Morfar

Jag har botaniserat bland gamla foton igen och fick inspiration att skriva ett inlägg om min morfar. En av männen i mitt liv, som jag höll mycket av och som jag tänker på med mycket värme. Jag har skrivit lite om morfar tidigare, när jag låtit renovera klockan, jag ärvt från honom. Nu tänkte jag berätta lite utförligare om denne fine man.

Klas Edvin Andersson, sedermera All föddes i november 1895, på det lilla torpet Stenbäcken i Örby socken i Marks härad i södra Västergötland. Han var andre son till Vilhelm Andersson och hans hustru Anna-Stina, som var barnfödd på torpet, där hennes släkt hade bott sedan fem generationer tillbaka. (Själv hör jag till sjunde generationen). Torpet var fattigt och barnen fick börja arbeta tidigt. Edvin hade varit duktig i skolan, men någon fortsatt utbildning hörde man väl aldrig talas om, utan det var att börja arbeta så snart skolan var slut.
Vid den här tiden slutade läsåret vid jul, och Edvin, som nyss fyllt tolv år fick på nyåret följa med sin far till Häggådalens textilfabrik (numera Almedahls) i Kinna. Det kom att bli hans arbetsplats ända tills han gick i pension vi sextiosju års ålder.

Idag är det svårt att förstå att någon kan stå ut med att arbeta ett helt liv på en och samma fabrik, visserligen med lite olika uppgifter, men ändå... När jag var barn höll han till i "bommen". Det vill säga, han drog upp varpen i vävstolarna på den stora bommen. När han var barn, fick han väl göra andra saker. Man kan tänka sig tolvåringen gå till fabriken tidigt på morgnarna tre, fyra kilometer genom skogen och hem igen på kvällen, varje dag utom söndag. Han pratade inte så mycket om detta och jag hörde honom aldrig klaga över sitt arbete. Jag tror att han kompenserade det monotona slitet med andra sysselsättningar, som jag återkommer till senare. Men jag minns den dag han slutade. Han hade varit Häggådalen trogen i femtiofem år. Han hade praktiskt taget aldrig varit sjuk eller borta från jobbet. Det hade förutskickats att han på något sätt skulle uppmärksammas. Jag var hemma, när han kom från sin sista arbetsdag. Han hade med sig ett paket, inslaget i vanligt brunt omslagspapper. Han slängde paketet på bordet i hallen och muttrade: "Det var tacken!" Ingenting mer. Paketet innehöll en damastduk från fabrikens linneproduktion. Sådana fanns det redan många i huset. Tillvaratagna ändbitar och annat, som hade slängts om ingen tagit hand om dem.
Morfar var en stillsam, saktmodig man, som tyckte om att läsa böcker och bilda sig på det sätt som stod till buds för en man med hans bakgrund. Hade han levt i en annan tid hade han säkert haft ett intellektuellt yrke. Han hörde till den grupp, som brukade kallas "begåvningsreserven". De som sökte sin bildning genom folkrörelserna.

Edvin och Selma bildade familj tidigt. Jag har skrivit om det, när jag skrev om mormor Selma i min serie under etikett "Urmödrarna". Selma "kom i omständigheter", som det hette. De fick inget bröllop, de gifte sig en månad innan äldsta dottern kom till världen. Bilden ovan är tagen i samband med äldsta dottern Ellas konfirmation. Min mamma Dagmar är i 10-årsåldern. Det torde vara omkring 1930. Det skiljde fem år mellan systrarna. Båda döttrarna var födda i fabriksbostäderna, som växte upp omkring fabrikerna. Men nu, när bilden är tagen, bor de alla i ett fint litet hus, ett egnahem, och har det riktigt bra. De är fortfarande unga, några och trettio år.

