När vi såg annonsen bestämde vi direkt att detta måste vi ta del av. Olle Adolphson har varit vår favorit ända sedan ungdomen och några av våra största visupplevelser har vi haft med honom. Olle var en fantastisk uttolkare, inte bara av sina egna visor utan även av andra, t.ex. Evert Taube. Dessutom var han fantastiskt bra på att spela gitarr, skolad som han var i Spanien i ungdomen.

En av de största upplevelserna maken och jag har haft med Olle Adolphson var för ett antal år sedan, när Evert Taube-sällskapet hade jubileum, 20 år tror jag det var, i Göteborg. Det gick av stapeln på litteraturvetenskapliga institutionen vid universitetet. Efter alla intressanta föreläsningar blev det så supé och samkväm på kvällen. Där framträdde den ena efter den andra av Taubetolkare, Ulf Andersson, Öbarna, Peder Svahn, ja, jag minns inte alla. Och så kom då Olle. Han slog sig ner på en stol, tog några ackord på gitarren och började sjunga Calle Schewens vals. Jag har aldrig varken förr eller senare hört en finare, djupare, innerligare tolkning av den visan. Efter det har det varit svårt att sjunga den i allsångssammanhang, även om vi brukar ge oss på den på midsomrarna på Stenbäcken. Men ingen går upp mot Olle, inte ens Evert själv eller Sven-Bertil.

Igår handlade det om Olles egna visor, en del med andra textförfattare, men många som jag faktiskt inte hade hört förut. När vi kom hem, gick jag till min nothylla för att leta efter en samling, som jag visste skulle finnas någonstans, och som inte varit framme på länge. Jag hittade den och fann att några av de som framfördes på konserten fanns med. Nu får det bli lite botaniserande i den boken för att lära mig melodierna.

Tack för konserten alla medverkande. Det blev en höjdarkväll, som jag bevarar i mitt hjärta!