lördag 28 september 2013

Radioföljetongen

Johannes Anyuru. Foto: Mercies Mayhttp://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1111&artikel=5630563

Jag hade tänkt, att när jag nu är konvalescent så länge, så ska jag passa på att läsa böcker. Det finns mycket oläst i våra hyllor. Nu skulle jag ha gott om tid.

Javisst, tid har jag. Men lust och ork fattas mig. Jag hade inte räknat med att jag skulle bli så okoncentrerad. Om det någon allmän trötthet eller en påverkan av de morfintabletter, som jag fortfarande äter, vet jag inte. Kanske båda delarna. På samma sätt, som jag inte kommer mig för att skriva på bloggen. Veckorna går, jag tränar och blir allt bättre i knät. Det är ju det som är huvudsaken.

Men det finns ett bra sätt att kompensera bristen på läslust. Radion finns ju och med den Radioföljetongen. Och tänk vilken tur, att jag inte hunnit läsa den kritikerrosade romanen En storm kom från paradiset - en berättelse om en far av Johannes Anyuru. Nu går den som följetong i radion och jag har kunnat följa den från första början. Trots den bitvis hemska skildringen av fängelser, tortyr, och mänsklig förnedring, förmedlar den också en fantastisk upplevelse om människans enastående förmåga att anpassa sig till rådande situation och aldrig ge upp sitt mål. Romanen innehåller också ett ömsint porträtt av den åldrande fadern.

Uppläsaren är också fantastisk bra. Fredrik Ewers heter han och är skådespelare vid Göteborgs stadsteater. Hans lågmälda, inkännande läsning förstärker innehållet i boken.

Jag har upptäckt att om jag tar ett inte alldeles för svårt sudoko och koncentrerar mig på det, så håller jag också koncentrationen i lyssnandet. Jag måste alltid ha något för händerna, när jag lyssnar. Så har det alltid varit. Förr var det handarbeten, nu är det sudoko. På så sätt kan jag njuta av mycket i radion. Och att lyssna till denna fantastiska roman, augustprisnominerad är den också, har varit en sann njutning.

1 kommentar:

Erika G sa...

Bra med boktips! Jag läser mycket och gärna. Jobbigt med lång konvalescens men du verkar kämpa på trots att det känns motigt. Glöm inte att man FÅR tycka att det är jobbigt och att det är synd om en och att det är skit att ha ont. Kramar till dig!