Jag blev inspirerad av att skriva något om de här föremålen, efter att deras upphovsman hade kommenterats på FaceBook på sidan "Du är från Mark om du känner igen....." Där hade någon lagt in bilder på "Anjou-gården", numera kulturminnesmärkt och skött av Hembygdsföreningen i Skene.
När jag växte upp fick jag göra bekantskap med den tredje generationens krukmakare, Carl Anjou. Det är han som gjort kannorna och faten ovan. Carl Anjou kallade sig inte keramiker. Han var krukmakare rätt och slätt. Han signerade aldrig sina alster. Men vi som är från Mark, känner nog alla igen hans alldeles egna stil.
Mina föräldrar och morföräldrar var medlemmar i IOGT, Logen 1727 Ihärdig i Skene. Det var där man kom i kontakt med Anjous. Carl hade två systrar som också var med i logen. De hette Anna och Elsa. Den senare var yngst av dem och hon var gift med Oskar Nilsson, som också var med i logen förstås. Carl och Anna var ogifta och bodde tillsammans i barndomshemmet, som var byggt av deras farfar, som också grundade krukmakeriet.
Carl var en liten mager gubbe med mustasch och pliriga bruna ögon. Han var alltid först i Ordenshuset vid logemötena och eldade i kaminen, som värmde upp möteslokalen. Anna och Elsa skötte kaffekokningen. Vi barn var alltid med på mötena. Det var lite hemtrevligt i Ordenshuset. Det var slitet, trätrappan var nött och knarrade. Det luktade på ett speciellt sätt.
Men det var inte om logen jag skulle skriva. Det var ju om krukmakeriet. Man kunde beställa vad man ville ha. Både mamma och mormor köpte mycket av Anjou. En hel del har väl gått sönder, men lite finns kvar. En stor kruka, invändigt glaserad, använde mamma till att salta fläsk i. Den krukan har min dotter fått överta. I stugan har jag en ljusstake för ett gilleljus, med plats att lägga mossa eller annan dekoration runt om. Jag tror till och med att mamma designade den. Han gjorde också en kyrka att ställa fram till jul och min syster bevarar nu den traditionen.
Anjou hade ingen motor till drejskivan. Han satt och sparkade för hand - eller heter det fot. Han tog oerhört lite betalt för sina grejer. Jag minns att vi var några stycken i klassen, som fick följa med vår lärare och köpa lerfat, som vi skulle dekorera på teckningslektionerna. Jag tror inte de här faten kostade mer än 25 öre styck, vilket var billigt även på 50-talet.
Jag vårdar ömt och vördsamt mina anjougrejer. De har väl inget större antikvärde vad jag vet, men de minner om ett gammalt hantverk och en tid, som känns helt annorlunda mot idag.
Bilden nedan på syskonen Carl och Anna Anjou har jag hämtat från Anjougårdens hemsida.
http://www.hembygd.se/skene-orby/vara-byggnader-2/anjougarden/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar