Jag tyckte att mitt luktsinne börjar avta. På senare år har jag tyckt att t.ex. julens dofter blivit mycket svagare. Ingen grandoft, ingen hyacintdoft och griljeringen av julskinkan känns inte som förr. Inte som den gjorde när pappa dagen före julafton brukade sjunga (nåja) "Ljuveliga dofter till min näsa går, julaskinkan i ugnen står".
Denna vår har jag haft svårt att stämma in i makens förtjusning över de härliga dofterna av nyutsprucket björklöv. Och jag har sniffat i syrenerna, utan att få den där härliga kicken!
Men så, igår gick jag och plockade en bukett liljekonvaljer i hagen. Och då gick det inte att missta sig. Den doften kunde inte ens min slappa näsa motstå. Sen gick det av bara farten, jag bakade muffins, dom doftade lika frestande som någonsin förr. Maken stekte cidermarinerad fläskstek och gjorde en gräddsås tillika. Det doftade förföriskt. Och tänk, när jag kom ner till bastun och gjorde ett nytt syrénsniff, så kände jag det också!
Jag är kanske inte så avtrubbad som jag trodde!
2 kommentarer:
Kan der vara vårkänslorna som sätter igång även doftsinnet. För visst är det härligt med alla blommor också värmen idag - ljuvligt.
En bukett med konvaljer sänder ut sin doft i ett helt hus.
Kram Viola
Åh vad härligt! Liljekonvaljer och nybakade muffins. Det är det som gör livet värt att leva!
Skicka en kommentar