Sorgen

Så har hon slutat sitt liv, Hjördis, kär svägerska och syster. Alldeles för tidigt, som man numera anser, när någon dör före 80-85 års ålder. I förrgår somnade hon stilla in på förmiddagen. Vi fick beskedet fram på eftermiddagen och sorgen tog snabbt hand om oss.

Vi var beredda, visste att hon varit dålig en längre tid och att tillståndet ytterligare försämrats den sista veckan. Maken, som ständigt haft sin syster i tankarna den senaste tiden, har hela tiden gått omkring med telefonen i fickan. Ändå - när beskedet väl kommer, blir det likväl chockartat.

Med sorgen kommer minnena. Jag minns mitt första möte med Hjördis. Det var första gången jag kom till Gällivare för att hälsa på min blivande makes föräldrar och syskon. Naturligtvis också Hjördis och Helge. Det var påsken 1964. Vi var unga, hon bara ett år äldre än jag, men hon hade redan hunnit med att bilda familj, hade också hunnit med en stor sorg, hennes första barn, en pojke, hade fötts för tidigt och dött. Deras första flicka var väl dryga året vill jag minnas.

Jag tyckte att Hjördis var så söt. Hon hade ett härligt skratt, glittrande ögon och smilgropar. De sista åren skrattade hon inte så mycket, men som ung minns jag henne som en glad människa.

Hjördis var en äkta naturmänniska. Skogen, fjället, myren och vattnet var hennes och Helges domäner. Det var mycket skidåkning, fiske, hjortronplockning och strövande i markerna. Aldrig var hon så harmonisk, som när hon fick vistas ute i naturen.

Detta blev också det bestående intrycket efter vårt sista möte för snart två år sedan. Vi reste upp till Gällivare tillsammans med en av sönerna och hans familj. Vi stannade ett par nätter hos Hjördis och Helge. Hennes demenssjukdom hade då börjat bli uppenbar för omgivningen, så även för oss. Man förstod att hennes närminne sviktade, hon upprepade saker hon nyss hade sagt och hon tog inga initiativ till nya samtalsämnen. Men kärleken till vildmarkslivet och harmonin med naturen fanns där. De föreslog att vi skulle åka till Killingi vid Kaitumälven. Bilderna nedan är tagna vid det tillfället. De hade packat ner mat och dryck, korv att grilla, nyponsoppa ... Helge tog med dragspelet och Inge bjöd upp sin lillasyster till dans.

Då log hon det där varma leendet från förr, med smilgroparna kvar.

Jag är glad att detta fick bli det sista och bestående minnet av Hjördis, som nu inte längre finns ibland oss.