Vi var på begravning i fredags. En av Borås storheter, jazzpianisten och kompositören Åke Johansson, har gått ur tiden. Jag kände inte Åke särskilt väl personligen, jag känner honom genom hans musik. Men maken var skolkamrat med honom på Tomteboda Blindinstitut, som det hette, och hade hört honom spela redan då. Det kändes självklart att bevista begravningsgudstjänsten i Gustav Adolfskyrkan alldeles intill där vi bor.
Åke har spelat med de flesta av jazzens stora både i Sverige och utomlands. Många anser, att om han bosatt sig i USA hade han förmodligen blivit världsberömd. I jazzkretsar var han en storhet världen över. Hans känslighet över tangenterna liknade ingen annans liksom hans lyhördhet för nyanser och hans enorma kunnande vad gäller låtar. Han kunde allt.
Nu är han borta. Men hans musik lever i högsta grad. När prästen avslutade sitt griftetal med att teckna visionen att Åke nu träffat sina musikantvänner, som gått före honom, och spelar sina underbara kompositioner i en annan värld, kände jag att det var en beskrivning av himlen, som jag skulle kunna tänka mig. Nu tror jag ju inte på himlen, men uttrycket himmelskt vill jag gärna använda om Åke Johanssons musik!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar