Är man uppvuxen i Sjuhäradsbygden och har förfäderna sen generationer tillbaka i textilbranschen, är det inte konstigt att man blir fascinerad av textilier i alla former. Så är det i alla fall med mig. Jag har samlat på tyger och garner, vävnader och broderier så länge jag kan minnas. Mamma släppte mig tidigt till symaskinen, en trampmaskin visserligen, och hade full tillit till att jag skulle klara av den. Jag tycker att tyger och garner har så mycket sensualitet över sig. Det är färger och mönster, strukturer och t.o.m. dofter och ljud (tänk bara på ett frasande sidentyg). Alla sinnen finns med i hanteringen - ja, man kanske inte smakar så mycket på textilierna - men ändå...Den här handvävda duken i ull och lin, som jag visar på bilderna, är en av mina finaste textilier. Min mamma fick den av en gammal ingift moster till min pappa. Moster Alma var ungefär jämnårig med min farmor, född i mitten av 1870-talet. Duken gav hon till mamma i slutet av 60-talet strax innan hon dog. Hon var då några år över nittio.
Jag fick sedan duken av mamma för nu ganska många år sedan. Jag brukar ta fram den vid advent och sedan får den ligga på vårt gamla slagbord fram till jul, när jag lägger på en mer "julig" duk.
I år hände det märkliga att jag glömde ta fram duken till advent. Det var inte förrän jag höll på att städa bort julsakerna för året, som, hör och häpna, maken av alla människor plötsligt säger: "Den där duken som du brukar ha framme före jul - har du haft det i år?" Man tror sig känna sin partner utan och innan efter snart fyrtiosex år! Jag har alltid trott att han inte noterar så mycket av vilka dukar eller gardiner jag plockar fram. Jag brukar påpeka det för honom så han inte ska missa det. Men detta var en positiv överraskning. Därför har duken fått komma fram i år också, men nu efter jul. Detta är anledningen till att jag fotade och författade detta blogginlägg.
1 kommentar:
Får jag en sån kommentar från min gubbe, så lovar jag att äta upp min fina häxhatt!
Skicka en kommentar