Jag rotade bland gamla bilder och hittade den här lilla pärlan - som jag tycker att det är. Två soligt leende småflickor på trappan till vårt alldeles nybyggda hem. Åkerberga, Örby, Kinna var adressen. Inget gatunamn, inget postnummer. Det fanns inte då, 1947. Vi fick gå ner till landsvägen och hämta posten. Senare skulle adressen bli Högsvägen 11. Men då var jag utflugen ur boet.
Jag minns mycket väl, när vi flyttade till det nya huset. Jag var drygt fem år. Min syster skulle fylla tre om någon månad. Bilden måste vara tagen, när vi är alldeles nyinflyttade. Huset var inte helt färdigt. Som syns på bilden är det inte målat och de smidda räckena, som senare skulle komma att kringrama verandan, finns ännu inte på plats.
Men en sak har tydligen kommit igång ganska fort. Det visar skylten som syns till hälften till höger på bilden. "Dagmars Kortvaruaffär" står det på skylten. Mamma hade blivit företagare. Egentligen hade hon varit det redan tidigare. Hon var ju utbildad ateljésömmerska, hade gått som elev på Kinna Damekipering, och när hon gifte sig började hon sy klänningar till folk hemma i lägenheten. När vi flyttat till villan öppnade hon affär, där hon sålde framför allt tyger och sybehör, men också underkläder och liknande. Och så tog hon fortfarande emot beställningar på klänningar förstås.
Huset var, som sagt inte färdigt, när vi flyttade in. Jag lärde mig ett nytt ord: provisorisk. Trappan upp till andra våning, där morfar och mormor flyttade in, var inte färdig. Den såg ut mer som en trappstege. Det var inte färdigmålat inne heller och vi blev bekanta med målarna, som fanns runt omkring oss. Men vi tyckte ju att det var så fint. Vi fick till och med ett eget rum. Det var husets minsta och låg mellan köket och mammas och pappas sovrum. Tre rum och kök och möblerbar hall - det var annat än den lilla enrummaren. Mormor och morfar hade likadant men bara två rum.
Huset kostade 30.000. Det var en stor investering för en textilarbetarfamilj. Mamma berättade senare att när de skulle betala handpenningen, fyratusen kronor, kunde hon inte sova på hela natten innan den skulle betalas. De hade varit på banken och tagit ut kontanterna och hon var så ängslig att något skulle hända med pengarna, innan de hade hunnit göra sig av med dem. Hon hade pengarna under huvudkudden.
Ja, det var en stor händelse i livet för oss alla. När pappa hade dött, flyttade mamma så småningom till en lägenhet och min bror och svägerska tog över huset. De bodde där till omkring år 2000, då huset såldes. Jag hoppas att de som nu bor där, har en lika lycklig tillvaro, som jag och min familj hade i huset på Högsvägen 11.
PS. Bilden är tagen med en lådkamera. Det går att förstora den om en klickar på bilden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar