När temperaturen stigit till -8 tog vi oss för att gå ut en sväng. Det blev en runda med stavarna i alla fall, fast det tog emot. Det var lite för kallt för de vanliga handskarna, så jag tog ett par vantar, som jag tog fram ur gömmorna i fredags när vi skulle gå till vinprovningen.
Jag har aldrig tidigare använt dessa vantar. De har legat i samma plastpåse sedan jag fick dem någon gång på 70-talet. På plastpåsen står mitt namn i punktskrift. Hon som stickade dem en gång hette Valborg Jonsson och bodde på Öland. Hon var blind sedan barndomen och hade en gång lärt sig sticka när hon gick på Tomteboda blindinstitut.
Jag har velat och vill fortfarande bevara dessa vantar så gott som orörda. Jag har själv stickat ganska mycket mönsterstickning och vet hur koncentrerad man måste vara för att inte räkna fel och tappa bort sig i mönstret. Valborg behärskade denna konst till fulländning. Vantarna är stickade i tunt yllegarn och synnerligen välgjorda, jämna och täta.
Jag kände mig lite högtidlig, när jag drog på mig dom i fredags kväll. Idag fick dom följa med ut med stavarna. Men nu är dom till baka i plastpåsen i linneskåpet att bevaras som ytterligare ett exempel på kvinnokraften.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar