Igår bestämde vi oss för att ta en morgonpromenad i den s.k. Hälsorundan. Jag tog med kameran, för att plåta vårtecken. Hittade jag några?! Nej, det var bara grått, grått och så grått igen. Inte ett grönt strå så långt ögat når! Jo, talgoxarna spelade, men det kan man ju inte fånga med kameran.
Jag fick en deja vu-upplevelse från tiden i Norrbotten. Den svåraste tiden i Boden, var för mig just den här grå perioden. Där dröjde det dock ända till maj, innan snön var borta. Allt det som jag förknippade med vår, fanns bara inte. Vitsippsbackar, den långsamma lövsprickningen, kabbelekor i dikena....
I maj månad 1967 föddes vårt första barn. Efter midnatt den 20:e var det dags. Vi tog en taxi till Garnisonsjukhuset. Det började bli ljusa nätter, men det var grått och rått i luften och blåste snålt. Jag hade gått över tiden tio dagar och äntligen skulle det vara dags efter en lång väntan.
Kl. 04.15 hade han kravlat sig ut i världen. Det gick som en dans, mycket lättare än jag hade föreställt mig. Jag fick åka hem med honom på fjärde dagen, vilket var tidigt på den tiden, när en förstföderska vanligen fick vara kvar på BB i en vecka. Och kan man tänka sig. Det gråa försvann under de dagarna. När maken kom upp för att hälsa på den andra dagen hade han med sig en utslagen björkkvist. När vi åkte hem med den nyfödde var det 20 grader varmt och full grönska och vi kunde ta ut en lättklädd baby i vagnen, när han bara var en vecka gammal.
Så var det i Boden. Här vill jag nog trots allt, att våren kommer mer smygande. Men det verkar dröja. Igår var det grått. Nu på morgonen när jag skriver detta, är det vitt igen. Minst en decimeter nysnö har det kommit i natt.
Jag döpte det här inlägget först till "Den grå perioden". Men jag ändrade mig. Vi går, trots allt de grå och vita, mot ljuset. Och ljuset kom ju verkligen till oss den gången i Boden den 20 maj 1967. Karl Daniel, på bilden ca tre månader. Nu fyller han snart fyrtiofyra. Och våren är på väg än en gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar