Byn

Påskdagen var en strålande solig dag och vi bestämde oss för att ta en promenad och inspektera en gammal skogsväg, som vi ofta brukar vandra på och där jag har mina bästa trattkantarellställen. Maken gick där sent på hösten och man hade börjat bredda vägen, så jag hade undvikit att gå där, med tanke på mina dåliga knän. Jag kom också på att jag aldrig presenterat några bilder från den gamla by, där vi numera är invånare, i alla fall delvis.

Vi närmar oss byn från vårt håll (bilden ovan). En underbar vårdag, om än lite kall. Strax innan vi kommer fram till första huset tar vi av till vänster in i skogen. Och vad får vi se....



.... En bred gata i skogen, delvis fylld av stora sprängstenar, delvis svart jord, delvis torv och vatten. Den gamla, mjuka vägen, så skön att promenera på, att cykla och rida utefter, och en hästägare i närheten brukar rasta sina travare där. Mina bästa kantarellställen nära vägen är helt bortskyfflade. Det gör ont i bröstet. När vi stapplat ut på vägen igen efter turen på vår skövlade väg, ställde vi oss frågan: "Får man göra så här?" Ja, tydligen. Vägen ska väl användas till att köra stora maskiner, som ska plocka ner träden och lägga i travar, som sen fraktas bort. Tillstånd har troligen utfärdats av någon statlig myndighet. Skogsvårdsstyrelsen t.ex. "Staten och kapitalet färdas i samma skogsmaskin" för att travestera en känd låt!




Men framme i byn är allting sig likt. Backen, som vi måste forcera innan vi kommer upp i den högt belägna byn kantas av beteshagar med vacka lövträd, Stora björkar och ekar, stenmurar och andra idyllmarkörer, som vårdas ömt av byns enda brukande bönder, far och son Sävbrink. Visserligen har de gjort sig av med sina mjölkkor, men de har fortfarande ungdjur, som hävdar markerna. Så det kändes riktigt trösterikt, när vi kommit uppför backen och Jannes katt med namnet Fräse, kom och strök sig mot våra ben. Och sen kom Janne också och vi fick en pratstund om vägen. Janne berättade att det verkligen rörde sig om en riktigt gammal väg. Enligt gamla kartor var det just den vägen, som för många år sedan var landsvägen in till Borås. Och Janne förklarade på sitt stillsamma sätt att "jag är lite försiktigare, när jag avverkar i min egen skog".



Sen vinkade vi farväl till Janne och katten och tog oss hem till stugan genom byn. Och trots den demolerade vägen känner vi oss väldigt nöjda med att vi råkade hamna i Sävshult, med dess vackra natur och härliga människor.