Släpkärra, sommarpratare och feminism

Det har varit si och så med bloggandet denna sommar. Detta är första inlägget i juli. Visst har det hänt en del  på det privata planet, men inget som jag känt för att publicera. Men den här helgen har livsandarna börjat röra på sig, så nu blir det några rader.

Det började i fredags. Äldsta barnbarnet Kalle med sambo Emma kom och hälsade på. De hade lovat hjälpa oss att flytta några soffor. Vår gamla soffa Bas från Kf som vi haft sedan vi bodde i Kalmar på 1970-80-talet, har nu tjänat ut i vårt hem och stugan, och jag ska försöka sälja den på nätet. Till stugan, skulle vi då frakta vår bäddsoffa från lägenheten i stan. Sedan skulle vår nyinköpta soffa till lägenheten fraktas från möbelaffären. Till detta  krävs 1. Ett fordon, som kan dra ett släp, 2. Sagda släp måste hyras och 3.Någon måste orka lyfta och flytta alla dess soffor. Då var det bra att ha Kalle och Emma till hands. De har båda tränat intensivt på gym och är unga och starka. Dessutom har Kalle tagit över sina föräldrars gamla SAAB med ordentligt drag. Återstår bara för mig att hyra ett släp. Sagt och gjort. Eftersom jag är gammal OK-kund av födsel och ohejdad vana sedan den tid det hette IC, hyr jag förstås släpet där.

Inga problem med att hyra släp. Jag hade dessutom beställt det i förväg. När jag skulle skriva under kontraktet, ser jag att där jag skulle sätta min namnteckning på den ........ streckade linjen, står det "Hyresman".  Vad är detta!!? Som den feminist jag är, reagerade jag förstås. Jag är väl ingen man!! Ska jag skriva på ett kontrakt med denna titel!? Kalle, som var med tittade medlidsamt och lite leende på sin farmor. Tjejen i kassan fattade galoppen, när jag påpekade det absurda i situationen. Så kan det väl inte stå i ett kontrakt i dagens jämställda samhälle. Skulle inte kvinnor kunna beställa ett släp?! Jag sade till tjejen i kassan att hon kan meddela sina chefer att de får ändra formuleringen. Hon log rart och sade att det är mycket som hon skulle vilja ändra på. Nåväl, sofforna blev transporterade förstås och vi hade en mysig fredagskväll med Kalle och Emma.

Nästa dag lyssnade jag till sommarprataren Sanna Lundell. Vilket fantastiskt bra program. Hon tog också upp de feministiska frågorna. Bl.a. radade hon upp massor med exempel på manligt våld och kvinnors utsatthet. Hon visade på hur långsamt det går att nå det jämställda samhället. Tuff var hon och hon ifrågasatte hur alla - både män och kvinnor - som förnekar att de är feminister, kan försvara sin hållning, när majoriteten av alla brott, våld - särskilt mot kvinnor - och annan kriminalitet begås av män. Mitt enkla exempel med släputhyrningen känns som en futtighet, men är trots allt en del i systemet.

Och så - idag - lyssnar jag åter på Sommarprataren. Det är Karl Petter Torvaldsson. LO:s förbundsordförande, f.d. SSU-ordförande m.m. En "redig karl", som en skulle säga både i Småland och Västergötland. En redig karl, som visar sig vara en varm feminist. Personlig, närvarande, hyllar sin mamma och pappa i Kosta, visar sin tillit till kvinnor i sin omgivning, från mamma till medarbetare och hustru.  Han använder det lilla ordet "en" istället för "man", när han generaliserar. Inte så svårt kanske varken för smålänningar eller västgötar, det är naturligt i vår dialekt. Och liksom Sanna Lundell spelar han skivor med genomgående kvinnlig artister.

Kanske finns det hopp för feminismen trots alla backlash genom åren. Undrar om jag får uppleva den verkliga jämställdheten innan jag dör.