Jag tycker så mycket om det fotot. Edvin, som var lång och reslig, som de flesta av stenbäckarna, ser så stolt ut över sin lilla familj. Edvins samhällsengagemang började i fackföreningsarbete, som han deltog i från ganska unga år. Det fanns en käpp med silverkrycka i morfars och mormors långgarderob. På kryckan stod graverat "Till Edvin All på 30-årsdagen från kamraterna i Textilarbetareförbundet". Senare, och det jag kommer ihåg, var det ABF och Folkets Hus-föreningen, som gällde. Och så IOGT och hembygdsföreningen.

Men det jag minns bäst av min morfar var nog hans stora läsintresse. Och hans berättelser. Han kunde berätta om vad han läst, men också om sin barndom och annat han upplevt. Han hade börjat köpa böcker tidigt, enligt vad mamma berättade. Lite mer än vad som var vanligt bland textilarbetare i allmänhet. Han köpte också en tramporgel. Mormor hade lärt sig spela orgel i tonåren och nu fick döttrarna också lära sig. Hela familjen kunde sjunga och till och med jag själv, gjorde mina första stapplande försök att spela på morfars och mormors orgel.

Läsandet var det, ja. Jag tror att morfar trivdes allra bäst, när han fick sitta i lugn och ro och läsa en bok. Vad man skulle ge honom i julklapp, var det inget tvivel om. Han läste gärna historiska böcker, både romaner och fackböcker. Biografier, naturskildringar - ja, det mesta, som kom i hans väg. I hushållet var han inte särskilt praktisk. Men han var stor och stark och trädgård och skogsarbete vid barndomstorpet, som han tog över, när modern dött, var förstås givet och gjordes med omsorg. Min syster och jag brukade beordras att hjälpa till att stapla ved, men det var ganska otacksamt. Morfar övervakade oss noga och plockade oftast om det vi hade staplat. Han var mycket ordentlig med sådana ting.

När jag gick i realskola och gymnasium och hade mycket läxor, brukade jag gå upp till morfar och mormor, som bodde på övervåningen i vårt hus, och sätta mig vid deras stora bord i rummet, där också morfars bokhyllor fanns. Morfar gillade att jag satt där. Han var intresserad av vad jag läste, och de var båda mycket måna om att jag skulle ha lugnt omkring mig. De stängde dörrarna och drog ner ljudet på radion, som stod i rummet intill. Jag kunde känna att han tyckte mycket om att jag fick studera och han var mån om att det skulle gå bra för mig. Kanske han tänkte, att han själv skulle velat vara i mina kläder. Dock yttrade han aldrig något sådant som andades det minsta avundsjuka.

Edvin och Selma hade träffats i tonåren och höll ihop hela livet. Som jag berättat tidigare, hade Selma psykiska problem till och från under hela livet. Idag skulle det väl diagnostiserats som bipolär sjukdom. Men trots detta tror jag att morfar och mormor var mycket fästa vid varandra. Jag hörde dem faktiskt aldrig höja rösten mot varandra och vad det gäller morfar egentligen aldrig mot någon. När Selma dog, dagen före julafton 1969, hade de varit gifta i femtiofyra år och hållit ihop ännu längre. Kvällen innan Selma dog hade de varit på julfest i PRO. Mormor hade varit frisk en längre tid och hade förberett för julen. På morgonen dagen efter hade mamma hört mormor hosta våldsamt och sprungit upp. Mormor hade fallit ihop och mamma skyndade sig att ringa efter ambulans. Under tiden allt detta skedde hade morfar varit i badrummet i källaren. Han kom upp när ambulanspersonalen redan var uppe i lägenheten och hämtade mormor. Han hade stått alldeles handfallen och sett dem bära ner henne för trappan. "Adjö med dej, Edvin" hade hon sagt. Sedan hade huvudet fallit lite åt sidan. Hon dog innan hon kom fram till lasarettet.

Morfar blev sig aldrig mer lik efter mormors död. Den starke, kraftige Edvin, tacklade av, slutade att vara aktiv i föreningar, höll sig hemma och sörjde. Han överlevde henne med fyra år. Bilden nedan är tagen något år innan han dog. Han är fortfarande lång och rak i ryggen, men man ser hans vemodiga ansiktsuttryck. Min fine morfar.