Vuxenlek

Jag har lyssnat till programmet "Kropp och själ" i P1. Idag handlade det om behovet och nödvändigheten att leka som vuxen. Det var mycket intressant. Forskning talar om för oss att lek är livsviktigt inte bara för barn. Vi fortsätter att leka även som vuxna, om än inte riktigt på samma sätt som barn. Men det är också viktigt att leka med barn, på deras vis. Om man nu har tillgång till barn,förstås.

En liten flicka berättade i radion att hon hade en morbror, som var så bra på att leka. Han lekte mer som barnen, än vad föräldrarna gjorde, sa hon.

Det fick mig att tänka på min egen pappa. Han var en mycket lekfull person, och hade varit hela sitt liv. Jag erinrade mig, när jag hörde radioprogrammet, att en äldre kusin till mig, och som min pappa var morbror till, en gång berättade om hans lekfullhet. Hon berättade att det var bland det roligaste hon och hennes syster visste, var när Kalle kom på besök. Han brukade leka och busa med småflickorna och min kusin sa' att hon tänkt att "tänk så roligt dom får, som blir barn till honom"!

Och visst hade vi mycket roligt för oss tillsammans med pappa. Det var både organiserade lekar, han var bl.a. tillsammans med mamma ringleksledare vi diverse arrangemang, där sådant skulle ingå. Men det var förstås mest spontana påhitt och upptåg.

Ett sådant upptåg var den s.k. "rakeleken". När min syster och jag var barn fanns inte elektriska rakapparater. Pappa rakade sig med tvål, borste och hyvel. I mammas och pappas sovrum fanns en liten alkov med tvättställ, bakom ett draperi. Där stod pappa och rakade sig. Då smög vi fram och nöp honom i baken några gånger, varpå han plötsligt rusade ut med rakborsten i högsta hugg och jagade oss runt i huset. Vår villa var byggd så att man kunde springa runt i alla rum, från sovrummet genom "stora rummet", hallen, köket, vår lilla barnkammare och så sovrummet igen. När vi kom tillbaka till sovrummet hade vi som regel en klick raktvål i ansiktet.
Vi tjöt och skrattade om vartannat. Vår bror, som är femton år yngre än jag, fick aldrig leka rakeleken. När han kom till världen, hade pappa skaffat sig ekhyvel. Bror min har ofta beklagat att han inte fick vara med om detta, men pappa hittade säkert på andra lekar med honom.

När barnbarnen kom, fick pappa en nytändning i livet. Nu hade han åter barn omkring sig, barn som älskade sin snälle,lekfulle morfar. Min dotter, som bara var drygt fem år när han gick bort, uttryckte sig så här: "Varför skulle han dö, han som var så snäll! Han sa' aldrig nej!"

Det var så sant, som det var sagt. Visst kunde han vara sträng och också säga nej ibland, men aldrig till barnbarnen.