En agitator

Kvinnan på bilden är en legendar. Hennes namn är Anna Maria Katarina Dalström, mor till sex barn och ett sjunde på väg och gift med den konservative ingenjören Gustaf Dalström. Av släktingarna kallades hon aldrig annat än Maria, medan vännerna kände henne som Kata.

Jag läste en artikel i tidskriften Populär Historia om denna märkliga kvinna, som från att ha vuxit upp i stabil högborgerlig miljö, kom att bli en av vårt lands största agitatorer. Det var en hel del nytt om Kata Dalström, som jag inte tidigare visste, och det blev en intressant läsning.

Maria Carlberg, som hon hette före giftermålet, var redan som barn och tonåring ganska vild av sig. Modern var sjuklig och fadern var, som de flesta fäder på den tiden (Kata var född 1858) uppslukad av sitt arbete. Kata fick växa upp i stor frihet på familjens gård i Bergslagen. Hon umgicks med arbetarbarnen och blev känd som en pojkflicka på bygden. När hon var tolv år sattes hon i skola i Örebro, fick goda betyg, men relegerades efter fyra år. Hon ansågs vara "en fara för den allmänna friden och moralen" på skolan.

Efter en del eskapader i tonåren med bl.a en bruten förlovning, träffade hon som tjugoåring den dubbelt så gamle Gustaf Dalström, som hon friade till och de gifte sig. De fick som sagt, sju barn och Kata undervisade själv barnen. Hon lade särskild vikt vid språk, historia och naturkunskap. Gustaf tog hand om matematiken. Själv fortsatte hon sin egen bildningsresa och engagerade sig samtidigt i liberala strömningar, som började dyka upp bland bildade kvinnor, vilket redan där var en nagel i ögat på den starkt konservativa omgivningen. Men värre skulle det bli.

Efter ett kringflackande liv på flera bostadsorter på grund av Gustafs arbete, kom familjen Dalström i början av 1890-talet att bosätta sig permanent i Stockholm. Kata hade under åren kommit att ompröva sin liberala samhällssyn och närma sig socialismen. 1894 blev hon medlem i socialdemokratiska kvinnoklubben. Två veckor senare höll hon sitt första föredrag under rubriken "Kvinnans rösträtt".

Sett ur familjesynpunkt var det uppenbarligen inget lätt beslut. Kata och maken var djupt oense. Hennes mor fick hysteriska utbrott och släkt och vänner försköt henne. Men Kata levde i nuet, i en brytningstid, där det var nödvändigt att göra genomgripande samhällsförändringar, inte minst på demokratins område. Kata var en stark, självständig och kompetent kvinna, men hon hade inte rösträtt och hon stod under förmyndarskap av sin man. Hon hade på nära håll sett de sociala svårigheter som följde i industrialismens spår och reagerade starkt på orättvisor i samhället.

Kata Dalström kom att bli den första kvinna, som fick plats i ledningen i ett politiskt parti. År 1900 valdes hon in i socialdemokratiska partistyrelsen och dess verkställande utskott. Vid den här tiden var Sveriges socialdemokratiska arbetareparti närmast att liknas vid en sekt. Och det gällde inte bara hos överheten utan också i många arbetares ögon. Nu fick agitatorn en stor uppgift att övertyga om vikten av facklig och politisk organisering.

Kata kom att bli en av arbetarrörelsens mest uppskattade och efterfrågade agitatorer. Hon reste land och rike omkring på vad hon själv kallade "härjaretåg". Hon turnerade över hela landet och till dess mest avlägsna delar. Och hon drog mycket folk. Mina morföräldrar omvittnade att de hört henne agitera bland textilarbetare i Kinna på 1910-talet. Hon lär ha kallat textilarbeterskor för "mina töser" och rallare, flottare och gruvarbetare för "mina pojkar".

Men Kata var inte bara politisk agitator. Hon var också folkbildare och höll föredrag om konst, litteratur och filosofi.

Katas liv blev fyllt av konflikter och kamp. 1906 dog Gustaf Dalström och Kata blev ensam med de sju barnen. Men hon minskade inte sitt politiska engagemang. Om sitt äktenskap skrev hon senare: "Vårt liv blev en kamp mellan tvenne utpräglade viljor, oböjliga, hårda båda två, och dock i grund och botten beundrande varandra och sönderslitande varandra dag efter dag, år efter år."

År 1917 splittrades SAP och vänsterfalangen, dit Kata Dalström hörde bildade Sveriges Kommunistiska Parti. In i det sista förblev hon politiskt aktiv. Den 11 september 1923 avlider Kata en vecka innan hon skulle fylla sextiofem år. Hon bevärdigades med en storståtlig begravning, i katafalk med fanborg och förstämda trummor genom Stockholm och samling i Folkets Hus, där hon hyllades av representanter från socialdemokrater, kommunister och fackliga företrädare och tusentals människor, som älskade henne.

Uppgifterna i detta inlägg har jag i huvudsak hämtat från Populär Historia nr 14/2014. Själv är jag inte så politisk aktiv numera, men Kata Dalströms gärning har alltid varit en förebild, särskilt för oss kvinnor. Jag hoppas att hon inte är glömd bland yngre företrädare för vänsterrörelserna och kvinnorörelsen inte minst.